Parasit

Gisaengchung Sydkorea 2019 Regi Bong Joon-ho Manus Bong Joon-ho, Han Jin-won Foto Hong Kyung-pyo Klipp Yang Jinmo Scenografi Lee Han-jun Musik Jung Jaei-il Med Song Kang-ho Kim Ki-taek Choi Woo-shik Kim Ki-woo Chang Hyae-jin Kim Chung-sook Park So-dam Kim Ki-jeong Lee Sun-kyun Park Dong-ik Cho Yeo-jeong Park Yeon-gyo Jung Ziso Park Da-hye Lee Jung-eun Gook Moon-gwang Jung Hyeon-jun Park Da-song Producenter Jang Young-Hwan, Moon Yang-kwon, Kwak Sin-ae Produktionsbolag Barunson E&A Längd 2.12.

Bong Joon-hos senaste film, Guldpalmenbelönade Parasit (Gisaengchung), är hans mest uttalat politiska, en satirisk bild av ett klassamhälle som hämtad från vilken som helst av de stora 1800-talsförfattarna. Han har kallat den: ”En komedi utan clowner, en tragedi utan skurkar.” Det är en sällsam blandning av social satir, thriller, skräck och politisk metafor.

För en västeuropeisk och särskilt en nordisk publik är filmen också en bild av den framtid som kan bli vår om vi låter den nyliberala rötan fortsätta bryta ner de sista resterna av välfärdssamhället som byggdes upp från andra världskrigets slut till början av 1980-talet. Många inbillade sig att nyliberalismens kontrarevolution skulle vara över efter fiaskot för den ekonomisk-politiska gurun Milton Friedmans experiment med förödande sociala konsekvenser i militärdiktaturernas Latinamerika på 1970- och 80-talen eller åtminstone efter den senaste finanskatastrofen 2008.

Men som titeln på sociologiprofessor Colin Crouchs bok The Strange Non-death of Neoliberalism (2011) antyder, har ideologin visserligen dödförklarats, likväl stapplar den vidare som en zombie. Anledningen är dels att många av världens ledande ekonomer, också finansministrar av olika politisk färg, drillats under sina utbildningar i Friedmans ekonomiska teorier, dels att nyliberalismen inte utmanats ideologiskt. I stället fortsätter marschen tillbaka till ett brutalt klassamhälle där allt offentligt har sålts till privata koncerner och din inkomst åter bestämmer dina livsmöjligheter.

Mycket av det som är på väg att hända idag i Sverige har redan hänt i många länder, inklusive Sydkorea. Klassklyftorna är avgrundsdjupa. På samhällets botten lever människor långt under fattigdomsgränsen. Där möter vi familjen Kim, bokstavligen boende i rännstenen. Lägenheten ligger i halvkällarplan i ett nergånget slumområde som översvämmas vid oväder och är nerlusat av allsköns ohyra. De är så långt ner även i den lokala hierarkin att förbipasserande alkisar regelbundet pissar ner deras fönster eller in i lägenheten.

Enda livlinan för dem är gigekonomins tillfälliga skitjobb på skitlöner, som att vika pizzakartonger i hemmet. ”Först kommer käket, sedan moralen”, skaldade Brecht, och det är svårt att moralisera över några som kämpar för att hålla näsan över vattnet (också bokstavligen, som en scen visar). Faktiskt skulle nyliberaler kunna se deras förslagna sätt att nästla sig in hos den rika familjen Park som ett exempel på ett initiativrikt entreprenörskap. I denna väckelselära för riskkapitalister, börsspekulanter, oligarker och gangstrar spelar det ingen roll hur man kasserar in vinsten, bara att man gör det.

På så sätt går nyliberalismen på tvärs mot gamla borgerliga föreställningar om klass, där den egna klassen var en närande samhällsbyggare medan arbetarklassen var en tärande samhällsbörda. Moralen är nu ställd på huvudet så att den bäst tärande är vinnaren, även till priset av att samhället krackelerar och går under. Vi lever i parasitens tidevarv.

Familjen Kims största problem är alltså inte att legitimera sitt parasiterande på familjen Park utan att man inte har någon profitmaximerande plan. När sonen Ki-woo (Choi Woo-shik) med hjälp av en falsk universitetsexamen från Oxford får jobbet som lärare åt familjen Parks måttligt begåvade tonårsflicka Da-hye (Jung Ziso) är han mest glad åt att få pengar till familjens uppehälle och att se fram emot förhöjd social status när han så småningom kan dejta Da-hye offentligt. Hans syster Ki-jeong (Park So-dam) är däremot skrupelfri och försöker få ut så mycket pengar hon kan på kortast möjliga tid för den konstterapi av Park-familjens unga son Da-song hon bedriver i rollen som den förment USA-utbildade experten ”Jessica”. Föräldrarna verkar mest ta dagen som den kommer, pappa Ki-taek (Song Kang-ho, veteranen i Bongs filmer) som chaufför och mamma Chung-sook (Chang Hyae-jin) som husa.

Att familjen Kim lyckas så lätt med sina bedrägerier beror på att rika familjen Park outsourcat så gott som hela sitt privatliv och fattar impulsiva beslut efter maximal bekvämlighet. Deras relativa rikedom möjliggör att de kan leva ett liv i  närmast total infantilisering. Pappa Dong-ik (Lee Sun-kyun) är en familjelat IT-direktör med förstrött intresse för fru och barn. Mamma Yeon-gyo (spelad med komisk finess av Cho Yeo-jeong) är vilsen i tillvaron, oförmögen till allt praktiskt hemarbete, ständigt påtänd på läkemedel och hysterisk över minsta sak. En fru Filifjonk snarare än en Nora i familjens elegant designade Dockhem (av scenografen Lee Han-jun).

När familjen Park åker över helgen på ”vildmarksutflykt med bilen full av packning, inklusive videoprojektor, festar familjen Kim loss i deras hem. Då tar filmen en thrillervändning som skärper de underliggande klasskonflikterna. Den tar inte oväntat sin början i husets dolda källarbunker, byggd i händelse av krig med Nordkorea men i filmen också en parallell till familjen Kims bostad.

Lyxhuset blir nu till en metafor för det Sydkorea som med skoningslös nyliberal politik fick ett ekonomiskt uppsving under 1990-talet. En tjusig glasyr som döljer en skriande misär. Det kan bara sluta i en katastrof, och det gör det också under familjen Parks påkostade tillställning i trädgården. Efteråt hyrs huset ut en kort tid till några som ser ut som amerikaner, läs: utländska företag. Sedan ligger det öde i väntan på nästa hyresgäst eller köpare. Alltmedan underklassen i underjorden bokstavligen lever på smulorna från överflödet ovanför, filmens ironiskt bokstavliga gestaltning av nyliberalismens påstådda ”trickle-down-effect” från de övermätta rika till de hungrande massorna.

Parasit är en skarp kontrast till den perversa bild av ett klassamhälle i harmoni som tv-serien och biofloppen Downton Abbey representerar. (Den senare är för övrigt ett ideologiskt uppochnervänt och talanglöst plagiat på Robert Altmans underbara pusseldeckarsatir Gosford Park från 2001.) Bong Joon-hos film har blivit en global publikframgång med sin film (hittills drygt 121 miljoner dollar i biointäkter), en kritikersuccé (”99 % fresh” på Rotten Tomatoes) och är en favorit i kategorin Bästa utländska (icke-engelskspråkiga) film på nästa års Oscarsgala. Detta på ett klassiskt tabuämne för kommersiella filmframgångar som nu blivit högaktuellt: klass.

Undra på det när utvecklingen de senaste fyrtio åren har varit en enda lång utplundring av det sociala välfärdssamhälle generationen som upplevde andra världskriget erövrade efter segern över fascismen 1945. Men nyliberalismen har inte bara möjliggjort en historisk oförliknelig materiell stöld och snabbt vidgande klassklyftor. Genom sin pseudoreligiösa kult av den allsmäktiga Marknaden, guden som inga politiska beslut sägs kunna råda över, har den har också stulit allt hopp om förändring, alla framtidsdrömmar om möjligheten av en annan värld än en som styrs av dogmen om kortsiktiga vinster.

Förutom den halsbrytande skillnaden mellan de två familjernas bostäder gör filmen ett porträtt av Seoul som visar baksidan av det officiella ekonomiska miraklet. När familjen Kim springer hemåt en regnstormig natt är omgivningen  som hämtad ur någon av 1980-talets många postapokalyptiska filmer: förfallna byggnader, gator och trappor. Desperata människor. Överallt massor av sopor. Vi skulle kunna vara mitt i en samhällskollaps, krigszon eller ett u-land. Och det är precis där vi är, i katastrofkapitalismen signerad Milton Friedman.

© Michael Tapper, 2019. Endast på hemsidan michaeltapper.se 2019-12-20.