Inherent Vice

USA 2014. Regi: Paul Thomas Anderson. Skådespelare: Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Katherine Waterston, Owen Wilson, Reese Witherspoon. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.28.

Inherent vice är en affärsjuridisk term för varor som är riskabla att transportera. I Thomas Pynchons roman från 2009 och Paul Thomas Andersons bioaktuella filmversion syftar det också på rollfigurernas mänskliga svagheter. Som publik kan man förstås läsa det som en referens till Pynchons berättelser, med sina oklara glidningar mellan verklighet, dröm, mediespin, drogfantasier och paranoiaföreställningar.

inherent_vice_ver3_xlg

Hippiedeckaren ”Doc” Sportello (Joaquin Phoenix) i ett knarkmarinerat Los Angeles 1970 efter Manson-sektens härjningar är som skräddarsydd för thrillerstoryn i Inherent Vice. Den som ser släktskapet till Raymond Chandlers hårdkokta romaner, med deras brister i logik och samband, har inte fel. När väl krutröken lagt sig efter det som börjar med att fastighetsspekulanten Mickey Wolfmann (Eric Roberts) försvinner och slutar i en blodig knarkhärva hänger flera frågetecken kvar i luften.

Vi får trösta oss med att även Doc är förvirrad. Han misstänker dock att hans assistent Sortilège (Joanna Newsom) kan vara den som ligger bakom det lyckliga slutet. Kanske det. För märkligt nog är det hon som agerar filmens allvetande berättare, trots sin högst marginella roll i handlingen. Men så är namnet också franska för ”trolldom”.

Som hos Chandler ligger underhållningen i deckaräventyrets besynnerliga vägar genom ett myllrande rollgalleri av bisarra personligheter med talang för både knäppa och mördande repliker. I centrum svajar Doc med dödbakad afrofrisyr och tveksam hygien mellan Sherlock Holmes-skarpsyn och marijuanastenad enfald. Ibland mot, ibland med honom står kriminalaren ”Bigfoot” Bjornsen (Josh Brolin), en på ytan hippiehatande och hårdför snut i knivvass snaggfrisyr som döljer ett neurotiskt vrak.

inherent_vice_ver2_xlg

Det genomgående lysande ensemblespelet, den perfekt fångade paranoida tidsandan och övermåttan av inspirerade komiska gags i allt från dekor till tv-inslag, mimik och dialog (delvis förlorad i den haltande svenska översättningen) gör Inherent Vice till regissörens bästa film sedan genombrottet 1997 med Boogie Nights. Anderson har lyckats flytta över Pynchons värld till film i all dess färgsprakande vansinne. Och det med ett stilsäkert foto på kornig celluloidfilm till tonerna av ett låtcollage som då och då sticker in kommentarer till bilderna.

© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-03-20.