Sagan om de två tornen

Nya Zeeland/USA 200lord_of_the_rings_the_two_towers2. Lord of the Rings: The Two Towers. Regi Peter Jackson. Manus: Frances Walsh, Philippa Boyens, Stephen Sinclair, Peter Jackson efter en roman av J R R Tolkien. Foto: Andrew Lesnie. Musik: Howard Shore. I rollerna: Elijah Wood, Ian McKellen, Christopher Lee, Viggo Mortensen, Orlando Bloom, John Rhys-Davis, Sean Astin, Liv Tyler, Miranda Otto, Billy Boyd, Dominic Monaghan, Brad Dourif, Karl Urban, David Wenham, Bernard Hill.

Royal, Filmstaden och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund

”Vi skulle aldrig ha lämnat Fylke,” säger Pippin (Billy Boyd) i ett förtvivlat ögonblick. Men liksom Dorothy i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, 1939) och hennes kollegor från sagans värld, måste förstås Sagan om ringen-filmernas huvudpersoner vandra hela vägen till slutet på prövningarnas stig för att vinna tillbaka paradiset. I Sagan om de två tornen går färdvägen mot helvetet, Mordor, det moderna industrisamhället i lätt förklädnad.

Tolkiens naturromantik och vurmande för folkvandringstidens keltiska och nordiska kulturer framträder här i sin mest oförblommerade gestaltning. Mörkrets krafter är Sauron och Saruman, bägge herrar över sina två härskartorns omgivande, stinkande och skövlade ödeland. Sistnämnde über-trollkarl svarar för filmtrilogins stora skräckskildring, då han våldför sig på den omgivande skogen i sin industriella produktion av vapen och uruk-hai, de pestdjursliknande krigarna som ska assistera i den större, världsomfattande skövlingen.

Riktigt vad som ska hända i ett tänkt scenario när Saurons och Sarumans seger är total och de styr en förstörd planet framgår inte, men Tolkien såg en motsvarande blindhet i sin egen samtids framväxande industrialism. Han eget alternativ var en idealiserad vision av keltiska och fornnordiska lokalkungadömen styrda i ekologiskt upplyst, patriarkal diktatur av gudomligt utvalda kungaätter.

Idag ter det sig förstås på sin höjd som lite rörande naivt och patetiskt. Samtidigt ska man komma ihåg att Tolkien här fiskar i samma grumliga, nationalmytologiska vatten som de tyska nazisterna gjorde under stridsropet Blut und Boden. Det finns alltså en wagneriansk sida hos Sagan om Ringen som inte bara handlar om pretentiösa tonfall eller episk storslagenhet.

Men att föra in ironi i sammanhanget skulle bli ödesdigert och förvandla hela berättelsen till en storskalig Monty Python-sketch (vilket är lätt att tänka sig med replikerna lagda i munnen på Michael Palin eller John Cleese). Allvaret och den symbolmättade, arketypiska kraftmätningen mellan ont och gott är nämligen det som gör Sagan om ringen-trilogin till en klassiker i betydelsen tidlös. Till det ska läggas en försonande skildring av etnisk mångkulturalism när sagans hober, alver, dvärgar och människor gemensamt gör motstånd mot den hotande ondskan.

Den enda gången som filmen Sagan om de två tornen hotar att tippa över i ofrivillig parodi är i överföringen av det redan i boken svaga partiet om trädvarelserna enternas hämnd på Sarumans skogsslakt. Märkligt småskaliga och alltför lika mysiga skogstomtar i John Bauers anda blir de aldrig den obändiga urkraft som Tolkien ville göra dem till.

Annars fortsätter både Jacksons hantverksskicklighet som regissör och de detaljrika men aldrig överskuggande datoranimerade effekterna att imponera. Lägg därtill ett minnesvärt persongalleri, i del två utomordentligt kompletterad med veteranerna Brad Dourif (Ormtunga) och Bernard Hill (kung Théoden) samt yngre förmågor som Karl Urban (Éomer) och Miranda Otto (Éowyn), placerade i Nya Zeelands storslagna men i filmsammanhang jungfruliga landskap.

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-12-18.

SAGAN OM RINGEN

SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST