En stor fet succé

Kommer ni ihmy_big_fat_greek_weddingåg vem det var som i den här tidningen dömde ut Hollywoods spåmän men ändå själv försökte pricka in sommarens succéfilmer? Det var jag. För drygt tre månader sedan i en artikel i den här tidningen. Jag hade förstås fel men ändå rätt. Från manusförfattaren William Goldman stal jag nämligen det idiotsäkra förbehållet: Ingen vet något.

Facit bland storsatsningarna blev att Spider-Man vann på bio med sina dryga 400 miljoner intjänade dollar i USA. Därefter följer Star Wars: Episod II – Klonerna anfaller (300 miljoner dollar), Austin Powers in Goldmember och Men in Black II (bägge cirka 200) samt Minority Report (130). Stackars George Lucas får väl trösta sig med några hundra miljoner på försäljning av spel, leksaker och andra biprodukter.

Men då talar vi om filmer som kostat 100-140 miljoner dollar och som har en marknadsföringsbudget på ytterligare 50-70. Det är alltså extremt dyra högriskprojekt som i värsta fall kan sluta i smärtsamma fiaskon. Så är fallet i år med K-19: The Widowmaker.

Samtidigt finns det gott om exempel på billiga produktioner som helt otippat förmått utmana de förmodade kassavältarna, bland andra Den där Mary (1998) och The Blair Witch Project (1999). I år heter den överraskande lågbudgetsuccén Mitt stora feta grekiska bröllop (My Big Fat Greek Wedding). Kostnad cirka fem miljoner dollar, intäkter dryga 80 miljoner dollar eller sexton gånger insatsen. Och filmen tycks bara växa i popularitet för varje vecka allt sedan premiären den 19 april.

Ändå har den tills helt nyligen haft en lågmäld, lite gammaldags marknadsföring och en mycket begränsad distribution. Medan storfilmerna körs upp på 3 500 salonger till tonerna av ett enormt reklammaskineri, så började Mitt stora feta grekiska bröllop på endast 108 salonger. Reklamkampanjen har till största delen bestått av att huvudrollsinnehavarna följt filmen till varje ny premiärstad och gett intervjuer i lokala medier. Nu har den blivit ett mediefenomen som 20 veckor efter urpremiären går för fulla hus på drygt 1 600 salonger över hela USA.

För manus och kvinnlig huvudroll står den grekiskättade skådespelerskan Nia Vardalos, som bara för något år sedan fick tipset av en Hollywoodagentur att byta namn till Vardalez och saluföra sig som puertorican. Tanken var att hon då skulle kunna rida på framgångarna för stjärnor som Jennifer Lopez och Benicio del Toro. Nia Vardalos tackade nej och har nu alltså fått sin hämnd i en etnisk komedi där hon inte bara betonar sitt grekiska arv utan även sitt naturliga utseende, som knappast överensstämmer med slimmade filmstjärneideal.

Helt unik är den kanske nu inte. Mångalen (1987) har nämnts som en förebild, och läser man innehållsreferatet så går tankarna även till Ang Lees genombrottsfilm Bröllopsfesten (1993). Det viktigaste är emellertid att Mitt stora feta grekiska bröllop visar på möjligheterna för mindre produktioner att hävda sig i konkurrensen. Och det finns fler på tur i samma budgetklass som uppmärksammats.

Miguel Aretas drama The Good Girl har sedan premiären den 11 augusti avancerat från fyra salonger till 667, och Mark Romaneks psykologiska thriller One Hour Photo har på en vecka tagit sig från sju salonger till 164. Bägge har fått goda recensioner men avfärdades samtidigt av recensenterna som alltför svårsmälta för en större publik. Dramatiskt stigande publiksiffror i bägge fallen har förstås ifrågasatt det omdömet. För närvarande har dock endast One Hour Photo fått svensk distribution (premiär den 6 december).

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-09-13.