USA 2019. Regi: Jordan Peele. Medverkande: Lupita Nyong’o, Winston Duke, Evan Alex, Shahadi Wright-Joseph, Elisabeth Moss, Tim Heidecker. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.56.
I Rolling Stone berättar producenten-regissören-manusförfattaren Jordan Peele att Us inspirerades av Twilight Zone-episoden Mirror Image från 1960. Där förföljs en kvinna av en dubbelgångare som hon tror har kommit från en parallell värld för att ta hennes plats. Här kommer kopiorna, som kallar sig ”the tethered” (”de fjättrade”), från underjorden via speglar och avloppssystem.
Peeles skräckfilmsstil handlar mer om att frammana ett krypande obehag än om chock- och splattereffekter. Det gjorde hans genombrottsfilm GET OUT (2017) till en frisk fläkt i en blodbadsinflatorisk genre. Men där den filmen följde sina mardrömspremisser med en obeveklig inre logik fram till finalen, växlar Us spår mitt i handlingen för att avrundas i en kortslutning av dubbelgångarmotivet.
Us börjar som en variation på Get Out. I stället för vita medelklassliberaler som tar svartas kroppar i besittning, hotas svarta medelklassfamiljen Wilson att utplånas och ersättas av sina fattiga dubbelgångare iklädda något som liknar fängelseoveraller. En tydlig allegori om klassklyftan mellan fattiga och relativt välbeställda svarta amerikaner, där de senare anammat den vita medelklassens livsstil.
Peele plockar komiska poänger i skildringen av hur Wilson-familjens vita vänner, grannfamiljen Tyler, försöker vara hippa genom att svänga sig med uttryck från svart popkultur. Som i namnet på deras lyxbåt: ”B’yacht’ch”. I kontrast ter sig våra huvudpersoner betydligt vitare, inte minst i pappa Gabriels (Winston Duke) misslyckade jakt på flashiga statusprylar. Som köpet av den skraltiga utombordaren ”Crawdaddy”.
Just som våra huvudpersoner hemsöks av sina dubbelgångare övergår Us i en mer allmän undergångsvision, typ The Walking Dead (2010– ). De fjättrade förklarar neutralt att de är amerikaner, och snart dyker slaktsugna kopior av folk i alla samhällsskikt och hudfärger upp som en människoskördande slåttermaskin över hela landet.
Us syftar nu inte längre bara på ”vi” mot ”dom” utan på US som i USA när nationens självbild visar sig bära ett monsteransikte. Och det är här filmens upprepade och klumpigt övertydliga hänvisningar till Jeremia 11:11 passar in: ”Därför säger Herren: Se, jag låter dem drabbas av en olycka som de inte kan undkomma, och när de då ropar till mig skall jag inte lyssna till dem.”
Bibelcitatet är hämtat ur profetens klagosång inför de babyloniska styrkornas ödeläggelse av Jerusalem. Undergången för Juda rike såg Jeremia som ett straff för sina landsmäns fall från den rätta tron till avgudadyrkan. I Us är konsumtionsvarorna de nya guldkalvarna, vilket gör att familjen Wilson till en början antar att deras hemsökelser är ute efter pengar eller saker.
Fast vad dubbelgångarna och, ytterst, filmen vill förblir otydligt. Några amerikanska kritiker har sett det som en tankeväckande mångtydighet, en omskrivning för att de inte har en susning. För mig är det grumligt iscensatta, liksom det grumligt sagda, ett uttryckt för det grumligt tänkta. Särskilt som filmens många kulturella referenser – bland annat till Lewis Carrolls Alice i Underlandet (Alice’s Adventures in Wonderland, 1865), Michael Jacksons Thriller (1982), Magrittes Förbjuden reproduktion (La Reproduction interdite, 1937), Hitchcocks Fåglarna (The Birds, 1963) och 1986 års Hands Across America-kampanj mot hemlöshet – inte tillför något väsentligt.
Us är lysande i första halvan av handlingen, men det krypande obehaget ersätts därefter av en krypande irritation. Lupita Nyong’o kämpar beundransvärt hårt i huvudrollen som barndomstraumatiserade mamma Adelaide Wilson, svagare som den astmaväsande dubbelgångaren Red. Manusets slappt intetsägande dialog och psykologiskt grunda personporträtt – än mer så av maken Gabriel, barnen och det karikatyrartade vita paret Tyler (Elisabeth Moss, Tim Heidecker) – underminerar dock mycket av den skräckstämning som filmfotot, klippningen och musiken försöker piskar upp.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-03-22.