Spider-Man

USA 2002spiderman_ver1
Regi: Sam Raimi. Manus: David Koepp efter en tecknad serie av Steve Ditko och Stan Lee. Foto: Don Burgess. Musik: Danny Elfman. I rollerna: Tobey McGuire, Willem Dafoe, Kirsten Dunst, Cliff Robertson.
Royal , Biopalatset och Filmstaden i Malmö
Filmstaden i Lund

Seriefiguren Spindelmannen blev populär omedelbart efter Stan Lees första introduktion av seriefiguren 1962. Idag har han blivit till en mindre industri, och när man ser filmen är det inte utan att man undrar om det haft en hämmande inverkan på regissören Raimi och manusförfattaren Koepp. Båda är ju annars välmeriterade i den här undergenren serietidningsfilmer, med de undervärderade Darkman (1990) respektive The Shadow (1994).

Visserligen finns det även i Spider-Man film noir-inspirerade scener från den grymma storstadens skuggvärld. Det har närmast blivit regelmässigt för genren efter Frank Millers revisionistsiska seriealbum i mitten av 1980-talet. En standardingrediens är också superhjältens existentiella utanförskap. I Spindelmannens fall är den, i enlighet med den tecknade förlagan, långt mer drabbande än något själsligt problem som eventuellt kan spåras hos den förväxte scouten Stålmannen eller hos lyxliraren med sysselsättningsproblem, Batman.

Ändå är det som om Raimi & Koepp inte vågar ta ut svängarna i Spider-Man. Till de få, inspirerade innovationerna i filmen hör att det inte är en radioaktiv utan en genetiskt förändrad spindel som biter Peter Parker (alias Spindelmannen, spelad av Tobey McGuire) samt att denne ursprungligen tillverkar sin dräkt för att vinna pengar i fribrottning. Det sistnämnda är förstås en ironisk påminnelse om att inspirationen hämtats från den i början av 1960-talet omåttligt populäre, mexikanske fribrottaren Blue Demon, som dessutom blev superhjälte i en rad lågbudgetfilmer.

Emellertid stannar årets Spindelman, till skillnad från hjältarna i den betydligt djärvare X-Men (2000), vid att vara enkelspårigt god och välvillig mot det samhälle som gjort honom till en outsider. Inte heller vågar man sig, återigen i kontrast till X-Men, på någon social eller politisk undertext bortom det faktum att privatpersonen Parker är en intellektuell arbetargrabb med alla oddsen mot sig i livet.

Utifrån filmens premisser om att spindelbettet påverkar huvudpersonen genetiskt kunde man annars tänka sig någon psykologisk effekt. Därmed är vi inne på den laddade metaforik som David Cronenberg använde för den inbundne vetenskapsmannen Seth Brundle (Jeff Goldblum) i den briljanta FLUGAN (The Fly, 1986).

I Flugan var nämligen förvandlingen inte bara fysisk, utan speglade också en tilltagande dehumanisering som med skrämmande precision avspeglade 1980-talets socialdarwinistiska backlash och narcissistiska livsstil. Men en sådan publikutmanande infallsvinkel är Spider-Mans upphovsmän inte intresserade av, trots stora likheter mellan filmerna när det gäller såväl berättelsens premisser som huvudpersonerna.

Aldrig för en sekund tycks vår rättrådige och välkammade hjälte intresserad av antagonisten Green Goblins (Willem Dafoe) lockelser om lyxliv i överklassen på toppen av samhällets näringspyramid. Det och hans masochistiska – närmast religiösa – självförnekelse hämmar filmens trovärdighet som realistiskt grundad saga långt mer än de ständigt påtalade tekniska bristerna i actionscenerna. (Datoranimationerna har en tydligt artificiell prägel och ser mest ut som ett slarvigt utfört snabbjobb för att möta premiärdatumets deadline.)

Rollbesättningen är annars utsökt inspirerad – åtminstone på papperet. Toby McGuire och Kirsten Dunst (i rollen som Parkers stora kärlek, Mary Jane) lyckas ganska väl i försöken att blåsa liv i sina schematiskt tecknade rollgestalters trevande kärlekshistoria. Men för den annars utmärkte Willem Dafoe är det värre. Hans rolltolkning ligger på ytan och blir mest till ytliga manér hämtade från tidigare roller. Scenerna då hans galne Norman Osborne har våldsamma diskussioner med sitt sadistiska alter ego, Green Goblin, är en skrattretande blek kopia på Dafoes snarlika men betydligt mer gripande, andliga självplågeri som Jesus i KRISTI SISTA FRESTELSE (The Last Temptation of Christ, 1988).

Allt som allt är 2002 års Spider-Man en kärleksfull men medioker film. Den är dramatiskt räddhågad och har grova tekniska brister i de visuella effekterna som man inte trodde sig kunna se i en storproduktion från Hollywood på 2000-talet. En uppföljare är redan under planering till år 2004. Då måste man nog ta ett konstnärligt betydligt djärvare grepp än här. Annars riskerar man att bli omkörd i den lavin av serietidningsfilmatiseringar som nu står på tur, med Ang Lees The Hulk och Mark Steven Johnsons Daredevil som de mest kända storsatsningarna nästa år.

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-06-23.