År 2019 fick fem-i-topplistan över filmhistoriens kassasuccéer ett nytillskott, och med flera nya strömningstjänster ökade både konkurrensen om publiken och film- och tv-produktionen. Svensk film gjorde sannolikt ett av sina sämsta år på flera decennier. Kina firade 70-årsjubileum av revolutionen med att förbjuda film med ”fel” historieskrivning, medan de som föll i smaken fick regimens eftertryckliga stöd. Och klass blev ett av årets stora teman med en JOKER i filmleken.
Avengers: Endgame satte punkt för Marvels mest påkostade seriehjälteproduktion under de senaste 20 åren. Men filmen slog inte bara rekord som det Disney-ägda bolagets dyraste, med en budget på 356 miljoner dollar, den blev också årets största biosuccé genom att inkassera nästan 2,8 miljarder dollar i biljettintäkter. Därmed gick den in på fjärde plats bland filmhistoriens mest inkomstbringande titlar efter, i tur och ordning, Borta med vinden (Gone with the Wind, 1939), Avatar (2009) och den första Star Wars-filmen från 1977.
En annan science fiction-saga i Disneys ägo som avslutades 2019 var just Star Wars, åtminstone vad beträffar släktkrönikan om ätten Skywalker. Med den nionde filmen STAR WARS: THE RISE OF SKYWALKER satte Lucasfilm punkt för ett omåttligt populärt kulturfenomen som inte bara blev en kassako på bio utan även i leksaksaffären. Fler fristående filmer med undertiteln A Star Wars Story av samma typ som ROGUE ONE (2016) och SOLO (2018), liksom en planerad ny rymdoperatrilogi med helt andra rollfigurer, kommer att fortsätta mjölka varumärket.
En tredje filmserie i samma genre och budgetklass som i stället försökte starta om på nytt var Terminator. Efter James Camerons segertåg över världen med seriens två första filmer mottogs de tre efterföljande utan honom i registolen – TERMINATOR 3: RISE OF THE MACHINES (2003), TERMINATOR SALVATION (2009) och TERMINATOR GENISYS (2015) – svalt, i de två sistnämnda fallen iskallt, av kritiker och publik. I årets TERMINATOR: DARK FATE är Cameron tillbaka, nu som producent och författare av storyn, men det hjälpte inte mycket eftersom filmen redan veckan efter premiären såg ut att gå ett mörkt öde till mötes – utom i Kina.
Allt blir således inte till guld som spottas ut från Hollywoods storbolag, hur säkra vinnare de än ser ut att vara på papperet. Filmsommaren 2019 bjöd på idel kritikersågade megaproduktioner som inte heller lockade någon större publik, bland andra GODZILLA II: KING OF THE MONSTERS, X-MEN: DARK PHOENIX och MEN IN BLACK INTERNATIONAL. Nu förlorar filmbolagen ändå inga pengar eftersom filmerna redan långt innan premiärdatumen sålts till strömningstjänster och TV bolag.
Svensk film mot bottennotering?
Svensk films marknadsandel har sedan 1960-talets biografdöd legat kring 20 procent, ibland betydligt högre när någon kassasuccé fått premiär. Det mest anmärkningsvärda exemplet var filmåret 2009, då Millennium-trilogins popularitet drog upp marknadsandelen till 32,7 procent.Under senare år har lyckokasten blivit färre. Det har saknats publikmagneter som En man som heter Ove (2015; 1,7 miljoner besökare) eller Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013; drygt 1,5 miljoner besökare). År 2016 rasade marknadsandelen därför till 15,1 procent, och därefter har siffrorna legat under 20 procent. Under perioden januari till och med september 2019 krympte andelen än mer, till oroväckande 9,96 procent. Framför allt var det den unga publiken som ratade svensk film.
Det började på våren med att Tova Novotnys filmatisering av Fredrik Backmans bästsäljare Britt-Marie var här blev en oväntad missräkning, ratad av kritiker och efter goda besökssiffror under premiärveckan även av publiken. Än snabbare försvann flera av höstens storsatsningar från repertoaren, trots goda kritikeromdömen: Jesper Ganslandts 438 DAGAR, Rojda Sekersöz En komikers uppväxt och Mikael Håfströms QUICK. Näst bäst efter Britt-Marie var här under perioden fram till oktober klarade sig ovanligt nog en dokumentär: Jane Magnussons Hasse & Tage – en kärlekshistoria med 125 000 besökare.
Den dystra trenden fortsatte i oktober-november med dåliga publiksiffror för Leif Lindbloms romantiska komedi Tills Frank skiljer oss åt och Emma Lemhagens Jag kommer hem igen till jul. Lisa Aschans komedi Ring mamma!, Jon Halmbergs barnfilm Sune – Best man samt Edward af Sillens och Annika Appelins musikal En del av mitt hjärta, med hitlåtar av Tomas Ledin, var filmerna som vid årsslutet kunde höja resultatet. Utfallet vet vi dock först under våren 2020.
Problemet med en svajig marknadsandel som endast kan hållas uppe av en-två pengamaskiner ser därför ut att bli än mer akut framöver. Under 2010-talet har svensk film årligen producerat cirka 50 filmer. Ett bra år lockar fem-sex filmer 100 000–500 000 biobesökare och en film kommer upp över miljonen sålda biljett av en årlig publik på totalt cirka 16 miljoner. Ett par titlar drar 50 000–100 000 besökare, ytterligare tio skvalpar i spannet 500–50 000 och av återstående cirka 30 filmer får de flesta inte ens någon regelrätt biodistribution utan försvinner omgående in i filmarkivens glömska.
Strömningstjänsterna blir fler
Till de multinationella strömningstjänsterna HBO, Netflix och Amazon Primes skara sällade sig två nya 2019/20 med ekonomiska muskler från ägarna: Apple TV+ (november 2019) och Disney+ (våren 2020). Preliminärt planerar de, i likhet med de tidigare giganterna, huvudsakligen att mata ut tv-serier, men de kommer också att både producera och distribuera nya filmer, inklusive dokumentärer. Därmed skärps konkurrensen i en redan glödhet bransch, och frågorna är många kring hur filmvärldens tungviktare i form av festivaler, traditionella produktionsbolag, regissörer, stjärnor med flera ställer sig.
Ingen av de två nykomlingarna planerar att, som Netflix, hålla biopremiärer och uppvakta världens filmfestivaler; de ska göra film direkt för sina respektive kanaler, inget annat. Exempelvis har Disney+ valt att göra nyinspelningar av tidigare publiksuccéer som Lady och Lufsen, Tre män och en baby och Ensam hemma. Likt HBO satsar Apple TV+ på inköp av indieproduktioner, exempelvis George Nolfis The Banker och Minhal Baigs Hala efter att de visats på olika festivaler.
Osäkert är om andra tjänster kommer att ta efter Netflix kontroversiella försök under hösten 2019 med förhöjd uppspelningshastighet till konsumenter i tidsnöd. Genom att höja hastigheten upp till en halv gång under uppspelningen av en två timmar lång film kunde man pressa in den på en timme och tjugo minuter. Sextio timmar Breaking Bad blir på samma sätt bara till fyrtio. Affischnamn som regissören Judd Apatow och skådespelaren Aaron Paul ilsknade till, och det är osäkert om försöket permanentas.
Kritiker spekulerade om det redan i dag enorma strömningsutbudet kan växa ytterligare eller om hela marknaden snart spricker som en finansbubbla. ”Bingewatching”, sträcktittande på just strömningstjänster över en helg för att hinna hänga med, har blivit ett begrepp. Men hur länge den trenden håller i sig är osäkert.
En lösning kan vara att korta själva speltiden för filmerna och tv-serierna. Det kan bli konkurrensfördelen för den nya strömningstjänst med enbart filmer och tv-serieavsnitt på 10–15 minuter som introduceras i USA i april 2020: Quibi (ett teleskopord för ”quick bits”). Bland tjänstens investerare finns Disney, Warner Media, NBCUniversal, Sony och kinesiska Alibaba. En av dem som kontrakterats är Steven Spielberg, och han spelar just nu in serien Spielberg’s After Dark som enbart ska gå att se efter mörkrets inbrott.
Filmen under det kinesiska kommunistpartiets jubileumsår
I år firade det kinesiska kommunistpartiet 70-årsjubileet av segern 1949 i inbördeskriget mot Chiang Kai-sheks nationalistparti Guomingdang. Under Xi Jinpings ledning har nationalismen fått en allt större roll på bekostnad av det ideologiska arvet efter Mao Zedong. Det märktes inte minst i filmproduktionen, ett av de framgångsrika mjuka maktmedel (”soft power”) som används för att stärka regimen både hemma och utomlands. Men 2019 var ett censurkänsligt år i Kina.
En film man förbjöd var DE ÅTTAHUNDRA, om den legendariska truppstyrkan i Shanghai 1937 som skyddade den kinesiska militära reträtten från de japanska ockupationstrupperna. Bravaden har tidigare filmatiserats 1938 och 1976, men under jubileumsåret föll skildringen inte regimen i smaken eftersom filmens hjältar var soldater i nationalistarmén. Även Zhang Yimous kulturrevolutionsdrama One Second och tonårsfilmen BESKYDDAREN (Better Days) förpassades till giftskåpet på grund av en alltför djärv politisk kritik respektive osminkad samhällsskildring.
Kinesiska biotoppen dominerades i stället av inhemska produktioner om officiellt godkända hjältedåd. Den mest originella var Netflix-visade science fiction-spektaklet The Wandering Earth. I filmen sätter kinesiska ingenjörer och astronauter gigantiska jetmotorer på jorden för att köra iväg med hela planeten från en döende sol.
Andra filmer kalkerades direkt på amerikanska förebilder, bland andra The Captain, byggd på incidenten 2018 med Sichuan Airlines Flight 8633. Filmen handlar om en flygkapten som lyckas rädda sina samtliga passagerare genom en skicklig nödlandning. Den som sett Clint Eastwoods Sully (2016) får en dejá vu-känsla i varje scen.
Hittills har kinesiska filmsuccéer varit svåra att sälja utomlands. Därför samproducerar man amerikanska storfilmer, ofta med hjältemodiga kinesiska bifigurer och ibland också med handlingen förlagd till ett idealiserat Kina. Ett exempel under 2019 var andravärldskrigsfilmen MIDWAY, där en amerikansk pilot får hjälp av kinesiska motståndsmän att undkomma den japanska ockupationsmakten.
En annan samproduktion är den animerade barnfilmen FÖRFÄRLIGA SNÖMANNEN, gjord på den av amerikanska DreamWorks och kinesiska CMC samägda Pearl Studio. Handlingen utspelas i ett Kina som hämtat ur en turistbroschyr när några stadsbarn följer en kramdjurstecknad snöman på rymmen tillbaka till hans hem vid berget Everest. Tibet nämns över huvud taget inte utan skildras som en naturlig del av Kina.
En karta i filmen visar dessutom hur hela Sydkinesiska havet tillhör Kina, vilket fick Malaysia, Vietnam och Filippinerna, som alla har territoriella konflikter med Kina i området, att förbjuda filmen. Överallt annars, inklusive på de kinesiskägda Filmstaden-biograferna i Sverige, gick Förfärliga snömannen direkt in på biotoppen i stort sett utan att besväras av kritiska presskommentarer.
Klass på film, även i Hollywood
Klasskildringar på film förknippar man i dag främst med den brittiske regissören Ken Loach, och han gjorde ingen besviken 2019 med sin rasande film om dagens växande gig-ekonomi, SORRY WE MISSED YOU. Den bygger på ett omskrivet fall med en paketkurir som dog på jobbet när han inte hade tid och råd att söka vård på grund av budfirmans höga böter för missade leveranser. Liksom filmens huvudperson var han varken anställd eller egen företagare utan fick betalt per uppdrag, ett sätt för företagen att slippa kollektivavtal, sociala avgifter och fackföreningar.
Men klass var ett hett ämne också i sydkoreanske regissören Bong Joon-hos kritikerhyllade PARASIT, årets Guldpalmvinnare i Cannes. Filmen handlar om en fattig familj som nästlar sig in i ett rikemanshus för att just parasitera på överflödet. Snart får emellertid titeln en annan innebörd när överklassfamiljens brutala klasshat kommer i dagen.
Tydligast är emellertid renässansen för klassfrågan i amerikansk film, framför allt inom skräckfilmsgenren. Ledande har den politiskt profilerade producenten Jason Blum varit med sin framgångsrika filmserie THE PURGE (fyra filmer 2013-18), av James DeMonaco, som från 2018 fick sin fortsättning i en TV-serie med samma namn. Den utspelar sig i ett högertotalitärt USA, där den vita fundamentalistkristna regimen tillåter en laglös natt om året. Officiellt är mord och annan kriminalitet lika för alla, men den laglösa natten är egentligen regimens täckmantel för att skicka sina mördarpatruller på fattiga ”bidragsparasiter”, främst de med afrikanskt eller mexikanskt ursprung.
År 2019 släppte Blumhouse Productions Jordan Peeles US, i vilken en svart medelklassfamilj och så småningom alla andra runtom i USA hemsöks av sina fattiga kopior. En påminnelse om hur medelklassen har glömt sina rötter i arbetarklassen, som de nu vänt ryggen i förakt. En annan av bolagets filmer var THE HUNT, en variation på The Purge som handlar om hur överklassen åker till ett lyxsemesterställe som erbjuder jakt på fattiga med gevär. Filmen stoppades dock strax innan premiären på grund av ett massmord på mexikaner i Texas med högerextrema förecken. Andra skräckproduktioner med liknande premisser som faktiskt fick premiär under året är READY OR NOT och Satanic Panic.
Mest omtalad, både för sitt klassperspektiv och sina våldsskildringar, blev dock den Warner Bros-producerade kassasuccén JOKER, en udda spin-off på bolagets Batman-filmer. Filmen blev först omdebatterad som förmodat farlig propaganda för så kallade incel-män, alltså män utan kvinnor (in celibate) som hämnas sin ensamhet genom att mörda kvinnor. Farhågan visade sig emellertid inte ha något med filmens handling att göra.
Under tydlig påverkan både i stil och tema från TAXI DRIVER (1976), King of Comedy (1982) och andra filmer innan 1980-talets lättsamma blockbustermentalitet tog över, skildrar Joker i stället en professionell clown på samhällets botten. Efter att denne i självförsvar mördat tre börsklippare som misshandlat honom och sedan skjutit en föraktfull pratshowvärd på tv blir han en symbol för staden Gothams kokande sociala missnöje. Snart klär sig unga arga arbetarklassmän i clownmasker under ett våldsamt upplopp mot stans nye borgmästarkandidat, den arrogante miljardären Arthur Wayne, far till Bruce Wayne, alias Batman.
Den växande framgången för genrefilm som politisk kritik av klassojämlikhet är inte oväntad, givet de snabbt växande klassklyftorna även i rika länder som Sverige. Kassasuccén för Joker är den största i historien för en barnförbjuden film, och den kommer att öppna för fler och mer filmer på tema klass. Aktuellt i en tid när en busslast rika personer äger hälften av världens samlade tillgångar.
© Michael Tapper, 2020. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2019. Malmö: Nationalencyklopedin, s. 204—207.