The Black Phone

USA 2021. Regi: Scott Derrickson. Med: Mason Thames, Madeleine McGraw, Ethan Hawke, Jeremy Davies. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.42.

Det är svårt att vara King. För att kliva ur skuggan från sin berömde far, Stephen King, tog skräckförfattaren Joe Hillström King därför sin författarpseudonym Joe Hill från den svensk-amerikanske arbetarledaren han döptes efter. Ändå är det som de två möts i den nu bioaktuella filmatiseringen av Hills novell ”The Black Phone”.

Novellen är ett kammardrama med bara en skiss till huvudperson. Regissören-manusförfattaren Scott Derrickson och ständige medförfattaren C Robert Cargill (Doctor Strange, 2016) sätter kött på benen genom att förlägga handlingen till år 1978 i ett av småstads-USA:s många slitna arbetarklassområden. En tid och miljö alla läsare av King senior känner igen.

”The Grabber” (Ethan Hawke) kallas en mördare som rövar bort unga pojkar. Enda spåren efter hans överfall är några svarta ballonger. Trettonårige huvudpersonen Finney (Mason Thames) har emellertid mer akuta problem med hot och misshandel från både sin alkoholiserade far och en trio mobbare på skolan.

Hans enda trygghet är vänskapen med skolans värsta slagsmålskämpe Robin (Miguel Cazarez Mora) och lillasystern Gwen (Madeleine McGraw). När Robin försvinner öppnar mobbarna jaktsäsong på Finney. På hemväg från skolan är han därför inte på sin vakt när mördaren gillrar sin fälla. Men i den ljudisolerade källaren, där han vaknar upp på en skitig madrass, får han oväntad hjälp från Gwens drömsyner och från samtal med de tidigare offren via en trasig svart väggtelefon.

Derrickson & Cargill har tidigare visat sina talanger för magisk skräckrealism i den genuint obehagliga Sinister (2012) med Hawke i huvudrollen. I The Black Phone tar stjärnan den anonyma birollen som ett typiskt 1970-talsmonster med skräckinjagande mask formgiven av genreveteranen Tom Savini. ”The Grabber” blir aldrig en verklig människa utan snarare en metafor för allt som skrämmer och plågar Finney: hans alkoholiserade far (Jeremy Davies), mobbarna i skolan, mamman som tog sitt liv och inte minst det inre raseri han inte vågar släppa fram förrän i den blodiga slutuppgörelsen.

Ingen som känt sig rättslös i en värld av våld i både hemmet och skolan kan undgå att känna igen sig i Mason Thames hunsade Finney. Han fasar för våldet, inte för att han är feg utan för att han är rädd för vad det ska göra med honom om han själv ger efter för de pockande impulserna. Kanske blir han då samma monster som sina plågoandar. Pappa. Mobbarna. ”The Grabber”, vars utstuderade sadism sannolikt är resultatet av att han själv varit offer för övergrepp som barn.

Men Finney är inte ensam hjälte i historien, det är till lika stor del alla de andra barnen som i solidaritet kommer till hans undsättning. Skådespelarprestationerna i barnrollerna är bland de bästa jag någonsin sett på film. Filmen fångar Robin och de andra grabbarna på skolan på ett sätt som känns helt självupplevt, och som har bekanta drag från min egen uppväxt.

Filmens bultande hjärta är dock Madeleine McGraws Gwen, maskrosbarnet som trotsar livets alla jävligheter med sin inre solstråle. Scenen då pappan misshandlar henne är filmens värsta mardrömsscen. Bilden av hennes förnedring ristar sig fast med en rostig spik på näthinnan.

”The black phone” är ingen rutinmässig chockmaskin, utan en film som borrar sig ner i hjärnans djupaste varbildningar. Samtidigt är den en skräckfilm som ovanligt nog gör skräcken begriplig.

© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-06-22.