Parallellt med regissörskarriären har Martin Scorsese arbetat med att finansiera filmrestaurering. För att bevara amerikansk film grundade han The Film Foundation 1990 tillsammans med bl.a. George Lucas och Stanley Kubrick, och 2007 startade han World Cinema Foundation (WCF) tillsammans med bl.a. Cristi Puiu och Guillermo del Toro för att stödja filmrestaurering i länder med begränsade resurser.
Hittills har man räddat ett tjugotal titlar, och till julen 2013 släpptes den första bluray/dvd-boxen om sex oklanderligt överförda filmer från lika många länder. Där ingår WCF:s första projekt: marockanska dokumentären och konsertfilmen Trances (1981, se bilden under texten), om det politiska folkmusikbandet Nass El Ghiwane. Deras musik blev förlagan till Peter Gabriels suggestiva kompositioner för Scorseses KRISTI SISTA FRESTELSE (The Last Temptation of Christ, 1988).
Äldst är mexikanska Redes (1936, bilden ovan), en säregen blandning av dokumentär och fiktion som regissörerna Emilio Gómez Muriel och Fred Zinneman samt filmfotografen Paul Strand iscensatte med hjälp av befolkningen i en fattig fiskeby. Skildringen av bybornas uppror mot de rika båtägarna inspirerade den italienska neorealismen.
Senegal representeras av bildstormaren Djibril Diop Mambétys Touki Bouki (1973; se under texten). Franska nya vågens och särskilt Godards experimentella berättande i bild och ljud gjorde avtryck i hans uppgörelse med såväl den inhemska överklassen som tidigare kolonialstaten Frankrike. Från samma år men med motsatt tempo är bangladeshiska A River Called Titas (bilden nedan), Ritwik Ghataks måleriska epos om tio år i en ung änkas liv vid floden.
Mina favoriter är dock två svartvita filmer som ångar av klasskonflikter och sex och som båda tillkom under några år av censurlättnad i länderna: sydkoreanska kassasuccén The Housemaid (1960, bilden nedan) av Kim Ki-young och turkiska Berlinfestivalvinnaren Dry Summer (1964, bilden överst) av Metin Erksan.
Den första är en allegori över den nya medelklassens fixering vid att upprätthålla en fläckfri fasad, något som rämnar när en intrigerande hushållerska nästlar sig in. Den andra är ett triangeldrama mellan två bröder – den ene samvetslös, den andre samvetsgrann – och den senares hustru. I byn sjuder dessutom en konflikt om det livsviktiga vattnet, som har sin källa på brödernas mark.
I boxen finns en essäsamling om filmerna, och skivorna innehåller utmärkt intervjumaterial, där bl.a. Bong Joon-ho och Fatih Akin berättar om bakgrunderna till The Housemaid respektive Dry Summer. Oumbärlig för alla som vill vidga sina filmiska horisonter.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-04-11.
Touki Bouki
