USA 2021. Regi, manus: Paul Thomas Anderson. Med: Cooper Hoffman, Alana Haim, Sean Penn, Bradley Cooper. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 2.13.
Så mycket spring i benen har jag inte sett sedan Jean-Luc Godards En rövarhistoria (Bande à part, 1964), där de tre huvudpersonerna slår världsrekordet i hur snabbt man ta sig genom Louvren-museet.* Men så är också Licorice Pizza en nya vågen-inspirerad, infallsrik och oförutsägbar kärlekshistoria om två till synes hopplöst omaka personer. Regissören och manusförfattaren Paul Thomas Anderson är tillbaka på sin konstnärliga hemmaplan: 1970-talets Los Angeles där ”porno chic”-dramat Boogie Nights (1997) och deckarparodin INHERENT VICE (2014) utspelar sig.
Titeln har han tagit från en skivbutikskedja, och många av rollerna är genomskinliga alias för verkliga personer filmen porträtterar med lätt karikatyrhand, bland andra ska Jack Holden (Sean Penn) vara William Holden och Lucille Doolittle (Christine Ebersole) är Lucille Ball (med rykte om sig att ha varit just så folkilsk och rå i truten som hon framställs). Däremot går Barbara Streisands dåvarande pojkvän, frisören-filmproducenten Jon Peters (Bradley Cooper), märkligt nog under eget namn.
Huvudpersonen Gary Valentine (Cooper Hoffman) har modellerats på barnskådespelaren, numera film- och musikproducenten, Gary Goetzman. Han var känd för att i unga år ha satsat sina pengar på sjuttiotalstrendiga vattensängar och flipperspel. Filmens enda uppdiktade rollfigurer är den kvinnliga huvudpersonen Alana Kane med familj (spelade av rockmusikern Alana Haim med familj).
Medan Gary är en självsäker och väloljad försäljartyp av både sig själv och sina varor, har Alana resignerat till en tröstlös tillvaro på lågbetalda skitjobb. Ovanpå det, åldersklyftan. Han är 15 år och mer än självförsörjande, hon 25, kanske 28, och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar.
Inte lika komiskt hisnande som i kultklassikern HAROLD AND MAUDE (1971), där glappet mellan de älskande är 60 år. Men ändå knäppt och rent av tabu. Alana börjar därför som ett ouppnåeligt sexobjekt för den pubertalt vulkankåte Gary. Kantig och lynnig och motvalls håller hon honom på avstånd men dras snart in i ett utstuderat svartsjukedrama där de båda, obekvämt och misslyckat, söker förhållanden med andra.
Medan det erotiska skyttegravskriget pågår, serverar Anderson ett nostalgibefriat 1970-tal som både lockar och avskräcker. Vi ser prov på såväl obesvärad sexism som rasism. Alana har lärt sig bita ihop när hon som en del av jobbet får sina dagliga daskar i ändan av chefen. En vit ägare till en japansk restaurang tilltalar sina japanska fruar – han tycks byta dem lika ofta som sina kalsonger – på en fånig pidginengelska, som om de var idioter.
Samtidigt var det en tid innan konformismens och skärmarnas förlamande herravälde. Då äventyret fanns ute på gatan, i verkligheten, tillsammans med andra, gärna i motkulturens trotsiga upprorsanda. Tv var för småbarn och mumifierade vuxna. Anderson låter på så sätt Gary och Alanas kluvna känslor inför kärleken spegla en motsägelsefull period, när andra vågens feminism bodde granne med Playboy.
Licorice Pizza är också en levande tidsbild av Los Angeles, långt från Quentin Tarantinos vaxmuseum av 1960-talet i ONCE UPON A TIME IN HOLLYWOOD. Genom ögonen på filmens huvudpersoner – spelade med avväpnade naturalism av filmdebutanterna Hoffman och Haim – ser vi kontrasten mellan verklighetens och illusionernas stad. Jävlig och förtrollande på en och samma gång.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-03-18.
* De sprang på 9.43. Nuvarande rekordet på 9.14 sattes 2010 av konstnären Beat Lippert.