Vitt brus

STRÖMMAD KOMEDI. USA 2022. White Noise. Regi, manus: Noah Baumbach efter en roman av Don DeLillo. Med: Adam Driver, Greta Gerwig, Don Cheadle, Raffey Cassidy. Längd: 2.16. Netflix.

Vitt brus, efter Don DeLillos romanklassiker, börjar en solig sommardag 1985. Jack Gladney (Adam Driver), en fyrtioårig universitetslektor, står i fönstret till sitt tjänsterum för att se den nya kullen studenter anlända till College-on-the Hill i mellanvästernhålan Blacksmith. Hemma väntar hans fjärde hustru Babette (Greta Gerwig), även hon gift för fjärde gången, och fyra barn från olika äktenskap.

Suckande konstaterar Jack att allt är sig likt, år ut, år in. Babette instämmer entusiastiskt: ”Livet är härligt, Jack. Jag hoppas det varar för evigt.” Det är som om Talking Heads ”Heaven” ackompanjerar hennes tankar med refrängen: ”Heaven is a place/ a place where nothing/ nothing ever happens.”

Men människohjärnan står inte ut med ett småputtrande ingenting, den hungrar efter stimulans – hot, utmaningar, problem att lösa. Idyllen är följaktligen ett postmodernt babbelskval som tänder neuronerna genom att blanda fakta med fantasier, nyheter med konspirationsteorier, väsentligheter med trams. Barnen tindrar med ögonen framför tv-reportage från katastrofer medan Jack tävlar med Babette om vem som har mest dödsångest.

Berättelsen dissekerar västvärldens narcissistiska medelklasskultur. Marinerad i självförträfflighet, handfallen när verkligheten tränger sig på. Övergödd av skräpmat och skräpinfotainment. Trygghetsknarkande. Samtidigt fascinerad av undergång och död.

Den är också en skarpsynt skildring av akademisk nonsensforskning. Jack har blivit universitetets stjärna genom sina historielösa ”Hitler-studier”, som samlar banala anekdoter kring nazistdiktatorn. Hans mästerskap i skitprat har emellertid en utmanare i  Elvis-experten Murray Siskind (Don Cheadle), och deras duell i kvasiintellektuell mundiarré utgör filmens höjdpunkt.

En sämre regissör hade gått vilse i romanens självreflexiva inre monologer. Men Noah Baumbach låter DeLillos absurdistiska berättelse blomma ut i en vild genreblandning med fantasifulla scenlösningar och perfekt komisk tajming i klippningen.  Screwballkomedi växlar till thriller för att kulminera i parodisk katastrofaction innan finalen exploderar i ett musikalnummer på en stormarknad. Skådespelarna håller ihop kakofonin med just det aningslösa allvar i rollgestaltningarna som DeLillos satir kräver.

Det vilar något av grekisk tragedi över Jack och Babettes disharmoniska bekvämlighetshelvete. Han förslappad av tio kilo trivselspäck på buken och lika mycket fyllnadsmaterial i skallen, hon en pillerknaprande gympafanatiker stajlad som en tonåring. Barnen är den kommenterande kören med lillgamla inspel och distraherande oväsentligheter, som: ”Har får ögonfransar?”

Mitt i familjekomedin stjäl Murray showen med en föreläsning om hur bilolyckor i Hollywoodfilm är det högsta uttrycket för amerikansk framåtanda. Underbart pretentiöst. Och stenkorkat. För alla som varit på en internationell akademisk konferens är det ett ögonblick av déjà vu.

Glasyren på åttiotalstårtan är Danny Elfmans musik, en triumf av tvära kast mellan olika stilar och genrehybrider som passar filmen som hand i handske.  Han har länge stått i skuggan av giganter som John Williams och Jerry Goldsmith, men i denna sin mer än hundrade komposition för film blommar han ut i hela sin fantastiska mångsidighet. En filmmusikens kaospilot som bakom kulisserna styr DeLillos berättelse rakt ner i en konsumistisk avgrund.

© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-12-30.