Filmåret 2002: Filmer säljer produkter, produkter säljer filmer

Det här var året då den så kallade ”svenska filmvågen” kom av sig. Begreppet etablerades efter kritiker- och publikframgångar för några unga regissörer i kölvattnet på Lukas Moodyssons långfilmsdebut Fucking Åmål (1998) och blev till och med namnet på en kortlivad filmtidskrift i dvd-format. Från en genomsnittsnivå på mellan tio och femton procent under de senaste fyrtio åren steg plötsligt svensk films marknadsandel till tjugosex procent rekordåret 2000. Många trodde på ett trendbrott Men så sjönk plötsligt marknadsandelen lika dramatiskt igen till sexton procent år 2002.

Förklaringen finner man om man tittar i de senaste 20-30 årens biostatistik. De år svensk film dramatiskt ökar sin andel av biointäkterna kan förklaras med en eller två kassasuccéer. Några exempel: 1980-1981 kunde Sällskapsresan och Göta Kanal konkurrera med de utländska storfilmerna, och 1991-1992 stavades svensk filmframgång Macken, Den ofrivillige golfaren och Änglagård. Skillnaden mellan dessa titlar och ”filmvågens” framgångar – Före stormen, Jalla Jalla! och Tillsammans (samtliga 2000) – var att de senare gjordes av yngre regissörer och drog en huvudsakligen ung publik.

Parsa får visa sin film i USA

Ungdom likställs gärna med förnyelse, och ingenting slår an som ett välformulerat varumärke. Lars von Trier skapade Dogma 95 som säljande kvalitetscertifikat till föregivet formförnyande lågbudgetfilmer gjorda av unga regissörer som bröt mot den gängse, nationella produktionen. ”Den svenska filmvågen” – med Reza Parsa, Josef Fares och Lukas Moodysson som galjonsfigurer – var något som åtminstone på papperet skulle kunna fungera som marknadsföringsgimmick och självuppfyllande medieprofetia. Föga förvånande publicerades det därför artiklar i ämnet, en filmtidskrift fick namnet och åtminstone en trendkänslig bok – under den generande sökta titeln Fucking film: Den nya svenska filmen (2002) – publicerades i ämnet,.

Konstnärligt sett var emellertid ingen av de som motades in under filmvågsbeteckningen särskilt nyskapande eller profilerade, även om det fanns tecken på en gryende talang hos såväl Parsa som Moodysson. Särskilt deras skådespelarregi var helt avgörande för 2002 års mest uppmärksammade verk: Möte med ondskan (Parsa) och Lilja 4-ever (Moodysson). Möte med ondskan är självmordsbombares sista ord till sin dotter innan attentatet och samtidigt hans försvarstal inför en värld präglad av attacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Djärvt iscensatt som en 14 minuter lång monolog direkt riktad mot kameran och biopubliken lyckas Parsa fängsla åskådaren med några få kameragrepp och en övertygande rolltolkning av César Saracho.

cranes are flying: Lilya 4-Ever (Lilja 4-ever)

Med sitt tema om trafficking, det vill säga internationell handel med prostituerade i Europa, mottogs även Lilja 4-ever som ett kraftfullt inlägg i en aktuell debatt. Framförallt uppfattades Oksana Akinsjinas hudlösa gestaltning i huvudrollen som den övergivna och lite troskyldiga Lilja som övertygande. Följaktligen hade många svårt att värja sig för filmens melodramatiska grepp, och filmens känslomässiga effekt betecknades av flera kritiker som ett knytnävsslag i magen. Ändå följer filmen troget en lång och väl upptrampad tradition av moraliteter på temat.

Redan i slutet av 1800-talet kom en uppsjö av skandalromaner om naiva lantlollor som lurades eller tvingades att sälja sig i storstaden. Det blev sedan en stapelvara även i 1900-talets kiosklitteratur. Och kring 1910 blev de många filmerna på temat vit slavhandel närmast till en egen genre, med titlar som Den vita slavhandelns sista offer (Danmark 1911) och Kampen mot den vita slavhandeln (Traffic in Souls, USA 1913).

Ingenting av detta nämndes i mottagandet av Lilja 4-ever. Filmen uppfattades i stället som fräsch och originell och löpte som ett tema i massmedierna när det skulle diskuteras allt från nykapitalismen i Östeuropa till förslagen i EU-parlamentet om att legalisera prostitutionsverksamhet. Och den såldes till åtminstone femton länder.

I övrigt dominerades den svenska filmen, som vanligt, av komedier. Populärast för året var Grabben i graven bredvid, en genreklassiker på temat om motsatser som dras till varandra. Kjell Sundvall regisserade efter Katarina Mazettis romansuccé från 1998, en sedeskomedi om den socialt tafatta men ytterst köttsliga kärleksaffären mellan bibliotekarien Desirée och bonden Benny. En annan svensk paradgren, barnfilmen, hade dessvärre ett riktigt uselt år, med publikflykt från lågvattenmärken som den tecknade Karlsson på taket och den förtäckta reklamfilmen SMÅDECKARNA. Sistnämnda titel var en synnerligen klantigt skriven och regisserad historia kring ett centralt varumärke, och får väl sägas representera ett extremfall av produktplacering i film.

Filmpolitiskt blev år 2002 ännu ett i raden av år då det statliga filmstödet debatterades som alltför snålt och felaktigt konstruerat. Med bilden av en ”svensk filmvåg” i åtanke ropade branschen och filmarbetarnas företrädare efter mer pengar, och två veckor innan valet beslutade regeringen plötsligt att avsätta ytterligare 80 miljoner kronor fram till 2004. Trettio miljoner skulle näringsdepartementet betala ut redan under innevarande år, som produktionsmässigt blev betydligt magrare med endast dryga 20 filmer, mot 30 filmer år 2001 och 44 filmer år 2000 (inklusive samproduktioner).

Både Sonet och andra produktionsbolag sade sig ha börjat på engelskspråkiga produktioner för att söka finansiering utomlands, men det enda projektet som nämndes var Sonets projekt Rancid. Enligt uppgift skulle den regisseras av Joakim Ersgård, som efter en handfull obegåvade B-produktioner i Los Angeles just gästspelat i Sverige med publik- och kritikerfiaskot Jordgubbar med riktig mjölk (2001).

Here's How James Bond's Relationship With Product Placement Has Changed

Det amerikanska filmåret

Även det dominerande amerikanska filmutbudet visade – inte ekonomiska men väl kreativa –  kristecken med rekordmånga nyinspelningar av tidigare succéer, både egna och andras, under 2002. Till detta ska läggas de senaste decenniernas växande antal plagiat, spin-offs och parodier samt filmserier som blivit till varumärkesindustrier. Ett slående exempel är serien om James Bond från Eon Productions, som firade tjugofilms- och fyrtioårsjubileum med Die Another Day.

Förutom att vara sprängfylld med produktplaceringar, något som också tematiseras i agent 007:s märkessnobberi och i de otal tekniska nymodigheter som får en bärande roll i handlingen, är Bond-serien själv ett varumärke. Med logotyper och skådespelare från filmerna säljs bland annat leksaker, kläder, serietidningar, dataspel, hemelektronik och sprit. Liksom andra serier inom såväl litteratur som film har Bond genom åren ofta anklagats för att huvudsakligen upprepa och parodiera sig själv.

Dessutom har den givit upphov till ett oräknerligt antal filmer som försökt haka på den ekonomiska framgången. Bland Bonds många dubbelgångare finns Matt Helm, Derek Flint och svenske Carl Hamilton. Och strax innan Die Another Days novemberpremiär 2002 släpptes två storsatsningar som försökte rida på uppmärksamheten för jubilerande Bond: parodin Austin Powers in Goldmember och konkurrenten xXx, som trots att den stal flera scener ur förlagan försökte utge sig för att vara ett ungdomligt, rebelliskt alternativ.

Till de ekonomiska tungviktarna bland de varumärkesskapande filmserierna hör också George Lucas STAR WARS-saga, New Line Cinemas Härskarringen-trilogi och Warner Bros. filmatiseringar av författarinnan J.K. Rowlings Harry Potter-romaner, som är planerade att bli totalt sju stycken. Samtliga hade premiär på nya delar under året: STAR WARS, EPISOD II: KLONERNA ANFALLER, SAGAN OM DE TVÅ TORNEN samt Harry Potter och hemligheternas kammare.

ekm's SPIDER-MANIA! ISSUE #3 – SPIDER-MAN (2002)

Redan inarbetade, populära varumärken är förstås också attraktiva underlag för filmatiseringar. Under 1990-talet gjordes många retronostalgiska filmversioner av klassiska tv-serier, till exempel Mission: Impossible, The Avengers och Charlies änglar, och både Dennis Potters Den sjungande detektiven och Dallas var under inspelning år 2002. Likaså var serietidningshjältar eftertraktade i kölvattnet på framgångarna för X-MEN (2000) och SPIDER-MAN (2002). Till sommaren 2003 kunde därför publiken se fram emot en konkurrens mellan X-MEN 2, DAREDEVIL och The Hulk. Långt under förväntningarna gick det däremot för filmer efter populära dataspel, till exempel LARA CROFT: TOMB RAIDER (2001) och RESIDENT EVIL (2002). Ändå spelades uppföljare till de båda in år 2002, med premiär år 2003.

Anledningen till denna strömlinjeformning i produktionen är dels ekonomisk, dels kreativ. Inarbetade varunamn är redan etablerade hos publiken är något som förenklar och förbilligar marknadsföringen. De har dessutom redan en stor och trogen kundkrets. Men den här blockbustermentaliteten, där reklamfördelar och snabba vinster är helt överordnade, vittnar också om en kreativ kris med rötter i 1960-talets uppblommade auteurteori. Då började kritiker odla bilden av regissören som filmernas sanne upphovsman på bekostnad av andra filmarbetare. Branschen var snabb att anamma detta synsätt som en marknadsföringsvinkel.

Pin on Natty guy

Vid 1900-talets slut presenterades i stort sett alla filmer, ner till de mest slätstrukna tv-produktioner, som ”A NN film”. Inte undra på att det på manussidan är svårt att rekrytera ny talang värd namnet eller att de främsta (Paul Schrader, Oliver Stone, David Mamet) från senare decennier snabbt såg till att själva bli regissörer. Profilerade författare och originalmanus med nya idéer blev således en utrotningshotad art. Mest påtagligt syntes det i ett ökande antal nyinspelningar.

Enbart under 2002 kom ett femtontal på de svenska biograferna (se ett urval i tabellen). Framgångsrika var OCEAN’S ELEVEN, INSOMNIA och Mr Deeds. Men succén var inte given; GET CARTER, ROLLERBALL och TIME MACHINE blev några av årets kostsammaste floppar. Förlagorna plockades mestadels från Hollywoods förflutna, men som Lucy Mazdon visar i sin bok Encore Hollywood: Remaking French Cinema (2000) har amerikansk film  genom åren hämtat åtskilligt material även från den kulturpolitiske arvfienden i Europa: Frankrike. Drygt trettio franska filmer har genomgått en transatlantisk förvandling de senaste tjugo åren. År 2002 kom till exempel Unfaithful, efter en mer än trettio år gammal förlaga av Claude Chabrol.

Ett urval av nyinspelningar med premiär år 2002

Titel GET CARTER Förlaga Ta fast Carter! (Get Carter, Storbritannien 1971)

Titel INSOMNIA Förlaga Insomnia (Norge 1997)

Titel Mean Machine Förlaga Benknäckargänget (The Longest Yard, USA 1974)

Titel Mr Deeds Förlaga En gentleman kommer till stan (Mr Deeds Goes to Town, USA 1936)

Titel  OCEAN’S ELEVEN Förlaga Storslam i Las Vegas (Ocean’s 11, USA 1960)

Titel RAT RACE Förlaga En ding, ding, ding, ding värld (It’s a  Mad Mad Mad Mad World, USA 1963)

Titel The Ring Förlaga The Ring (Ringu, Japan 1998)

Titel ROLLERBALL Förlaga Rollerball (USA 1975)

Titel Röda Draken (Red Dragon) Förlaga Manhunter (USA 1986)

Titel Solaris Förlaga Solaris (Sovjetunionen 1972)

Titel TIME MACHINE Förlaga Tidsmaskinen (The Time-Machine, USA 1960)

Titel Unfaithful Förlaga Mannen-hustrun-älskaren (La Femme infidèle, Frankrike 1968)

Titel VANILLA SKY Förlaga Abre los ojos (Spanien 1997)

Originalitet och konstnärlig djärvhet finns det desto mer av på låg budget inom den amerikanska så kallade independentfilmen, med årlig visnings- och marknadsplats på Robert Redfords Sundance Film Festival i Colorado. I Europa och Sverige får vi ofta bara se ett fåtal av dem; resten distribueras endast bland filmfestivalerna för att sedan snabbt utkomma i videoformat. Manusförfattaren Charlie Kaufman har tillhört undantagen, med sina uppmärksammade, högst surrealistiska och absurdistiska manus till filmer som I huvudet på John Malkovich (1999), Human Nature (2001) och senast Adaptation (2002). Den först- och sistnämnda i samarbete med regissören Spike Jonze [eg. Adam Spiegel].

Andra lågbudgetfilmer som mot alla odds blivit succéer i hemlandet och som därför gick på export under året var Mark Romaneks långfilmsdebut One Hour Photo, schweiziskfödde Marc Fosters MONSTER’S BALL, David Lynchs Mullholland Dr. och standupkomikern Nia Vardalos (manus, huvudroll) MITT STORA FETA GREKISKA BRÖLLOP. Framförallt den sistnämnda, en etnisk komedi fylld av okända skådespelare långt ifrån sedvanliga skönhetsideal på film, blev ett nationellt och sedan ett internationellt fenomen. Från premiären på ett fåtal New York-biografer i april blev den så omtalad att den under sommaren spreds över hela USA och kunde konkurrera med storbolagens mest påkostade produktioner. Sin svenska premiär fick den, talande nog, på den eftertraktade juldagen.

Från resten av världen via festivaler till Sverige

Undantaget några stora regissörsnamn och en del framgångsrika filmer från de nordiska grannländerna, har de flesta filmer från övriga världen under de senaste årtiondena hittat till Sverige via filmfestivaler, oftast med en fördröjning på ett till två år. De fyra mest uppmärksammade som fick Sverigepremiär 2002 var spanjoren Alejandro Amenábars THE OTHERS, bosniern Danis Tanovics INGENMANSLAND och österrikaren Michael Hanekes Pianisten (samtliga  2001) samt spanjoren Pedro Almodóvars Tala med henne (Hable con ella, 2002).

Amenábars spökrysare i klassisk tradition var den i särklass mest kommersiellt framgångsrika av de fyra, inte minst hjälpt av amerikansk finansiering och en engelskspråkig skådespelarensemble med stjärnan Nicole Kidman i spetsen. Nästan samtidigt med premiären för The Others gick dessutom den påkostade Hollywoodproduktionen VANILLA SKY upp på biorepertoaren. Med Tom Cruise i huvudrollen och spektakulära visuella effekter var den en glamorös omarbetning av Amenábars kultförklarade science fiction-film Abre los ojos (”Öppna ögonen”) från 1997.

Emellertid har få i filmhistorien gjort en så lyckad långfilmsdebut som den bosniske före detta tv-fotografen Denis Tanovic hade med sin drabbande skildring av några dagar vid frontlinjen mellan muslimer och serber under 1990-talets krig i forna Jugoslavien. Filmens segertåg bland världens största filmfestivaler under 2001 och 2002 gav den inte mindre än sexton betydande utmärkelser. Och som kronan på verket vann den årets Oscar för bästa utländska film.

Mest omdebatterad blev Michael Hanekes Pianisten, en franskspråkig produktion efter österrikiskan Elfride Jelineks roman Pianolärarinnan (1983). Visserligen hade redan Sigmund Freud dokumenterat de sexuella perversioner som dolde sig under ytan på Wiens kulturellt förfinande borgerskap, något som Jelineck utvecklade i sin roman. Men då Hanekes film fick premiär samtidigt med de spektakulära framgångarna för Jörg Haiders högernationalistiska Freiheitliche Partei Österreich (FPÖ) tillmättes den en alldeles särskild politisk laddning.

The Piano Teacher / La Pianiste - Film - European Film Awards

Genom sångcykeln Winterreise (1827) kopplas den sexuellt masochistiska pianolärarinnan Erikas öde samman med österrikiske kompositören Frans Schubert. I Hanekes hemland blev den därför ett rött skynke för konservativa kritiker, och FPÖ-politiker betraktade den som ett landsförräderi. Men även feminister kritiserade filmen och särskilt då huvudpersonens oförmåga att bryta med de rådande, patriarkala maktstrukturerna.

Tala med henne uppfattades däremot som Almodóvars kanske mest konventionellt präglade film sedan Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988). Liksom sistnämnda titel vittnade den om regissörens svaghet för snyftmelodramer. Här står emellertid inte kvinnornas utan männens känslostormar i fokus. Tala med henne blev ingen större publiksuccé, men hos kritikerna var den populär. Och då Europeiska Filmakademien delade ut årets priser blev Almodóvar belönad för bästa film, bästa manus och bästa regi.

© Michael Tapper, 2003. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2002. Malmö: Nationalencyklopedin 2003, s. 180–183.