Nya Zeeland/USA 2003. Lord of the Rings: The Return of the King. Regi: Peter Jackson. Skådespelare: Elijah Wood, Ian McKellen, Viggo Mortensen, Orlando Bloom, John Rhys-Davis, Sean Astin, Liv Tyler, Miranda Otto, Billy Boyd, Dominic Monaghan, Cate Blanchett, Hugo Weaving, Karl Urban, David Wenham, Bernard Hill, Andy Serkis. Längd: 3:30.
Sense of wonder, den hisnande känslan av att för en stund verkligen befinna sig i en annan tid, planet eller mytisk värld, brukar läsare av science fiction och fantasy hålla som ett högt betyg. Men det är få filmer förunnat att filmteknologiskt kunna matcha det som en gränslös, mänsklig fantasi förmår frammana för ett inre öga. NIBELUNGEN (Die Niebelungen, 1924), KING KONG (1933), Tjuven från Bagdad (The Thief from Baghdad, 1940), Jason och Argonauterna (Jason and the Argonauts, 1963) och Jurassic Park (1993) tillhör de mest lyckade exemplen i filmhistorien.
När Peter Jackson nu avrundar sin Härskarringen-trilogi med Sagan om konungens återkomst vågar jag påstå att han här gjort sådana landvinningar inom visuell effektteknik att dessa filmer kommer att bli den nya måttstocken för vad man med sådana verktyg i lycklig förening med kreativ fantasi kan trolla fram på bioduken. Ett av många imponerande resultat i sammanhanget är den av ringen förhäxade ex-hoben Sméagol alias Gollum, digitalt skapad i ett samarbete mellan datoranimatörer och brittiske skådespelaren Andy Serkis.
Inte bara Serkis röst utan också hans kroppsspråk och mimik har överförts till en oförglömlig varelse som, likt filmhistoriens främsta filmmonster, på en och samma gång är motbjudande, skrämmande och gripande tragisk. För att ytterligare fördjupa karaktären har Jackson och hans manusförfattare lagt in en prolog om Sméagol och hans bror Déagols fatala upphittande av Härskarringen – filmens egentliga monster.
Denna uppenbara och oroande parallell till den alltmer söndrade vänskapen mellan Frodo och Sam under vandringen för att förstöra ringen i Domedagsberget är en av Jacksons många lyckade dramaturgiska omstuvningar av Tolkiens förlaga under filmarbetet. Ett annat och mer omdiskuterat ingrepp är bortredigeringen av den i Sagan om de två tornen oskadliggjorde Saruman, som alltså ingenting har att göra med slutuppgörelsen mellan de mörka och ljusa krafterna. I bägge fallen förtätar och understryker ändringarna de dramatiska huvudkonflikterna i berättelsen samtidigt som berättartempot inte, likt romanen, sackar under trycket av en osorterad mängd utvikningar.
Det är egentligen bara i filmens utdragna epilog som man hade önskat att den annars så effektiva filmsaxen hade fått jobba lite hårdare. Här staplas många gripande slutscener på varandra tills de episka pretentionerna blir alldeles överlastat fåniga. I stället hade det nog varit på sin plats att lägga in en knorr – ett förebud eller en antydan – om att den stundande människornas tidsålder som man talar om i filmen inte blev så rosenröd som det ljusa anslaget i triumfen över Saurons onda makt låter förespegla.
Tolkiens verk är ju inte bara en klassisk saga – ett destillat av litteraturprofessorns litterära vurm för framförallt nordiska och keltiska myter – utan också en produkt av upphovsmannens egen biografi och samtid. I detta mastodontverk pressade han in alla sina mardrömsminnen från första världskrigets skyttegravar, sin förbehållslösa kärlek till den engelska landsbygden och sina mörka farhågor om en skenande industriålders ödeläggelse av en ekologiskt skör planet.
Här döljer sig också hans grumligt reaktionära tankar med kolonialt och rent av rasistiska förtecken, som i skildringen av de mörkhyade ”undermänniskorna” orcherna eller den motsvarande idealiseringen av den feodala blodsmyten om att vissa är födda till att härska över andra. Samtidigt pläderar Tolkien för ett slags världsfred över etniska och nationella gränser och en respekt för livet i alla dess många skiftningar – liv dömt till undergång av industrisamhällets globala miljöpåverkan.
För ingen kan väl undgå känslan av djup ironi när man lämnat biosalongen efter människornas förmodat upplyftande seger över Saurons ekologiska vandaler bara för att kliva rakt ut i… Mordor!
© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-12-17.
