Star Wars: The Rise of Skywalker

USA 2019. Regi: J.J. Abrams. Med: Daisy Ridley, John Boyega, Lupita Nyong’o, Adam Driver, Carrie Fisher, Mark Hammill, Domhnall Gleason, Kelly Marie Tran, Naomi Ackie, Ian McDiarmid, Billy Dee Williams, Oscar Isaac, Anthony Daniels. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.22.

Vem är filmtitelns Skywalker? Rey (Daisy Ridley)? Kylo Ren/Ben Solo (Adam Driver)? En fullständig överraskning? Är Ren-riddarna bara en ny version av Sith-orden? Vem sjutton var egentligen Snoke? Kommer prinsessan/general Leia att dö (eftersom Carrie Fisher avled 2016)? Återuppstår Republiken?

Frågorna står som spön i backen i artiklar, fanbloggar och otaliga nätforum inför denna, den tredje delen i den tredje trilogin. Likt den föregående trion filmer följer den samma pseudoreligiösa berättarmönster som den första: Rännstensunge från galaxens förorter visar sig ha en privat snabblinje till Kraften och är utvald av Ödet till att uträtta stordåd i tvekamp mot Mörkrets hantlangare.

Inför premiären på The Rise of Skywalker (episod VIX) medgav regissören J.J. Abrams i en intervju att han är bra på inledningar men usel på avslutningar till filmer. I THE FORCE AWAKENS (episod VII), en enda lång inledning till senaste trilogin, introducerade han en rad nya hel rad nya rollfigurer, goda som onda, och en härva av mysterier och elaka intriger. Rian Johnson struntade totalt i att ens försöka nysta upp alla trådar i uppföljaren THE LAST JEDI (episod VIII). Han hade mest kul med att driva med storyns sagopremisser och hitta på oväntade inslag, som den James Bond-liknande utflykten till rymdkasinot Canto Bight.

Nu är det alltså upp till Abrams att själv städa upp i röran med hjälp av den högst ojämne manusförfattaren Chris Terrio, Oscarbelönad för Argo (2012) men också guldhallonbelönad för sämsta manus med BATMAN V. SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE (2016). Och nog levererar duon svar alltid, främst genom att återuppliva kejsare Palpatine/Darth Sidious (Ian McDiarmid) och låta honom lösa många av gåtorna i en rad monologer. Dramatiskt är greppet en nödlösning. I brist på visuell gestaltningsförmåga faller filmmakarna tillbaka på ord. Inte olikt svensk films fallenhet för bildsatt radioteater.

The Rise of Skywalker är också i övrigt präglad av Abrams och Terrios svagheter som berättare. De har påtagligt svårt att, till skillnad från Rian Johnson (som också skrev manus till episod VIII), trolla fram den där magiska känslan av matinéäventyr. Filmen bjuder varken på komiska eller romantiska scener att tala om. Den rullande hårfönen, droiden D-O, är filmens lama komiska bifigur, och Finns (John Boyega) kärleksförklaring till Rey förblir outtalad. Det senare vittnar om att kärlek mellan människor med olika hudfärg fortfarande är tabu på Disney. Fånigt. Men framförallt skamligt.

Återstår action, som filmen har i överflöd. Handlingen är en enda rastlös serie bataljscener. Huvudpersonerna far som skottspolar mellan olika planeter för att i ett exotiskt landskap eller i en dystopisk rymdhamnstad slåss mot olika antagonister.

Berättandet är hetsigt och enformigt som ett löpandebandsarbete på ackord. En dålig ersättning för en genomtänkt berättelse med betoning på fantastiska äventyr med svindlande upptäckter. Det ser ut som om marknadsföringsavdelningen på filmbolaget legat på för att enkelt kunna omvandla The Rise of Skywalker till ett tv-spel, men som flera spelfilmatiseringar vittnat om fungerar den dramaturgin dåligt på en stor bioduk. (Minns någon idag FINAL FANTASY från 2001 eller ens  ASSASSIN’S CREED från 2016?)

En tröst i sammanhanget kan vara att Rian Johnson redan är igång med förberedelserna för nästa Star Wars-trilogi, preliminärt planerad att få premiär för sin första del 2022. En ny story och ett helt nytt rollgalleri har han utlovat. Samtidigt skördar Jon Favreu (IRON MAN-filmerna, 2008–13) framgångar i USA på nya strömningstjänsten Disney+ med Star Wars-spinoffen The Mandalorian (2019, tv-serie), så något slags överlappning till de kommande filmerna är inte otänkbart. Hursomhelst visar The Rise of Skywalker att det behövs radikalt nya grepp för att blåsa liv även i en kommersiellt osårbar franchise som den här.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-12-18.