BLONDE
Andrew Dominick, USA
Klaustrofobisk skräckthriller om den psykiskt sköra Norma Jeane Mortensens fångenskap i skönhetens förbannelse som pinupmonstret Marilyn Monroe. Ana de Armas gör sin karriärs hittills bästa rollprestation i en film som briljerar med stilgrepp ur 1940- och 50-talens film noir.
NITRAM
Justin Kurzel, Australien
Med smärtsam inlevelse gestaltar Caleb Landry Jones den socialt vilsne och av omgivningen utfryste Martin Bryant som 1996 massakrerade 35 människor i turistorten Port Arthur. Kurzel speglar huvudpersonens golgatavandring mot katastrofen med ett kyligt registrerande kameraöga som ger berättelsen en ödesmättad ton.
THE BLACK PHONE
Scott Derrickson, USA
Regissören bekräftar sin talang för magisk realism från genombrottet med SINISTER. Det mänskliga monstret är som hämtad ur mardrömmarnas djupaste varbildningar samtidigt som filmen avvisar genrens rutinmässiga cynism med sin skildring av kärlek som vapen mot mörkrets krafter.
THE NORTHMAN
Robert Eggers, USA/Kina/Japan
Alexander Skarsgård storspelar som råbarkad ur-Hamlet i en vikingasaga med klassiskt hämnarmotiv. Eggers och isländske författaren Sjón berättar med hårdkokt poesi en grym men fascinerande historia utan hjältar, utan segrare.
UNDER THE BANNER OF HEAVEN
Dustin Lance Black, USA
Andrew Garfield använder hela sitt breda skådespelarregister i rollen som mormonkriminalare i religiös kris under sin mordutredning med fundamentalistiska motiv i samfundet. Byggd på ett verkligt fall från 1984 med obehagliga paralleller till både islamistiska och högerextrema brott i vår samtid.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-12-18.
Rekommenderade filmer (i premiärkronologisk ordning)
DOCTOR STRANGE IN THE MULTIVERSE OF MADNESS
LÄMNA INGA SPÅR (Zeby nie bylo sladów)
JOYCE CAROL OATES: A BODY IN THE SERVICE OF MIND
PÅ VÄSTFRONTEN INTET NYTT (Im Westen Nicht Neues)
Rekommenderade tv-serier (i premiärkronologisk ordning)
VIDEOFILMERNA FRÅN DEN MÖRKA SIDAN
ABRAHAM LINCOLN – EN POLITISK HELARE, SPELARE OCH VELARE
DEN EGYPTISKA MÅNGUDEN RENSAR STAN
NÖRDARNA SOM FÖRÄNDRADE VÄRLDEN
TYSON GÅR EN ROND MOT SIN PERSONA
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-12-18.
Rekommenderade 4K & Bluray (i spontan oordning)
God Told Me To, se BLOGG #14
CARRIE & Dressed to Kill (Brian De Palma, 1976 & 1980)
Dressed to Kill (I nattens mörker) stämplades som sexistisk och misogyn men är egentligen en svart komedi över amerikansk 1950-talsmelodram och tv-såpa i ljuset av den sexuella frigörelsens 1960- och 70-tal. Och för den som älskar filmtekniska uppvisningar i hur man kan skapa en thrillersymfoni av ordlöst bildberättande till musik är De Palma en virtuos.
The Godfather Trilogy, se NEW HOLLYWOOD BABYLON
Martin Scorsese’s World Cinema Project vols. 1–4, se VOLYM 1
Ennio (Giuseppe Tornatore, 2022), se nekrologen ENNIO MORRICONE IN MEMORIAM
The Green Planet (Mike Gunton, 2022)
Redan i The Private Life of Plants från 1995 bevisade filmteamet kring David Attenborough att man med datorstyrda kameror och time-lapse-tagningar kan göra spännande film av växternas livscykel. Nästan trettio år senare har man med förbättrad teknik återvänt för att slå publiken med häpnad inför ökenväxter som kan leva i flera tusen år, tropiska lianer som slingrar sig uppför värdträd som de sakta men säkert stryper till döds under sina bladverk och kelpskogarna som växer under vattnet med förbluffande hastighet.
Piranha (Joe Dante, 1978), Alligator (1980) & The Howling (Joe Dante, 1981)
Svårslagbar skräcktrio efter manus av den oförliknelige John Sayles – indiefilmguru på dagen, manusförfattare till smart och rolig skräpfilm på natten. I Piranha ett hamnar pirayor som odlats för att frossa på FNL-soldater under Vietnamkriget i amerikanska floder, där scouter och annat gott väntar. Alligatorer i New Yorks kloaksystem är en klassisk vandringssägen. I Alligator växer legenden med hjälp av illegalt dumpade läkemedel till ett monster som bryter sig upp från underjorden för att käka sig genom stans socioekonomiska system. Varulvar som går i terapi för att bli som folk är ämnet för The Howling, men köttets lustar visar sig förstås alltför lockande.
Dr. Jekyll and Mr Hyde (Rouben Mamoulian, 1931)
Fredric March under regissören Rouben Mamoulian är den ende som gjort titelrollerna rättvisa, här sekonderad av Miriam Hopkins som Hydes eftertraktade hora med guldhjärta. Förvandlingsscenen gjord med maskerade klipp, make-up och färgfilter är en imponerande uppvisning i tidiga visuella effekter som inspirerade Disney till den onda drottningens förvandlingsscen i Snövit och de sju dvärgarna (Snow White and the Seven Dwarfs, 1937).
Pink Flamingos & Polyester (John Waters, 1972 & 1981)
Tillsammans med George Romeros Night of the Living Dead, blev Pink Flamingos symbolen för det som på 1970-talet i New York kallades midnight movies – indiefilmer som just på grund av att de gick på tvärs mot allt som ansågs vara god smak lockade en växande publik till midnattsvisningar – för att på 1980-talet kommersialiseras under den fåniga beteckningen kultfilm. Ingen, säger ingen, som sett filmen kommer någonsin att glömma duellen mellan två kriminella familjer som tävlar om titeln ”the filthiest people alive”. På ytan mer konventionell men just därför desto listigare i sin utmaning mot konventionerna är John Waters Hollywoodproduktion Polyester med sin utsökta satir över drömfabrikens kärleksmelodramer och – vilken kombo! – luktfilm (skrapa och sniffa på den numrerade luktkartan den som vågar).
Some Like It Hot (Billy Wilder, 1959)
Queer-komediklassiker om två jazzmusiker (Jack Lemmon, Tony Curtis) som blir vittne till Al Capones så kallade S:t Valentine’s Day Massacre (med polisens goda minne) på gangsterrivaler den 14 februari 1929 i Chicago. För att undkomma likvidering klär de sig i kvinnokläder och tar jobb i en damorkester med Sugar (Marilyn Monroe) som sångerska. Wilder utvecklar komedin till sanslöst rolig drift med både könsroller och heteronormer som avslutas med en av filmhistoriens bästa repliker.
Out of Sight (Steven Soderbergh, 1998)
Få författares verk har fått en så respektfull behandling på vita duken som Elmore Leonards intelligenta kioskromaner. Men så är hans prosa också som gjord för film med sina färgstarka rollgallerier, halsbrytande komiska vändningar och fyndiga repliker. Den här filmen gjorde inte bara regissören Soderbergh utan också huvudrollsinnehavarna George Clooney och Jennifer Lopez till Hollywoods stora affischnamn. Personkemin mellan Clooneys spjuveraktiga kåkfarare och Lopez tuffa men kärlekstörstande snut avväpnar varje invändning kring den långsökta intrigen. Och den misslyckade kuppens alla bisarra förvecklingar i finalen är en välkommen frisk vind i en genre som annars vältrar sig i skräckbilder av geniala kriminalpsykopater.
Wild Things (John McNaughton, 1998)
”Twists and turns and naked girls,” sammanfattade en kritiker den här neo-noirfilmen med spelplats i Floridas moraliska träskmarker. Och visst är den en skamlös exploateringsrulle framförallt av Denise Richards nakna behag. Men den är också en välskriven, välspelad och sinnrik kriminalgåta med många oväntade nålkurvor i handlingen samt, inte minst, en skådespelarensemble med Richards, Neve Campbell, Matt Dillon, Kevin Bacon, Robert Wagner och den oförlikneliga Theresa Russell och på syndigt topphumör.
Night of the Living Dead (George Romero, 1968)
Listans andra midnattsklassiker ser ut som en av dåtidens dokumentärer om Vietnamkriget, fast filmat i i den amerikanska mellanvästern och med zombier i stället för FNL-soldater. Reklamfilmaren Romero vände undermålig utrustning och en budget på nära noll till sin fördel när det, tillsammans med en ensemble av okända amatörskådespelare, gav filmen en energisk, rå och opolerad stil som gav skräckeffekten en extra nerv. Svårslagen ännu idag. Ingen av alla de oräkneliga uppföljare, spin-offs och imitationer kommer i närheten av den första filmens kraft.
The Texas Chainsaw Massacre & The Texas Chainsaw Massacre 2 (Motorsågsmassakern 1 & 2, Tobe Hooper, 1974 & 1986)
Liksom Night of the Living Dead är den första Texas Chainsaw Massacre en en uppvisning i brutalgrym släggstyrka såväl i användningen av filmens stilmedel som i skådespelarprestationerna. Varken regissören Tobe Hooper eller någon annan av de otaliga regissörer som försökt hålla liv i franchisen genom en mekanisk slakthuskavalkad har matchat originalet. Hoopers egen uppföljare från 1986, urvattnad av självironi, är uthärdlig, främst på grund av Dennis Hoppers sanslösa överspel av sin tokstollepersona i en av huvudrollerna som texansk vapendåre. Hans minimotorsågar i ett slags revolverhölster ser idag ut som en komisk symbol för den urspårade NRA-kultur som utgör Donald Trumps maktbas.
Flesh for Frankenstein & Blood for Dracula (Paul Morrissey, 1973 & 1974)
Två groteska, blodbadande och sexuellt perversa versioner av skräckgenrens två största klassiker som föregriper splatterfilmens 1980-tal. Filmade i Italien med finansiering av Andy Warhol och huvudrollerna gestaltade med entusiastiskt överspel av Udo Kier, som dock får sin överman i Arno Juerging som Frankensteins assistent Otto. Frankenstein, både med och utan ögonplågande 3D, är den som bevarat chockeffekten bäst. Dracula är däremot en seg historia med långa dödperioder och bara fåtalet bitande (!) repliker framsagda av Kier på komiskt uppskruvad tysk-engelska.
Lawrence of Arabia (David Lean, 1962)
Trillade oförtjänt ur senaste Sight & Sound-listan över världens bästa filmer. Väl värd att se om, särskilt om man kan hitta en bioduk stor nog att göra den rättvisa. En fest för både ögat och intellektet med sin unika kombination av imperiekritisk förstavärldskrigsskildring i Mellanöstern och ambivalent porträtt av krigshjälten T.E. Lawrence. Mycket av de visuellt hänförande bildlösningar regissören David Lean fick äran av står i Robert Bolts manus. Inte ens dåtidens publik kunde missa Lawrences homosexualitet, psykiska problem och möte med sitt mörka hjärta på slagfältet när han efter en våldtäkt i turkisk fångenskap hämnas med mordgalen vildsinthet. En inte mindre än fantastisk rollprestation av Peter O’Toole som han aldrig lyckades matcha under sin senare, alkoholmarinerade karriär. Dramatikern Noel Coward lär ha varit så förtrollad av O’Tooles bländade androgyna skönhet på bioduken att han efter premiärvisningen sade till skådespelaren: ”If you had been any prettier, it would have been Florence of Arabia.”
The Draughtman’s Contract (Tecknarens kontrakt, Peter Greenaway, 1981)
Peter Greenaways unika konstnärskap på bioduken fick sitt internationella genombrott med den här kluriga deckargåtan på en herrgård i Wiltshire år 1694. Till Michael Nymans musik, inspirerad av Henry Purcell, följer vi hur konstnären Mr. Neville kontrakteras för att i utbyte mot pengar och sexuella tjänster från herrgårdsfrun Mrs. Herbert teckna exteriörer kring slottet. På hans skisser upptäcker vi snart att det finns bestickande ledtrådar från mordet på Mr. Herbert som pekar mot förövarna. I en av birollerna ser vi deckarförfattaren Lynda LaPlante, känd för manusen till tv-serierna Widows (Änkorna, 1983–85; se FILMVERSIONEN) och Prime Suspect (I mördarens spår, 1991–2006).
Bram Stoker’s Dracula (Francis Ford Coppola, 1992)
Titeln till trots är filmens Dracula Coppolas, inte Stokers. Den vandöde blodsugaren (Gary Oldman) förvandlar regissören till en modern, romantisk antihjälte som tack vare sin animaliska dragningskraft (både bildligt och bokstavligen) krossar den viktorianska sexualmoralen som hotar kväva handlingens kvinnliga huvudperson, Mina Harker (Winona Ryder). Deras kärleksaffär med början, förstås, på en tidig biograf i London, får en operamässig kvalitet genom innovativa scenlösningar med sagoaktig scenografi av Thomas Sanders, svepande kamerarörelser av Michael Ballhaus och en musik för de gränslöst stora känslorna av Wojciech Kilar. Förvandlingsnumren till varg och fladdermus, här på gränsen till de digitala effekternas genombrott, är skakiga, men de animerade skuggorna i filmens inledning är ett mästerligt drag.
Dog Soldiers (Neil Marshall, 2002)
Liksom komedin och porrfilmen gör skräckfilmen gärna metaforer bokstavliga. Så när en militärövning i Skottland drabbas av ett oväntat överfall är fienden varulvar. ”Dog soldiers”, get it? Tack vare högoktanig action och ett ymnighetshorn av vitsig dialog blir filmen ändå ett njutbart hopkok på såväl mänsklig som varulvig köttfärs.
Shaft (Gordon Parks, 1971)
”Who’s the black private dick that’s a sex machine to all the chicks?Shaft!
You’re damn right.”
…say no more.
Eternal Sunshine of the Spotless Mind (Michel Gondry, 2004)
Romantisk komedi för alla som är hjärtligt trötta på romantiska komedier. Kate Winslet och Jim Carrey spelar två luggslitna outsiders som har en kärlekshistoria utan fåniga applåder under kyssarna, utan senaste modekläderna som böljar fräsigt medan de glider genom storstan till sina toppjobb. Rom-com-indoktrinerade skulle kalla dem förlorare, men David Bowie skulle lovsjunga dem som ”Heroes”. Sedan går kärleken förlorad, skitlivet återvänder, och de söker båda glömskan i en hjärntvättningsmaskin som bokstavligen raderar alla deras minnen av varandra… nästan. Och det där irriterande fragmentet gör att de kanske, kanske, kan återfinna varandra för att vardagens grådask ska få färg igen. Efter manus av Charlie Kaufman, vem annars?
Shadow of a Doubt (Skuggan av ett tvivel, Alfred Hitchcock, 1943)
Jekyll/Hyde-film i familjemiljö där tonårsflickan Charlie (Teresa Wright) har en incestuös dragning till sin morbror, namne och tvillingsjäl, seriemördaren Charlie (Joseph Cotten). Kring dem gör Hitchcock och manusförfattarna Thornton Wilder och Sally Benson – med konstnärlig finslipning av fru Hitchcock, Alma Reville – ett rörande och roligt porträtt av den amerikanska småstaden Santa Rosa, där filmen också spelades in under brinnande krig. Morbror Charlie visar sig förstås vara allt annat än den världsvane lyxcharmör som han utger sig för; pengarna kommer från rika änkor han sol-och-vårar innan han stryper dem. Och hans iskalla monolog under familjemiddagen om rätten att döda de han bedömer som mindervärdiga människor är förstås en lätt förtäckt referens till nazismens folkmordsideologi.
Double Indemnity (Kvinna utan samvete, Billy Wilder, 1944)
En film noir-klassiker som i sin berättarform kan sammanfattar hela genren: Opålitlig manlig berättare försöker i en lång återblick innan han dör/arresteras (vilket som kommer först) slå i oss att alla synder och brott han begått är en samvetslös kvinnas fel. Billy Wilders genombrott, med Raymond Chandler (även medverkande i en cameo) bakom manuset, låter huvudrollsinnehavarna Barbara Stanwyck och Fred McMurray spela på tvärs mot sina tidigare persona som snällisar. Denna duo av genomrutten och genomruttnare, som mördar hennes make för dubbel utdelning (”double indemnity”) på hans livförsäkring, duellerar filmen igenom med giftiga dialoger, typ:
Phyllis: I think you’re rotten.
Walter: I think you’re swell – so long as I’m not your husband.
En stilbildare många imiterat, men få kommit ens i närheten av.
Singin’ in the Rain (Gene Kelly & Stanley Donen, 1952)
Juvelen i kronan på Gene Kellys karriär som till och med musikalhatare har svårt att motstå. Särskilt kul för den som kan sin Hollywoodhistoria men njutbar även som komedi och filmisk jukebox av medryckande dansnummer. Inte ens av Alex DeLarges (Malcolm McDowell) parodi på titelnumret under en sadistisk misshandel i Stanley Kubricks A Clockwork Orange (1971) kan förmörka Singin’ in the Rains status som en av filmhistoriens mest värmande solstrålar av oförfalskad glädje.
The Matrix (The Wachowskis, 1999)
Hade Wachowski-syskonen velat utmana Scientologi-kyrkan, kunde filmen blivit ett stridsrop som fått hundratusentals anhängare. Ingen annan science fiction eller actionrulle har som den väckt beundran, debatt och inspirerat till analytiska texter inom en mängd akademiska discipliner. Uppföljarna blev, som så ofta, blekare, tamare, dummare och gårdagens nyheter redan när de fick premiär. Men den första imponerar fortfarande, nu mer för sitt djärva bildspråk och berättande än för de pretentiösa men tunna idéerna den poserade med. Men som action- och science fiction-rulle är den fortfarande en fest för ögat.
Mad God (Phil Tippett, 2021)
Inte 65 miljoner år men väl 30 år i produktion ligger bakom monstermodellbyggaren och stop-motion-animatören Phil Tippetts (Jurassic Park, Star Wars med mycket mera) experimentella animationsfilm. En helvetesskildring av en dystopisk underjordsvärld där monster härjar och galna härskare styr och som utmynnar i en märklig final där alkemi möter Big Bang. Tippetts inspiration från Ray Harryhausen syns tydligt i denna underbart retro-tekniska steam punk-historia.
In the Court of the Crimson King: King Crimson at 50 (Toby Amies, 2022)
En tillnyktring för alla oss Crimson-fanatiker som luftgitarrspelat till Robert Fripps alla glissandoextaser på tennisracketar och annat. Det dysfunktionella bandet med skiftande medlemmar kring Fripp sjunker aldrig till Metallicas infantila familjebråk i Some Kind of Monster (2004). Inte heller är bandet en av många förebilder till Spinal Tap. Men kring deras tjocka katalog av mästerliga låtar och experimentella kortsymfonier som trotsar alla genredefinitioner finns åtskilliga musikgenier i gubbåldern som ser tillbaka på sin tid i gruppen som både det bästa de gjort och det hemskaste de varit med om, ofta samtidigt. I ett och samma andetag förbannar och hyllar de Fripp, som i sin tur ser sig som den enda rationella personen i musikerkretsen. Låter det sorgligt, jobbigt och tröttsamt så vägs gubbgnabbet upp av många och långa partier där vi ser King Crimson på konsertscenen. I högform. Och då flyger öronen iväg upp iväg till rockens himmelrike.
The Molly Maguires (Martin Ritt, 1970)
Hur ofta ser ni fackliga strider för rättvisa löner och bra arbetsmiljö på tv eller bio. Så gott som aldrig numera, en av många beklämmande indikationer på högervindarna i och banaliseringen av kulturproduktionen. På 1960- och 70-talen var det annorlunda. Då gjordes klassiker som Bo Widerbergs Ådalen 31 (1969), Barbara Kopples Oscarsbelönade dokumentär Harlan County, USA (1977) och Martin Ritts Norma Rae (1979), för att bara nämna några. The Molly Maguires (på svenska: Helvetets förgård) är inget mindre än en stjärnspäckad, skitig och brutal film om irländska gruvarbetares kamp på 1870-talet i Pennsylvania. Mot sig hade de en skrupelfri koncernledning som gärna tog in strejkbrytare och hotade sina anställda med inhyrda flåbusar från Pinktertons Detektivbyrå, den privata föregångaren till FBI. Som motdrag bildade de sin hemliga armé, The Molly Maguires. Handlingen i filmen, efter Arthur Lewis bok från 1964, är baserad på verkliga personer och händelser. Sean Connery spelar Maguire-ledaren Jack Kehoe, som blir vän nykomlingen James McKenna (Richard Harris), ovetande om att denne egentligen är Pinkerton-infiltratören James McParlan. En film om sociala missförhållanden med höga produktionsvärden som varken Hollywood post-Star Wars någon annan filmindustri skulle komma på tanken att producera idag.
Twilight (Robert Benton, 1998)
Geriatrisk film noir skulle man kunna kalla den här thrillern med en ensemble åldrade stjärnor som spelar åldrade stjärnor. Paul Newman är den avdankande stjärndeckaren Harry Ross med tydlig blinkning till hans roll som Hollywood-snoken Lew Harper i Harper (1966) och Ett fall för Harper (The Drowning Pool, 1975). Alkoholiserad och utfattig tvingas han arbeta för mat och husrum som springpojke hos pensionerade filmstjärnparet Jack Ames (Gene Hackman) och Catherine (Susan Sarandon). Det blir förstås ett triangeldrama med komplikationer från ett mord i det förflutna, som utpressare vill utnyttja och paret Ames tidigare deckarhjälp, Raymond Hope (James Garner), vill dölja. Utpressarna (Liev Schreiber, Margo Martindale) är som hämtade ur en av Elmore Leonards absurdistiska kriminalromaner och filmens dialog är en njutbar symfoni av plockgodis från noir-filmens 1940-tal. Slutet är svagt, men det förlåter man en film som blandar veteraner (inklusive Stockard Channing, John Spencer, M. Emmet Walsh) med nykomlingar (Schreiber, Reese Witherspoon), hårdkokt deckare med modern snutfilm, till en njutbar deckarcocktail.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-12-21.