Joyce Carol Oates: ”A Body in the Service of Mind”

DOKUMENTÄR. Sverige 2021. Regi: Stig Björkman. Med: Joyce Carol Oates, Stig Björkman, Charles Gross. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.34.

Åttiofyraåriga Joyce Carol Oates är en författares författare, till lika delar beundrad för sina prosakonst som för sin arbetsdisciplin och höga produktionstakt med ibland två utgivna böcker om året. Får man tro intervjuerna med henne, har varje dag i veckan året runt sedan mer än sextio år tillbaka organiserats kring skrivandet. Hon börjar vid åttasnåret och jobbar fram till ett, äter lunch, springer en runda eller går en promenad, kanske träffar några vänner.

På kvällen är hon tillbaka vid skrivbordet för ytterligare två-tre timmars arbete innan hon parkerar sig framför tv:n för att se en film eller tv-serie. Semester är något hon helst undviker. Till och med när Stig Björkman gjorde sina sporadiska besök 2016–2019 för att spela in dokumentären i hennes hem i Princeton, New Jersey, kutade Oates upp till arbetsrummet oavsett hur korta pauserna var mellan tagningarna.

Likt en skådespelare som med Konstantin Stanislavskijs metod smälter samman med sin roll, lever hon sina böcker medan hon skriver dem. Inför minnena av sina favoriter, drabbas hon av nostalgiska känslor om att vilja skriva  om dem bara för att återuppleva arbetsglädjen hon hade. Sig själv ser hon som ett neutrum, en osynlig icke-person gömd bakom språket i sina drygt hundratal romaner, pjäser, noveller med mera.

Den som vill lära känna mig, säger Oates, får göra det i verken. Det är förstås alldeles sant och samtidigt en förbannad lögn. Som alla författare, lämnar hon oundvikligen spår av sig själv i sina texter, även om de inte direkt berör hennes eget liv. Men de är aldrig hon, inte ens den samlade bibliografin kan göra henne rättvisa.

Därför fortsätter Björkman att bända upp locket på den omvittnat slutna, undanglidande Oates. Ansträngningarna avslöjar en chosefri men politiskt stridbar, viljestark och fantasifull människa med en historia lika intressant som någonsin hennes bästa romaner. Uppvuxen på 1940-talet i fattigdom med två lågutbildade arbetarklassföräldrar i Lockport, New York, nära Niagarafallen, och mobbad i skolan, blev böckerna – så småningom också det egna bemästrandet av språket ­– porten till en större värld.

Högre utbildning fanns det inte pengar till, men Oates hade turen att få sina universitetsstudier på stipendium och har i under hela författarkarriären varit verksam som lektor, idag professor emerita i litteratur och kreativt skrivande. Ändå talar hon om den världen som främmande, något hon egentligen inte tillhör. Den känslan delar hon med otaliga akademiker från arbetarklassen, inklusive undertecknad.

Utanförskapet har blivit motorn i hennes skrivande, där hon fritt kan sätta sig bakom spakarna till ett persongalleri av olika kön, nationalitet, ålder och generation. Den egna kroppen stannar vid att vara ett verktyg för hennes mentala resor in i andras kroppar, andras liv. Och trots att hon aldrig backat från att med provocerande närgångenhet – särskilt för en kvinnlig författare i hennes samtid – skriva om sex och våld så menar hon bestämt att de inslagen är underordnade. Porträtt av människor är vad hennes författarskap handlar om, om än historisk och sociologisk forskning också har en stor plats i arbetet.

Oates trognaste följeslagare sedan åtta års ålder är Alice i underlandet (Alice’s Adventures in Wonderland, , boken som satte ord på känslan av att livet och framförallt vuxnas liv i grunden var något absurt. Den världen kolliderar i hennes romaner med Theodore Dreisers kärva naturalism och Franz Kafkas svarta humor – bara för att nämna två av hennes oräkneliga litterära bollplank.

Stilen är hennes alldeles egen, den kan Björkmans dokumentär omöjligt fånga. Men inför Netflix-premiären av filmatiseringen av bästsäljaren Blonde (2000) om två veckor får vi en ovanligt generös glimt av den värld av gränslös mänsklig rikedom som ryms i Joyce Carol Oates numera åldersspröda men intellektuellt vitala kropp, ”a body in the service of mind”.

© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-09-16.