Sinister

USA 2012. Regi: Scott Derrickson. Skådespelare: Ethan Hawke, Juliesinistert Rylance, Clare Foley, James Ransone. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.49.

Äntligen en skräckfilm att haja till inför. Men inte så mycket för chockeffekterna som för att den är något så ovanligt som en rysare för vuxna normalbegåvade. Faktiskt är den också tämligen sparsam med skrällande chockljud till hastigt uppdykande monster. I stället inger filmen ett allt starkare obehag in i takt med att vi börjar ana hur allt hänger ihop.

Handlingen om författaren som blir offer för sitt eget verk är välbekant för den som följt genren. Det är inte utan att tankarna går till Stephen King och romaner som The Shining och Stark.

Sinister handlar om den maniske och egotrippade Elison Oswalt (Ethan Hawke), författare och tidigare mediestjärna inom true crime-genren som hamnat på dekis. I desperation flyttar han med sin ovetande familj flyttar han in på brottsplatsen för ett synnerligen utstuderat mord på en familj.
Där tänker han sig skriva den klassiker som inte bara ska återföra honom till rikedom och berömmelse utan också till odödlighet.

Den Stora Amerikanska Romanen handlar det om. Förstås. Tänk: Truman Capotes Med kallt blod. Projektet spårar emellertid snart ur, och Eliot glider in i en skräckvärld mellan dröm och verklighet.

Regissören och manusförfattaren Scott Derrickson (The Day the Earth Stood Still) har många bra idéer, om än iscensättningen är något ojämn. Framförallt när demonerna tar konkret gestalt blir det något av en antiklimax. Annars håller filmen länge en hög gastkramningsnivå.
Det mest inspirerade greppet är användningen av en samling Super 8-filmer som mördaren medvetet eller inte lämnat kvar i huset och som inte bara dokumenterar det aktuella fallet utan en hel serie liknande mord. Snart blir Oswalt besatt av att hitta ledtrådar och kanske till och med få en glimt av mördaren på bilderna. Men vem eller vad han är det egentligen han ser när han zoomar in på de korniga detaljerna?

Mot slutet vänds denna fråga också mot åskådaren när handlingen tar en surrealistisk nålkurva till en annan nivå. Och det är här jag hade önskat att Derrickson tänkt till ytterligare ett varv. För Ethan Hawke jobbar så oerhört hårt för att suga in oss i Oswalts svarta malström av storhetsvansinne varvat med självförakt att han förtjänat en bättre final. Fast det gäller kanske i ännu högre grad resten av familjen, som knappt ens får spela andrafiolen i dramat.

© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-11-30.