Decision to Leave – Michael Tapper

BIO. ROMANTISK POLISTHRILLER. Sydkorea 2022. Heojil gyeolshim. Regi: Park Chan-wook. Med: Tang Wei, Park Hae-il, Lee Jung-hyun, Park Yong-woo. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.18.

Park Chan-wooks djärva, egenartade berättarteknik och kontroversiella ämnesval i filmer som OLDBOY och THE HANDMAIDEN har gjort honom en av vår tids mest intressanta regissörer. Hans Decision to Leave – originaltiteln betyder egentligen ”beslutsamt uppbrott” – höll jag därför som given till listan över årets fem bästa filmer. Det är en sinnrik blandning av film noir och Hitchcock-thriller som leker med genreklichéer i gränslandet mellan dröm och vakenhet men aldrig lyckas sy ihop sina många motsägelsefulla ledtrådar.

Kriminalaren Jang Hae-jun (Park Hae-il) lever för sitt arbete i storstaden Pusan och plågas av sömnlöshet över alla olösta fall. Park gestaltar det med svart humor när Jang fantiserar om rättsläkarens röntgenplåtar av det senaste mordoffret medan han ligger med sin fru. Okänsligt kan man tycka, tills hennes hurtiga hälsopredikningar om rökningens förbannelse och sex som medicinsk mirakelkur också skär i våra öron.

Knappast förvånande tappar Jang mer än villigt garden inför den vackra, mordmisstänkta Song Seo-rae (Tang Wei). Hon är en kinesisk flykting som blivit änka efter att hennes äldre, sydkoreanske make dött under en bergsklättring utanför stan. Under utredningen av dödsfallet upptäcker Jang spår av sadistisk misshandel på hennes kropp samtidigt som han får rapporter om att hon i Kina misstänks för mord på sin mor.

Likt Alfred Hitchcocks Studie i brott (Vertigo, 1958) utvecklas Jangs heltidsspaning på Song snart till en ömsesidig erotisk fascination som aldrig blommar ut. I stället är det som om de har sex genom katt-och-råttaleken i mordutredningen. Han tänder på att spana på henne, fantisera om henne. Hon känner sig uppvaktad av hans övervakning.

Jangs upprepade förhör med Song blir till dejter med middag i polisens förhörsrum. Song använder sina erfarenheter som sjuksköterska för att hjälpa honom sova. Genom att andas i takt med henne i sovrummet, som under ett samlag, förmår han koppla bort polishjärnan och få sinnesfrid.

Den märkliga kärleksaffären förgiftas snart av ömsesidig misstänksamhet. De spelar in och analyserar varandra med smartklockor och mobiltelefoner; röstupptagningar som kan användas som vapen i mordutredningen. När fallet läggs ned upphör förhållandet som i ett trollslag.

En tid senare återser de varandra i en dimhöljd småstad. Förhållandet går in i en ny och för Jang än mer hallucinatorisk spinn än tidigare, särskilt som Song åter misstänks för ett brutalt mord– på make nummer två . Den melankoliska titellåten ”Dimman” speglar hur Jang, trots att han ständigt sköljer ögonen, inte förmår sig se henne klart. Song förblir fastetsad på näthinnan som en vag (mar)drömbild ur hans eget omedvetna, aldrig en verklig person.

I en scen skymtar vi Sjöwall-Wahlöös roman Mannen på balkongen (1967) på Jangs skrivbord. Och Park Chan-wook har i intervjuer berättat om hur han länge planerade att filmatisera en eller flera av böckerna. Det finns dock inte ett spår av författarnas socialrealism eller vänsterpolitiska engagemang i filmen; polisgenren är den enda gemensamma nämnaren.

Decision to Leave är en för Park ovanligt lågmäld, timid och stämningsfull film med långsökt slut. Som alltid kan man njuta av hans skickliga användning av stilgrepp som subjektiv kamera och eleganta grafiska matchningar mellan klippen. Men jag saknar nerven och temperamentet från hans tidigare filmer.