Behind Enemy Lines & Ingenmansland

Behind Enemy Linesbehind_enemy_lines
USA 2001
Regi John Moore Manus David Veloz, Zak Penn Berättelse James Thomas, John Thomas Foto Brendan Galvin Klipp Paul Martin Smith Scenografi Nathan Crowley Musik Don Davis.
Med Owen Wilson kapten Chris Burnett Gene Hackman amiral Reigart Gabriel Macht Stackhouse Joaqim de Almeida amiral Piquet David Keith O’Malley Olek Krupa Lokar Vladimir Mashklov ”Tracker”.
Producenter John Davis Produktionsbolag Davis Entertainment Company för 20th Century Fox Längd 106 minuter Svensk distribution 20th Century Fox Svensk premiär 2002-02-22.

Ett amerikanskt hangarfartyg i Adriatiska Havet i en nära framtid. Spaningsnavigatören Chris Burnett på fartygets flygenhet är frustrerad över Natos brist på engagemang i Balkans pyrande konflikter och lämnar in sin avskedsansökan till ärrade krigsveteranen amiral Reigart. Under ett spaningsuppdrag med sin pilot, Stackhouse, fotograferar han massgravar och ser tecken på militär aktivitet i ett område som i enlighet med fredsförhandlingar ska vara neutralt. När de flyger närmare skjuts de ner av de serbiska trupper som befinner sig i hemlighet i området.

Burnett och Stackhouse lyckas skjuta ut sina säten ur planet, men vid landningen bryter Stackhouse sitt ben. Burnett tvingas lämna honom för att från en höjd försöka få radiokontakt med fartyget. På vägen uppför kullen blir han vittne till hur Stackhouse avrättas på befälhavaren Lokars order. I samband med avrättningen blir Burnett själv upptäckt, men lyckas fly. Lokar skickar då en civilklädd milisman, kallad ”Tracker”, att förfölja Burnett. Det är samme man som sköt Stackhouse.

På hangarfartyget arrangerar Reigart en räddningsoperation, men hans överordnade, franske Natogeneralen Piquet, avblåser den för att inte störa fredsförhandlingarna. Reigart tvingas kommendera Burnett att ta sig till staden Hac, som ska ligga i en säkerhetszon där det inte pågår några strider. Där ska Natohelikoptrar komma till undsättning. Burnett lyckas undvika sin förföljare, men väl i Hac hamnar han i korseld mellan bosnier och serber. Han lyckas dock ta sig därifrån genom att byta uniform med en död serbisk soldat. Serberna genomskådar hans flykt men använder ändå det uniformsklädda liket för att dödförklara Burnett. Vid mötesplatsen för upphämtningen ser därför Burnett hur Natohelikoptrarna plötsligt vänder i luften och flyger tillbaka.

Han upptäcker nu att han gått i en cirkel och återvänt till nerslagsplatsen. I ett desperat sista försök tar han sig till nödutrustningen och lyckas skicka en radiosignal till Reigart. Burnett lyckas också oskadliggöra ”Tracker” när denne anländer till platsen. Strax därefter omringas han av Lokars trupper. I sista sekunden kommer Reigart till undsättning. Innan Burnett tar sig till säkerheten i Reigarts helikopter lyckas han rädda sina avslöjande bilder på massgravar och gömda truppstyrkor. På väg tillbaka till fartyget tar han tillbaka sin avskedsansökan.

Ingenmanslandno_mans_land_ver2
No Man’s Land/Nikogarsnja zemlja
Slovenien/Belgien/Storbritannien/Frankrike/Italien 2001
Regi Danis Tanovic Manus Danis Tanovic Foto Walter Van den Ende Klipp Francesca Calvelli Scenografi Dusko Milavec Musik Danis Tanovic.
Med Branko Djuric Ciki Rene Bitorajac Nino Filip Sovagovic Cera Georges Siatidis franske FN-sergeanten Marchand Serge-Henri Valke franske FN-kaptenen Dubois Simon Callow brittiske FN-översten Soft Branko Zavrsan tysk minröjare Katrin Cartlidge brittiske tv-reportern Jane Livingstone.
Producenter Marc Baschet, Frédérique Dumas-Zajdela, Cédomir Kolar Produktionsbolag Studio Maj/Casablanca, Man’s Films, Counihan Villiers Productions, Fabrica, Noé Productions i samarbete med Les Fonds Slovènes du Cinéma, Centre de Cinéma et de l’Audiovisuel de la Communauté Française de Belgique och Télédistributeurs Wallons Produktionsstöd Eurimages Längd 98 minuter Svensk distribution Svensk Filmindustri Svensk premiär 2002-03-01.

Bosnien-Herzegovina, juni 1993. En grupp bosniska soldater på väg att avlösa kollegor vid frontlinjen mot de serbiska styrkorna går vilse i tjock dimma och nattmörker. De gör halt och inväntar gryningen. När solen stiger upp visar det sig att de befinner sig mitt emellan frontlinjerna. Serberna upptäcker dem och börjar skjuta. Den ende som klarar sig är civilklädde Ciki, som lyckas ta sig ner i en övergiven skyttegrav i ingenmanslandet mellan fronterna. Två man skickas ut från den serbiska sidan för att rekognoscera. Ciki lyckas gömma sig men ser hur de använder vännen Ceras kropp för att gillra en fälla genom att placera den på en hoppmina som ska döda den som försöker flytta på kroppen.

Serberna fattar misstanke när ett vapen i skyttegraven plötsligt saknas, men Ciki lyckas i ett överraskningsanfall ändå döda en av dem och såra den andre, nykomlingen Nino. Strax därefter visar det sig att Cera inte är död, bara lätt sårad. Han kan dock inte flyttas eftersom minan då utlöses. Ciki och Nino lyckas signalera till både den bosniska och serbiska sidan, som bägge skickar en FN-pansarvagn under sergeant Marchands ledning till platsen. På FN-truppernas kommandoledning beordrar man enbart lägesbedömning, inget ingripande, och Marchand tvingas dra sig tillbaka.

Därefter stiger spänningen och misstron mellan Ciki och Nino, och makten i skyttegraven skiftar dem emellan beroende på vem som för tillfället har kontroll över vapnen. På tillbakavägen träffar Marchand tv-journalisten Jane Livingston, som kontinuerligt sänder reportage direkt i en global nyhetskanal. Hon har avlyssnat FN-truppernas radiotrafik och vet vad som pågår. Hon kontaktar Marchands överordnade och hotar att avslöja FN:s passivitet. En mindre FN-styrka och en tysk minröjare anländer och de återvänder till skyttegraven i ingenmansland i sista sekunden för att hindra Ciki och Nino från att döda varandra.

Ett enormt journalistuppbåd samlas vid skyttegraven och överste Soft anländer med helikopter för att införmedierna visa sitt engagemang. Ett säkerhetsavstånd skapas för att desarmera sprängladdningen, och Ciki och Nino evakueras. Minröjaren konstaterar snabbt att ingenting går att göra, men hindras av Soft att säga någonting om det. I uppståndelsen lyckas Ciki komma åt ett gevär och skjuta ihjäl Nino. En FN-soldat skjuter ihjäl Ciki. Soft tar chansen att avleda journalisterna från Ceras öde genom att beklaga tragedin men ändå hävda att räddningsaktionen var lyckad. Alla åker därifrån. Kvar i skyttegraven ligger Cera på hoppminan.

Med tanke på den enorma uppmärksamheten för krigen i 1990-talets sönderfallande Jugoslavien, särskilt i jämförelse med exempelvis det länge ignorerade folkmordet i Rwanda, var det oundvikligt att någon produktion i den nya vågen av amerikanska krigsfilmer skulle utspelas här. Problemet är förstås att USA efter det katastrofala ingripandet 1993 i Somalias inbördeskrig (se Black Hawk Down) har utformat sina militära interventioner så att de egna förlusterna minimerats. Följaktligen omöjliggörs praktiskt taget den slags hjältedåd som krigsgenren i kölvattnet efter Rädda menige Ryan skildrar.

Den bisarra lösningen i Behind Enemy Lines är därför att förlbehind3ägga handlingen till Bosnien-Herzegovina i en obestämd men näraliggande framtid. Då kan man nämligen också med uppbackning av en hel stab militära rådgivare från den amerikanska försvarsmakten och uppenbarligen med Pentagons fulla stöd visa upp den senaste militära högteknologin, främst den amerikanska flottans nya flygplan F/A-18E/F Superhornet. Det här har gått många kritiker och säkert också många åskådare förbi eftersom filmen undviker att tydligt ange när berättelsen utspelas. Vidare nämner man under handlingens gång kända konfliktområden som Srebrenica och skildrar en rad krigssituationer som påminner mer påminner om situationen för sex-sju år sedan än läget under senare tid.

Själva berättelsen utgår dessutom från en händelse i juni 1995, då den amerikanske stridspiloten Scott O’Grady sköts ner över bosniskt område, lyckades undvika att bli fångad och kunde återvända oskadd. Hans öden var på långt när inte så dramatiska som i filmen. Istället ser filmen mest ut som en nyinspelning av Vietnamkrigsfilmen BAT*21 (1988), där ett amerikanskt spaningsflyg skjuts ner av FNL och den ende överlevande amerikanen tvingas ta sig genom fiendeland med hjälp endast av en radiokontakt med en annan amerikansk officer. Marknadsföringen hade som slogan:”Trapped behind enemy lines. A whole army after him…and only one man can save him.” Det skulle lika gärna kunna vara innehållsbeskrivningen till Behind Enemy Lines.

Anknytningen till denna inofficiella förlaga förstärks ytterligare av Gene Hackmans medverkan. I BAT*21 spelade han amerikanen bakom fiendelinjerna; nu har han bytt roll till den officer som från hemmabasen ska hjälpa en annan amerikan att undkomma de antiamerikanska antagonisterna. Det här är naturligtvis ett typiskt exempel på high concept-filmens bruk av intertextuella hänvisningar: Hackmans status som behind1ärrad veteran i Behind Enemy Lines inte behöver utvecklas närmare eftersom rollen refererar till hans medverkan i tidigare krigsfilmer och i det här fallet främst till BAT*21.

Det mest anmärkningsvärda med Behind Enemy Lines är hur oproblematiskt USA-patriotisk den är. Oftast finns det någon moralisk eller politisk konflikt som åtminstone utmanar den dominerande ideologin, om än bara för att ignoreras eller avslöjas som destruktiv i filmens slut. Här lyckas man till och med förskjuta den för genren sedvanliga motsättningen mellan fältkrigaren och hans skrivbordsförskansade överordnade till ett utrikespolitiskt problem – se exempelvis Rambo-filmerna.

Visserligen nämns det i förbigående att kartorna som Burnett navigerar efter inte stämmer med verkligheten. Han utbrister: ”Fucking intelligence!” Det anspelar naturligtvis på raden av misslyckade operationer som gått fel på grund av underrättelsetjänstens oförmåga att både hålla trupperna med uppdaterade kartor och att rätt bedöma den rådande situationen i landet där man intervenerat: fiaskot när man försökte frita den amerikanska ambassadgisslan i Iran 1979, Somalia 1993 och bombningen av Kinas ambassad i Belgrad för några år sedan på grund av föråldrade kartor. Men problemet i Behind Enemy Lines stavas huvudsakligen Nato, försvarsorganisationen där USA enligt filmen tvingas underordna sig sina oförstående och allmänt oengagerade europeiska allierade.

Både den franske amiralen Piquet och de anonyma parterna i Bosnienkriget följer europeiska stereotyper med rötter tillbaka till USA:s isolationibehind4stiska period under mellankrigstidens 1930-tal. Piquet framstår som prestigefyllt uppblåst och aristokratisk i kontrast till Hackmans mer jordnära ”one-of-the-boys”-officer. Liksom de stridande parterna i den bosniska konflikten ger Piquet också uttryck för en stötande okänslighet inför förlusten av amerikaners liv. De enda icke-amerikaner som filmen överhuvudtaget kan relatera till är några bosniska milismän som uppenbarligen är storkonsumenter av amerikansk masskultur (Coca Cola, popmusik, Elvisfrisyr, Ice Cube-tröja).

Piquets felbedömning av amerikanens försumbarhet förstärks förstås ytterligare av att filmen omsorgsfullt fastställer dennes särskilda status. Här är grundläggs detta inte bara i Burnetts osannolika förmåga att klara sig undan både militär övermakt och allehanda hopplösa situationer. Den mest absurda tänjningen av trovärdigheten inträffar då han springer över ett minfält på ett industriområde och lyckas ta sig oskadd till andra sidan trots att han utlöser varenda sprängladdning på vägen. Men med sina spaningar, dokumenterat i digitala bilder, sitter Burnett förstås också inne med avgörande militär information som ändrar hela förutsättningen för hanteringen av konflikten (massgravar, hemliga serbiska förbandsförflyttningar).

Märkligt nog är denna emfatiskt flaggviftande, ärketraditionella krigsfilm inte regisserad av en amerikan utan av den irländske reklamfilmaren John Moore, vars marknadsföringsinsatser för SEGA gav honom jobbet. Det förklarar förstås mängden av inslag som ser bra ut på film men som är föga realistiska. Ovannämnda häcklöpning över minfältet är bara ett i mängden av exempel. Det finns också återkommande, klichébetonade utfyllnadsbilder där Burnetts maratonlopp genom digitalt manipulerade skogar med nedskruvad färgskala för att ge bilderna en ”dokumentär” prägel växelklipps med blåtonade bilder av bekymrade officerare i hemmafartygets kontrollrum. Sammantaget ger det här ett intryck av kraftlös oförmåga till genremässigt nytänkande både i handling och i iscensättning som knappast kan locka någon större publik och som därför undergräver det eventuella propagandavärdet.

I kontrast till Behind Enemy Lines utifrånskildring av Balkankonflikten som en härva av sinsemellan krigande rövarband endast lämplig som bakgrund för amerikanska bragder står bosniske Danis Tanovics Ingenmansland. Hans bakgrund som dokumentärfilmare vid frontlinjen i början av konflikten ger honom oundvikligen en särställning som sanningsvittne. Och inte sedan Milcho Manchevskis engelsk/fransk/makedonska Innan regnet fallet (Before the Rain/Pred dozhdot, 1995) har en film om konflikten blivit så förbehållslöno mans land1st hyllad. Emir Kusturicas Underground (1995) var, som bekant, kontroversiell, trots att den vann Guldpalmen i Cannes.

I lovsångskören till filmen är det emellertid svårt att riktigt urskilja bedömningen av filmens kvaliteter från det angelägna ämnet och upphovsmannens trovärdighet. Underförstått tycks det ha blivit ett moraliskt imperativ att ta ställning för filmens alla aspekter enbart på grund av de två sistnämnda faktorerna. Ställer man den mot Behind Enemy Lines är utgången tämligen given. Den amerikanska produktionen är påkostad, använder sig av sönderkörda reklamfilmsgrepp, traderar en välbekant bild av fienden som den Andre och är i grund och botten ointresserad av konflikten annat än som spelplats för ett nationalistiskt scenario riktat till hemmapubliken i USA.

Ingenmansland är däremot en modest budgeterad samproduktion mellan olika europeiska länder. Den är, till skillnad från exempelvis Manchevskis film, enkelt och rakt berättad och dess konstnärliga ambitioner inskränker sig till att konstruera en allegori över krigets vansinne så uppenbar att knappast någon i biosalongen missar poängen. I någon recension talades det om Beckett eftersom delar av dialogen ger uttryck för den absurda situation som både huvudpersonerna och konfliktparterna befinner sig i. Men här finns inget av den stiliserade inramningen bortom tid och rum som är så grundläggande för dennes existentiella dramer.

Förebilden har snarare varit John Boormans Duell i Söderhavet (Hell in the Pacific, 1968), där Lee Marvins amerikanske och Akira Kurosawas japanske officer strandsatta på en öde ö utkämpar en miniatyrversion av det världskrig som pågår runtomkring dem. Allt av moraliskt tolkningsföreträde skalas av. Kvar blir en tarvlig, naken tvekamp fjärran från tidigare krigsfilmers heroiserande och storskaliga inramningar (kända bataljer, en kavalkad av stjärnor, tusentals statister, realistiska specialeffekter). Beskrivningen skulle kunna passa även på Ingenmansland, särskilt i förhållande till den påkostade och bombastiska krigsfilmens återkomst.

I bägge fallen ligger den vinnande strategin i en distansering från krigsgenrens fallenhet för sentimentalisering till förmån för den svarta humor som gärna florerar under svåra missförhållanden (krig, koncentrationsläger, hungersnöd). FN:s stundvis tafatta konflikthantering och det växande föraktet även hos en västerländsk publik gentemot massmediernas infotainmentestetik kring mänskliga katastrofer gör också dessa till synnerligen tacksamma måltavlor. Det behövs inga överdrifter eller skruvningarno mans land2 för att locka till skratt inför den bedrövliga situationen: journalisternas teatrala engagemang inför kamerorna och lika kallsinniga ointresse för annat än bra bilder när rapporteringen avslutats, FN-officerarnas lika låtsasengagerade rävspel med medierna för att främja sina egna karriärer och omvärldens nyckfulla reaktioner på det pågående kriget.

En för Bosnien-konflikten särskilt välfunnen ironisk undertext är den om etniska stereotyper och etniska motsättningar mellan de olika grupperna inom FN-trupperna: tyskarna är punktliga, gravallvarliga och metodiska, engelsmännen är aristokratiska och arroganta och alla missförstår varandra på engelska. Fransmännen är de enda som undkommer med äran i behåll eftersom filmens ende någotsånär handlingskraftige, förnuftige och känslomässigt engagerade person är den franske sergeanten Marchand. Men i sedvanlig ordning för krigsgenren (jämför med Behind Enemy Lines) är han som fältsoldat förstås hårt motarbetad av sina skrivbordshjältar till överordnade.

Även satir mår emellertid bäst av att baseras på historiska fakta. En scen som gärna och lovordande omnämns i artiklar om filmen är den där en bosnisk soldat ondgör sig över folkmordet i Rwanda. Problemet är bara att det just 1993 rådde fred mellan hutuernas MRND och tutsiernas FPR och landet såg ut att vara på väg mot demokrati och försoning mellan de etniska grupperna. Först i april 1994 satte de militanta hutuernas övergrepp mot tutsierna igång med katastrofal följd eftersom ingen utomstående part ville ingripa och medierna till en början var ointresserade. Det är slarvigt, särskilt som det finns gott om etniska rensningar liknande de i Bosnien att referera till.

Sammantaget framstår naturligtvis Behind Enemy Lines som en oändligt mycket mer genrekonventionell, klichébemängd och mytologiserande film med tydligt ideologiska avsikter. Frågan är bara om Ingenmansland förmedlar så mycket djupare insikter om kriget? Vad vi ser här är ett kålsuparscenario, där ingen av soldaterna från de två lägren har en aning om upprinnelsen till konflikten eller varför de fortsätter ligga i luven på varandra. Och visst kan man tänka sig att en del bara stred för äventyret eller för personliga fördelar (plundring, vendetta ono mans land3ch så vidare). Men man måste ändå tänka sig att de flesta på fronten åtminstone hade någon idé om varför de befann sig i strid.

Här finns exempelvis ingen antydan om den historiska bakgrunden till de etniska motsättningarna eller det politiska maktspel som utlöste kriget. Det fördunklar både filmens syfte som allegorisk framställning och tar udden av kritiken mot kriget. Och på grund av sin status blir den effekten än större än för en så ideologiskt genomskinlig film som Behind Enemy Lines.

Efter att ha sett Ingenmansland går det trots allt alldeles utmärkt att bibehålla en syn på händelserna som en obegriplig tragedi orsakad av irrationella, impulsiva människor. Alltså, helt i enlighet med den flerhundraåriga tradition som västeuropéer föraktfullt sett på sina östliga grannar. Det gör den lättsmält för den publik som inte vill besväras av analyser som tvingar dem att engagera sig utan nöjer sig med beklagande suckar över hopplösheten i situationen. På så vis kan filmen paradoxalt nog förstärka de fördomar som den säger sig vilja kritisera. Kanske är det därför, hemska tanke, som den blivit en prisvinnande festival- och kritikerfavorit.

© Michael Tapper, 2002. Filmhäftet, vol. 30, no. 2 (#120), s. 48—50.