Fast & Furious 9

USA 2021. F9. Regi: Justin Lin. Med: Vin Diesel, Michelle Rodriguez, Tyrese Gibson, Charlize Theron, Chris “Ludacris” Bridges, Helen Mirren, Kurt Russell, John Cena. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.25.

Den senaste men, såvida världsalltet inte krossas i ett svart hål, knappast sista Fast and Furious-filmen heter i original F9. Men för att ingen på den här sidan av Atlanten ska förledas tro att den handlar om en känd datortangent, skriver distributörerna ut hela franchise-beteckningen.

Något av samma missriktade pedagogiska nit letar sig även in i filmernas många bortkastade dialogscener som försöker reda ut alla idiotiska premisser, logiska hål och kullerbyttor. Ett annat återkommande irritationsmoment är Vin Diesels pretentiösa actionposer med sammanbitna käkar och ihåliga idisslande om familjens betydelse i rollen som chefsmotorskallen the Dom.

F&F-filmerna är åkattraktioner för biografbruk, ingenting annat än helflängda, sinnesbombarderande äventyr med en handling snarlik tecknade Loony Tunes. De trotsar allt vad naturlagar och mänskligt förnuft heter. Punkt. Ingen förväntar sig ett rationellt facit. Och kunde Diesel bara inse att hans uppblåsta actionayatolla har samma dramatiska pondus som Snurre Sprätt hade underhållningsvärdet stigit med hundra procent.

Vid ett tillfälle gör F&F9 till och med ett missriktat försök att med gravallvarlig min parafrasera Ingmar Bergmans Smultronstället (1957) när Dom bokstavligen vandrar in i minnenas allé. Hans vuxna jag betraktar hur han som ung bryter med sin bräckligare lillebror Jakob (som vuxen spelad av John Cena). Vi ser hur denne gasar iväg med sin sportbil på livets existentiella irrvägar bara för att återkomma som hämndlysten antagonist i tjänst hos filmens superskurk Otto (danske Thue Ersted Rasmussen).

Scenen försöker alltså ge en tragisk resonansbotten av närmast bibliska proportioner till en popcornfilm för en publik av actionhungrande tonåringar. Men tonen skär sig så totalt mot resten av handlingen att scenen riktigt skriker om att bli bortklippt. Det hade för övrigt trimmat en del av fläsket på den övergödda speltiden i denna påkostade repris på 1970-talets skräpiga vrålåksfantasier – Jakten mot nollpunkten (Vanishing Point, 1971),  Känn draget (Eat My Dust, 1976), Blåst på 60 sekunder (Gone in 60 Seconds, 1974) med flera – alla med en speltid hälsosamt slimmad kring en och halv timme.

F&F-filmerna mår bäst när de håller sig i tonårsrummet. Som när Dom hakar fast bilen i en stålkabel för att som asfaltens Tarzan svinga sig undan skurkarna. Eller när brittiska gangsterpolaren Queenie (Helen Mirren i en kul cameo) skickar sin armé av beväpnade pangbrudar till Doms undsättning. Eller i Godzilla-demoleringen av en storstad under den Mad Max-liknande slutuppgörelsen med plattan i mattan.

Ex-indieregissören Justin Lin är svag i närstridsscenerna. Där förlorar sig kameran och klippningen ofta i  fladdrig frenesi istället för att ta lärdom av Hong Kong-filmens graciösa kampsportkoreografi i helbild. Desto bättre är han på att orkestrera de storskaliga massförstörelserna.

I marginalen lyser duon Roman (Tyrese Gibson) och Tej (Chris ”Ludacris” Bridges) som komiska kommentatorer till filmens alla knasigheter.  De får tyvärr inte munhuggas med Charlize Therons Cipher, en kvinnlig Hannibal Lecter i modekläder som skurken håller inspärrad i en glasbur utan varken dass eller dusch (usch). I stället dyker de upp bakom ratten på en raketdriven bil i omloppsbana runt jorden – filmens lyckligaste ögonblick av lekfullt vansinne.

© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-07-14.