USA/Kina/Japan 2022. Regi: Robert Eggers. Med: Alexander Skarsgård, Anya Taylor-Joy, Claes Bang, Nicole Kidman, Ethan Hawke, Willem Dafoe, Björk Guðmundsdóttir. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.16.
Darraðarljóð-kvädet i Njals saga (1270–90) berättar om slaget vid irländska Clontarf 1014. De som avgör utgången är tolv valkyrior som med pilar och spjut gör en väv av människotarmar. Väven bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö, vem som ska segra och vem som ska förlora. Inte männen på fältet.
Hur väl sagorna speglar vikingarnas liv är omdiskuterat, men de säger åtskilligt om deras världsbild och den stoiska mentalitet som gjorde dem till fruktade krigare. Tron på att människan bara hade att foga sig i sitt öde, förutbestämt av högre krafter. Hjälteidealet om att falla i strid för att komma till Valhall, där man sedan festade loss i all evighet på mat, mjöd och sex.
Robert Eggers (The Witch, 2015) och hans manusmedarbetare, isländska författaren Sjón (Skugga-Baldur, 2005), har därför valt att berätta om vikingarna på det enda rimliga sättet: som en blandning av skitig realism och blodbesudlad saga. Huvudpersonen Amleth (Alexander Skarsgård) har de hämtat från Saxo Grammaticus danska krönikeberättelse från 1200 om sagoprinsen Amlethus, förebilden till Shakespeares Hamlet (cirka 1600).
I prologen ser unge prins Amleth sin far, kung Aurvandill (också han en sagogestalt, spelad av Ethan Hawke), mördas av halvbrodern Fjölnir (Claes Bang). Fjölnir tar änkan, drottning Gudrún (Nicole Kidman), som sitt gemål och flyttar till Island efter en förlorad strid mot en annan kung. Amleth flyr till Rusernas land för att många år senare dra i blodshämnd till Fjölnirs gård förklädd till träl.
Eggers och Sjóns gestaltning suger näring ur modern skräckfilm och avromantiserade historieskildringar som tv-serierna Rome (2005–07) och DEADWOOD (2004–06, 2019). Våld, sex och övernaturliga krafter skildras med naken rättframhet, utan heroisk glamour men också utan sensationalism. Det finns några ofrivilligt skrattretande bilder där Skarsgård gymposerar med muskler förbättrade av visuella effekter. Men huvudsakligen imponerar han med ett osminkat porträtt av Amleth som en råbarkad krigsveteran.
Vi möter vi honom i ett kringströvande banditgäng på plundringståg bland byarna i Rus, nuvarande Ukraina. Gamla och barn stänger de in i byns långhus för att låta dem dö när de bränner ner allt efter sig. Kvinnorna våldtar de för att sedan sälja som slavar tillsammans med fåtalet överlevande män.
Härjningarna är slående lika de vi såg på tv från Vietnamkriget under 1960- och 70-talen och idag får i rapporter från fronten i Ukraina. Varelserna som förbinder människor och gudar – siaren Heimir och nornan (suggestivt gestaltade av Willem Dafoe och Björk) – blir uttryck för Amleths själsliga kamp mellan att stå vid sitt ord och fullfölja hämnden eller välja en försoningens väg till ett nytt liv. Valet ställs på sin spets när han förälskar sig i häxan Olga (Anya Taylor-Joy).
The Northman fångar de nordiska sagornas klassiska hämndmotiv och hårdkokta poesi. Inte en enda av rollistans kändisnamn gör något för att dölja de ambivalenta dragen hos sina tragiska gestalter. Det enda jag saknar är vikingarnas lakoniska humor när de stirrar döden i vitögat.
Men Eggers har knappast gjort sig känd som komediregissör. I stället tar han fasta på sitt forte, att konfrontera oss med vårt inte monster. Det många skulle kalla djuriskt men som egentligen är djupt och skrämmande mänskligt.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-04-13.