Get Carter – Michael Tapper

USA 2000. Regi: Stephen Kay. Manus: David Mckenna efter romanen Jack’s Return Home av Ted Lewis. Foto: Mauro Flore. Musik: Tyler Betes. I rollerna: Sylvester Stallone, Miranda Richardson, Rachael Leigh Cook, Mickey Rourke, Michael Caine.
Biopalatset i Malmö

Nästan trettio år efter Mike Hodges brittiska gangsterklassiker, som i Sverige fick titeln Ta fast Carter!, har den amerikanska nyinspelningen flyttat spelplatserna från London och Newcastle till Las Vegas och Seattle. Handlingen är till det yttre sig tämligen lik mellan filmerna: Skuldindrivaren Jack Carter lämnar sin torpedverksamhet för att resa norrut och undersöka orsakerna till sin brors död. Men skillnaderna är desto mer förödande för den nya filmen.

Michael Caines okuvligt trotsige och replikvasse smågangster har lämnat plats för Sylvester Stallones kantiga och sömngångaraktiga rolltolkning. Och varken Mickey Rourke eller Alan Cumming kommer ens i närheten av den karismatiska slemmighet som pjäsförfattaren John Osborne (Se dig om i vrede) – i ett av sina sällsynta rollframträdanden på film – presterar som gangsterbossen i Hodges version.

Liksom 15 Minutes parafraserar den nya Get Carter i sitt fejkdokumentära foto, med korniga bilder och en stundvis markerad klippning från slow motion till hastiga jump cuts, 1970-talets filmestetik. Tyvärr har man i båda filmerna också importerat det reaktionära hämnartema som under den perioden frodades som en backlash på 1960-talets kriminalvårdsliberalism. Här finns således inga psykologiska eller sociala motiv till brottsligheten. Skurkarna är rätt och slätt onda och förtjänas att utrotas som ohyra.

I Hodges film kompenseras hämnarmotivet av att huvudpersonen själv alltmer hamnar i ett moraliskt ödeland för att slutligen duka under för den våldsspiral han iscensatt. Något sådant utsätts inte Stallones rollkaraktär för här. Istället får dennes framfart snart karaktären av ett äro-fyllt krig, som inte minst genom hans plötsligt påkomna moralism känns både konstruerad och stötande.