Amy Taubin Taxi Driver London: BFI Film Classics 2000
En ofta upprepad åsikt i mina ytterst summariska recensioner av tidigare titlar i BFI:s bokserie Film Classics och syskonserie Modern Classics i Filmhäftet 108 (1999:4) var att många av dem kanske inte gav så mycket till de som redan var inlästa på den aktuella filmen/regissören utan snarare lämpade sig för den oinvigde. Detsamma gäller i hög grad även för Village Voice-filmkritikern Amy Taubins läsvärda men knappast innovativa läsning av Paul Schraders och Martin Scorseses Taxi Driver (1976).
I stort sett plundrar hon tidigare publicerade intervjuer med Schrader och Scorsese samt essäer skrivna vid tiden för filmens premiär: Resonemangen kring filmens sammanflätning av våld och sex hämtar hon från Julian C. Rices ”Transcendental Pornography and Taxi Driver” i Journal of Popular Film & TV. Inlånet av intrigen i John Fords Förföljaren (The Searchers, 1956) har hon tagit från David Boyds essä ”Prisoner of the Night” i Film Heritage. Och anekdoterna kring manuset, inspelningen och premiären hittar man i artiklar och intervjuer i Film Comment samt i Schraders och Scorseses kommentarer till filmutgåvorna på laserskiva och dvd.
Kritiken kan tyckas orättvis eftersom alla filmskribenter och filmbokförfattare plundrar källor på information för att inkorporera dem i sina texter, men då brukar man åtminstone ange sina källor i en notapparat och/eller bibliografi. Det är därför bestickande att såväl Rices som Boyds essäer saknas i noterna. Taubin inleder sin läsning av filmen genom att beskriva den stilmässiga och ikonografiska blandningen av skräckfilm och film noir som tydliggörs redan under förtexterna. Sedan anknyter hon till västernfilmen och lyfter särskilt fram kopplingen till Förföljaren, något som tydliggör Taxi Drivers utmanande revisionism av centrala hjältemyter i amerikansk nationalmytologi.
Till Taubins förtjänster hör hennes historiska kontextualisering av filmen, som hon dock kunde ha utvunnit betydligt mer tankeväckande iakttagelser ur. Taxi Driver spelades nämligen in under sommaren 1975 endast någon månad efter USA:s förödmjukande nederlag i Vietnamkriget. De hemvändande krigsveteranerna togs inte emot med pompa och ståt och militärparader genom gatorna i storstäderna, vilket tillkom andra världskrigets hjältar. Istället mötte de ofta av fientliga demonstranter som såg dem närmast som hjärntvättade yrkesmördare för en korrupt, fascistanstruken regering styrd av det president Eisenhower kallade ”det militärindustriella komplexet”. Många av dem fick svåra psykiska problem och har sedan dess levt som utstötta i samhällets marginaler, bortkastade som avskräde av det samhälle som en gång använde sig av dem som verktyg för sin krigspolitik.
Travis Bickle är en perfekt representant för denna förlorade generation av unga män – på en gång omogna och livströtta, inte sällan hämtade som 18-åringar från småstäderna i mellanvästerns så kallade bibelbälte (som det antyds att Bickle också kommer från). Likt en utbränd zombie driver han omkring i jakten på livsinnehåll, identitet och kärlek. Hans redan i filmens början påtagliga alienation förstärks i ett New York präglat av ekonomisk depression, socialt förfall, knark, eskalerande brottslighet och prostitution. Oförmögen att reflektera över – än mindre analysera – sin situation hänfaller han åt en extrem applicering av sina hemtrakters värderingar. Travis personifierar USA:s mörka hjärta, där rasism, gammaltestamentlig moral och västernmytologi blandas till grumlig högerideologi med vapenfetischism som ett av sina främsta kännemärken.
Taubin snuddar vid detta men gör aldrig någon intressant syntes av alla sina nedslag i filmen. För att prestera någon verkligt intressant läsning hade det krävts att hon varit djärvare och intellektuellt mer ambitiös. Som boken nu föreligger är den mest en kompilation av utmärkta men tidigare publicerade läsningar. Utan källangivelser.
© Michael Tapper, 2000. Filmhäftet, vol. 28, nr. 3 (#111), s. 94—95.
Se även recensionen av bd-utgåvan TAXI DRIVER