Lara Croft: Tomb Raider – Michael Tapper

USA 2001. Regi: Simon West. Manus: Patrick Massett, John Zinman. Foto: Peter Menzies. Musik: Graeme Revell. I rollerna: Angelina Jon Voigt, Iain Glen, Daniel Craig.
Royal och Filmstaden i Malmö, Filmstaden i Lund.

Förra gången ett tv/datorspel skulle lanseras stort på bio blev det katastrof.

För vem minns idag Super Mario Bros (1993) med Bob Hoskins och John Leguizamo som rörmokarbröderna? I Lara Croft: Tomb Raider har man därför vinnlagt sig om att inte ta några risker. Totalt elva manusförfattare har anlitats under produktionens gång för att försäkra uppdragsgivaren Paramount om att man inte missat att stjäla någon godbit från de senaste årens actionsuccéer.

Mumien I och II, liksom Indiana Jones-filmerna, kopieras, men actioninslagen har uppdaterats med motorcykelstuntinslag från Mission: Impossible 2, vajerstunts från Matrix och, förstås, den oundvikliga, John Woo-efterapande pistolerna-i-varandras-ansikten-scenen. Hong Kong är trend, och den här filmen följer filmtrendernas alla nycker.

Själva motorn i filmen, jakten på Det Åtråvärda Föremålet (motsvarande arken eller gralen i Indiana Jones), är tämligen ointressant. Ett supervapen i Alexander den stores grav (som det var i det första utkastet till filmen) eller en gudomlig triangel som gör det möjligt för ägaren att färdas genom tiden (som det nu blivit i den slutliga filmversionen) kan väl göra detsamma. Eller att vi aldrig ser hur hjältinnan lyckas styra den komplicerade mojängen.

Karaktärspsykologi, motiv och inte minst, någon egentlig intrig att tala om är inte heller av mer än marginellt intresse här. Upphovsmännen har kanske resonerat att det trots allt handlar om ett filmatiserat datorspel och knappast någon symbolladdad roman med existentiella problemställningar. I allt väsentligt handlar det ju här bara om att hitta olika förevändningar för att iscensätta actionscener med stunteffekter, skottdueller och explosioner i exotiska miljöer med djävulska fällor illmarigt uttänkta av forna, högteknologiska kulturer för att hålla dagens actionhjältar på helspänn.

Nu förefaller inte actioninslagen ha varit tillräckligt många för att tillfredsställa uppdragsgivaren. Därför tvingas huvudpersonen, actionhjältinnan Lara Croft (Angelina Jolie), på skoj utkämpa kamper på liv och död med en robot hemma på sin engelska herrgård för att hålla sig i trim och åskådaren vaken.

För något större engagemang väcker inte Lara Croft: Tomb Raider. Problemet är just att filmen genom sina mekaniska inlån från andra filmer och kliniska befrielse från något som kan likna ett konstnärligt temperament inte kan kompensera för bristen på en engagerande handling eller intressant personpsykologi. Istället blir filmen bara en inventeringslista över minnen från andra, bättre actionfilmer.