”Vi är inte i Kansas längre.” Så kommenterade Warner Media-koncernens verkställande direktör Jason Kilar beslutet att förlägga juldagspremiären av superhjältefilmen WONDER WOMAN 1984 till bolagets strömningstjänst HBO Max. Några veckor senare meddelade bolaget att man släpper samtliga av sina storproduktioner planerade för 2020–2021 på HBO Max, som lanseras i Sverige och Europa under nästa. år. Och det var inte bara han som levde med känslan av att ha hamnat i regnbågslandet i Trollkarlen från Oz, där han hämtat sitt citat. Det gjorde alla i och utanför filmbranschen.
Biografåret 2020 började annars lovande med 300 000 fler besökare på svenska biografer i januari jämfört med samma månad 2019, och trenden fortsatte in i februari. Sedan gjorde restriktionerna under coronapandemin att siffrorna sjönk dramatiskt, med mer än hälften i mars och ner till endast fyra procent av 2019 års siffror i april. Just som Folkhälsomyndigheten efter en sommar av sjunkande sjukdoms- och dödstal lättade på restriktionerna slog pandemin till i en andra våg i oktober-november. De flesta biografer valde då att stänga helt.
Filmen i coronans tid
Regeringen gav stödpengar för att rädda biografnäringen, liksom andra branscher. Det hindrade emellertid inte oroliga debattörer från att måla upp ett apokalyptiskt scenario, där den nu hemmaisolerade publiken för gott lade om vanorna så att tv och hemmabio med hjälp av strömningstjänsterna ersatte en kväll med bio och uteliv. Delvis fick de rätt när Christopher Nolan valde att utmana domedagsprofeterna med biopremiären 25 augusti för sin påkostade och spektakulära science fiction-actionthriller TENET, som bara tjänade in hälften av kassaintäkterna för Nolans tidigare storproduktion INTERSTELLAR (2014).
Som kontrast slog lanseringen den 10 april av den animerade barnfilmen Trolls 2: Världsturnén kassarekord för digital köp- och hyrfilm samtidigt med att den fick en begränsad biopremiär. Under året fortsatte Hollywoodbolagen därför att testa samma strategi med bland annat Judd Apatows komedi The King of Staten Island och animerade Scoob!
Några valde att sälja sina filmer direkt till de ledande strömningstjänsterna. Netflix köpte Aaron Sorkins Paramount-producerade THE TRIAL OF THE CHICAGO 7 och Apple TV+ köpte Sofia Coppolas On the Rocks, producerad på hennes far Francis Ford Coppolas bolag American Zoetrope. Men förutom Tenet sköts premiärerna för årets förväntade publikmagneter fram till 2021 eller ännu längre när pande min sköt ny fart på hösten, bland andra TOP GUN: MAVERICK, FAST & FURIOUS 9, nyinspelningen av Agatha Christie-deckaren DÖDEN PÅ NILEN och den sista James Bond-filmen med Daniel Craig som agent 007: NO TIME TO DIE. Med dramatiskt stigande smitto- och dödstal i slutet av året kommer kanske flera av storproduktionerna att släppas direkt på digitala betal- och strömningstjänster.
Innan nedstängningen hann en handfull svenska filmer få premiär, däribland dragplåster som barnfilmen LasseMajas detektivbyrå: Tågrånarens hemlighet och Mårten Klingbergs Min pappa Marianne med Rolf Lassgård i rollen som transsexuelle Lasse/Marianne. Andra fick en begränsad biografdistribution för att samtidigt eller veckan senare även distribueras som digitala hyrfilmer, exempelvis Nathan Grossmans dokumentär GRETA, om Greta Thunberg, och Johan Selberg Augustsens finskspråkiga drama Den längsta dagen. Och så fanns det förstås också här filmer med expressadress till en strömningstjänst, som i fallet med Josephine Bornebuschs Warner Bros-producerade Orca, såld till Viaplay.
Filmen om coronans tid
Sedan gjordes det förstås också filmer om pandemin, framför allt dokumentärer. Mest uppmärksammad blev Oscarsbelönade Alex Gibneys Totally Under Control, om Trump-regeringens katastrofala oförmåga att hindra en utvecklingskurva som gjorde USA till det mest drabbade landet i världen.
Men även komedier och skräckfilmer berättade om coronans tid. Komikern Sacha Baron Cohens mockumentär BORAT SUBSEQUENT MOVIE FILM: DELIVERY OF PRODIGIOUS BRIBE TO AMERICAN REGIME FOR MAKE BENEFIT ONCE GLORIOUS NATION OF KAZAKHSTAN, med premiär på Amazon Prime, spelade på konspirationsteorierna kring sjukdomens ursprung genom att peka ut huvudpersonen själv som en omedveten deltagare i en kazakstansk komplott för att sprida viruset över världen. Och det saknades förstås inte skräckfilmer av typen Corona Zombies, som tog tillfället i akt att ge gamla döende genrerecept en ny virusinjektion.
Andra gjorde filmer som utgick från premisserna att nästan alla satt hemma framför datorn och följaktligen kunde filmas via sina datorkameror som om de deltog i en videokonferens. Komedin COASTAL ELITES försökte att fånga en tidsbild av polariseringens USA under Trump och pandemin genom fem olika människors anekdoter framför skärmen. Unga brittiska skräckfilmaren Rob Savage gestaltade i HOST en zoomkonferens från helvetet när en grupp ungdomar lockar fram onda andar i en internetbaserad seans.
Ingen av de coronaexploaterande filmerna satte dock något större avtryck hos kritiker och publik. Men eftersom pandemins härjningar med åtföljande restriktioner trappats upp mot slutet av 2020 kommer de med all säkerhet att få många och mer påkostade efterföljare under 2021.
Strömningskrigets vinnare och försvinnare
Inom biografbranschen avvek endast de marginella drive-in-biograferna med växande publiksiffror, främst i USA men också i några europeiska länder. De verkligt stora vinnarna var emellertid de ledande strömningstjänsterna, som både producerade fler filmer och serier än någonsin tidigare och slog nya rekord i antalet prenumeranter. Fast även den framgångssagan hade sina förlorare.
Marknadsledande Netflix blev ännu mer dominerande genom att under året växa från 167 miljoner prenumeranter till dryga 200 miljoner. Närmsta konkurrenten var Amazon Prime (150 miljoner), tätt följd av Warner-ägda HBO (140 miljoner). Den verkliga utmanaren till Netflix tätposition ser dock ut att bli Disney+, lanserad i november 2019 i USA. På ett år har man successivt öppnat i länder över hela världen och lockat 73 miljoner prenumeranter. Enligt prognoserna förväntas man ha cirka 100 miljoner vid årsskiftet 2021.
Kvar på startblocket stod Apple TV+, också den tjänsten lanserad i november 2019. Inför premiären spåddes man snabbt köra om Netflix, om man kunde lägga beslag på världens alla iMac- och Iphone-ägare. Så blev det inte. Ett halvår in på 2020 hade man endast skramlat ihop lite drygt tio miljoner abonnenter, varav de flesta hoppat på erbjudandet om att få första året gratis – ett erbjudande som på hösten förlängdes med ytterligare tre månader.
Värst gick det för den tidigare framgångsrike Disney-och DreamWorks-veteranen Jeffrey Katzenberg och hans Quibi, en strömningstjänst utformad som en applikation för mobiltelefoner med serieavsnitt och filmer på tio minuter. Quibi (ett teleskopord för ”quick bits”) lanserades i april 2020 och blev snabbt ett skämt på internet för sitt snuttifierade programinnehåll. Parodier i form av filmer som mekaniskt styckats upp mitt i en replik eller en scen efter tio minuter blev epidemiska. Intresset för Quibi störtdök bara någon vecka efter lanseringen. I oktober tvingades man sälja sitt utbud till bland andra Apple TV+ och Google TV och stängde tjänsten 1 december.
Katzenberg skyllde i intervjuer misslyckandet på pandemin. Quibi, menade han, var utformad för folk på språng, att avnjutas medan man satt på pendeltåget eller stod i lunchrestaurangens kö. Kritikerna invände att förlorarna i strömningskriget var de som sökte ett genrebrett och unikt programinnehåll. Enbart Netflix hade under 2020 premiär för 371 filmer och tv-serier. Många av dem var tjänstens egna produktioner. Publikfriande alster blandades med konstnärligt ambitiösa verk. Och man satsade liksom HBO stort på lokal film-och TV-produktion utanför USA -i Latinamerika, Asien och Europa, inklusive Sverige.
Striderna kring Mulan
Årets i särklass mest omtalade film var Disneys kinesisk-amerikanska storsatsning MULAN, efter en kinesisk berättelse som bolaget 1998 filmatiserat i animerad version. Legenden om Hua Mulan, som hennes fullständiga namn lyder, nedtecknades på 700-talet men är förmodligen flera hundra år äldre. Den är inte bara populär i Kina utan också den internationellt mest kända från landet, populariserad i väst genom kinesisk-amerikanska litteraturprofessorn Maxine Hong Kingstons bok The Woman Warrior (1976).
Redan när projektet först introducerades 2010 väckte det debatt. Då för att man letade regissörer bland män och för att man letade huvudrollsinnehavare bland amerikanska kvinnor. Efter att nyzeeländska Niki Caro satt sig i registolen, kinesisk-amerikanska skådespelaren och sångerskan Liu Yifei, artistnamn Crystal Liu, fått huvudrollen och en blandning av kinesiska och amerikanska stjärnor anlitats i birollerna lade sig stormvågorna. En tid.
Men då trailern presenterades 16 augusti 2019 tog debatten fart igen. Brittisk och amerikansk press anmärkte på att den påminde om många andra humorlösa, nationalistiska och krigshetsande spektakel från de senaste årens kinesiska filmproduktion. Ett intryck som förstärktes av att Disney städat bort sitt kännemärke: musikalnumren. Samma dag gick Liu Yifei ut på sociala medier för att stödja Beijings hårdnande attacker mot Hongkongs demokratiaktivister. Det utlöste kampanjen #boycottmulan.
Än värre blev det när Disney inför strömningspremiären i USA den 4 september medgav att stora delar av inspelningen gjorts i Xinjiang-regionen, känd för att regimen där spärrat in mer än en miljon av den muslimska uigur-befolkningen i Gulag-liknande så kallade omskolningsläger. Amnesty reagerade starkt, men det gjorde också den kinesiska regimen, som för att undslippa en besvärande inhemsk debatt förbjöd all marknadsföring på den inhemska biografmarknaden – världens största. Den kinesiska motviljan inför filmen späddes på när stjärnan Liu i en intervju kallade sig ”asiatisk”, vilket utlöste en hatstorm mot henne som ”otacksam gentemot Moderlandet” och ”en gulhyad amerikan” på kinesiska sociala medier.
Mulan var en av alla påkostade storfilmer vars premiärdatum ändrades på grund av pandemin; Disney sköt upp releasen fyra gånger. Sedan bestämde man att filmen skulle släppas i september på nya strömnningstjänsten Disney+ i USA, men då till en extrakostnad motsvarande priset på en Blu-ray-eller 4K-utgåva. Också det ledde till en negativ debatt, vilket fick Disney+ att senare under hösten släppa filmen gratis till svenska och andra abonnenter i december. Det mångåriga debaclet påverkade sannolikt mottagandet från både kritiker och publik: Svalt i väst. Direkt kyligt i Kina och Hongkong.
Ai-ai-aaaa … Ennio Morricone (1928–2020)
Få i filmbranschen har fått ett sådant kulturellt genomslag som kompositören Ennio Morricone. Han har skrivit musik till 520 film- och tv-produktioner, men det är för samarbetet med regissören Sergio Leone i spaghettivästerntrilogin För en handfull dollar (Per un pugno di dollari, 1964), För några få dollar mer (Per qualche dollari in piú, 1965) och särskilt Den gode, den onde, den fule (Il buono, il brutto, il cattivo, 1966) han har etsat sig in i världens kollektiva minne. Få som växte upp under 1960-talet. kunde undgå att höra ”den fules” coyote-ylande ”ai-ai-aaaa” eka i kvarteret, oavsett var i världen man bodde. Barnen som vrålade hade förstås inte sett den barnförbjudna filmen, men den mångmiljonsäljande filmmusiken som letade sig in på flera av världens tio-i-topplistor hade de hört på radion.
Morricone växte upp med en multiinstrumentalistisk far i centrala Rom och påstod sig ha utvecklat sin särpräglade musikstil genom att bryta ner klassiska stycken till klatschiga snuttar. På Santa Cecilia-konservatoriet studerade han komposition och specialiserade sig på trumpet, kvällstid tjänade han extrapengar i jazzband på stans nattklubbar. I sin tidiga karriär arbetade han även som arrangör och dirigent på statliga RAI Television, något han fortsatte med som filmmusiker eftersom det gav honom total kontroll över verken han komponerade.
För en handfull dollar var den nittonde filmen han arbetade på, men återföreningen med skolkamraten Leone blev en vändpunkt. Tillsammans experimenterade de med musik som bröt mot konventionerna, i synnerhet den hollywoodska västernfilmens ofta okänsliga symfonimusiktapeter. Inspirerade av dåtidens ledande musikteoretiker John Cage och 1960-talets experimentmusik ville Morricone att hans soundtrack skulle samspela med de naturliga miljöljuden i handlingen: knarrande saloondörrar, pisksnärtar, ödsligt vinande vind, speldosor, flämtningar och en molande tystnad som då och då avbryts av en kyrkklockas ödesmättade klang.
Det sistnämnda brukar i genren vittna om att den kristna civilisationen tämjt den ogudaktiga vildmarken. men i Morricones kompositioner signalerar den istället ond bråd död i ett ofruktbart ökenlandskap härjat av giriga och laglösa barbarer. Musiken underströk på så sätt Leones underliggande politiska kritik av västernmyten såsom den odlats i amerikansk populärkultur. Morricones favoritfilmmusik hade han inte ens skrivit själv; den bestod av den 15 minuter långa, nästan helt ordlösa inledningen till Leones Hollywoodfilm Harmonica – En hämnare (Once Upon a Time in the West, 1968) till en ljudmix av gnisslande vindmölla, stöveltramp mot trägolv, surrande flugor och plaskande vattendroppar.
Sannolikt på grund av spaghettivästernfilmens B-stämpel nominerades ingen av hans kompositioner för Leone till en Oscar. Däremot nominerades han för musiken till fem Hollywoodfilmer, däribland Terrence Malicks Himmelska dagar (Days of Heaven, 1978) och Brian De Palmas De omutbara (The Untouchables, 1987). Han tilldelades en Oscarsstatyett 2007 för sina samlade insatser och ytterligare en för musiken till Quentin Tarantinos The Hateful Eight (2016).
Granskar man Morricones filmografi slås man av hans bredd och variationsförmåga i en rad filmer som hans musik hjälpt att bli klassiker. Samma år, 1966, som han komponerade de operabombastiska styckena till Den gode, den onde, den fule skrev han också den diskreta thrillermusiken till Gillo Pontecorvos dramadokumentär Slaget om Alger (La battaglia di Algeri, 1966) och ett uppspelt soundtrack till Pier Paolo Pasolinis komedi Stora stygga fåglar och små snälla (Uccelacci e uccellini, 1966). Han skrev faktiskt musik till hela 17 filmer i olika genrer det året, vilket säger något om hans höga arbetstakt.
Allt blev förstås inte bra, det var han den första att erkänna. Men mycket har blivit stilbildande, och när 1980-talets filmmusik badade i svulstiga syntslingor komponerade han sitt i mitt tycke bästa verk. Ett elektroniskt stycke i minimalistisk stil till John Carpenters science fiction-skräckfilm The Thing (1982). Med en enkel rytmisk figur i dova bastoner, ibland med en viskande musikslinga som tonade in, förvandlade han filmens spelplats i Antarktis till ett gigantiskt spökslott.
© Michael Tapper, 2021. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2020. Malmö: Nationalencyklopedin, s. 210—213.