Insomnia – Michael Tapper

USA 2002
Regi: Christopher Nolan. Manus: Hillary Seitz efter ett originalmanus av Nikolaj Frobenius och Erik Skjoldbjærg. Foto: Wally Pfister. Musik: David Julyan, Jamie Reid Tait. I rollerna: Al Pacino, Hillary Swank, Robin Williams, Maura Tierny.
Biopalatset i Malmö

Den amerikanska thrillern Insomnia, regisserad av britten Christopher Nolan (Memento), är en i så gott som alla detaljer exakt rekonstruktion av den norska förlagan med samma namn från 1997. Här är det Al Pacino som axlar Stellan Skarsgårds roll som den briljante, men moraliskt ambivalente och sömnlöshetsplågade kriminalpolisen från storstaden som kallas till en liten håla långt uppe i midnattssolens land för att leda undersökningen av ett mord på en tonårsflicka.

Norske regissören Erik Skjoldbjærg kallade originalet för en film noir där ljuset, inte mörkret, är den dramatiska kraften. Den beskrivningen passar även in på årets upplaga. Två detaljer skiljer dock: Pacinos betydligt högre ålder och hans något mindre smärtsamma kulturkrock. Det förstnämnda har uppenbarligen föranlett bortklippningen av en kärleksscen mellan honom och den kvinnliga portiern på hotellet där han bor, ett perifert och kritiserat inslag i originalet. I stället får vi se en märkligt rumphuggen scen på sängkanten, där Will Dormer (Pacino) börjar bekänna sina egna brott i tjänsten. Den följs av ett abrupt tidsklipp till en bild på portiern (Maura Tierny), som sover påklädd på hotellsängen när Dormer åter beger sig ut i sommarnattens sol. Det är filmens enda störande lapsus, och det hade varit bättre om Nolan helt hade tagit bort episoden.

Viktigare är förstås avsaknaden av en motsvarighet till kulturkrocken mellan Skarsgårds svenske kriminalare och den avvaktande fientliga befolkningen i trakterna kring nordnorska Tromsö. Pacinos mordutredare från Los Angeles blir aldrig en lika främmande fågel i Alaska. Hans konfrontation med de lokala invånarna blir därmed inte lika skarp och laddad med historiska undertexter. Däremot tycker jag kontrasten mellan polisens skuldtorterade själ och mördarens psykotiskt barnsliga övertygelse om sin egen skuldfrihet, som Pacino respektive Robin Williams med utsökt perfektion fångar i ansiktsuttryck och kroppsspråk, är mer övertygande och drabbande hos Nolan.

Insomnias styrka (bägge versionerna) ligger i skildringen av huvudpersonernas Golgatavandring i ett sommarljust, kargt klipplandskap som alltmer förvandlas till ett personligt inferno, ett själsligt ödeland som Nolan fångar i en alltmer hallucinatorisk klippning till oskarpa handkameratagningar, framåt- och tillbakablickar samt rena ångestföreställningar. Greppet är effektfullt och styr bort från den actionlunk som kriminalgenren ofta faller in i. I stället fungerar mordintrigen som verktyg för att gestalta grundläggande existentiella och moraliska problemställningar. Det resulterar i en film rik på mångbottnad symbolik och spänning som lever kvar i minnet långt efter att filmen slutat.