Wonder Woman 1984

USA 2020. Regi: Patty Jenkins. Med: Gal Gadot, Chris Pine, Kristen Wiig, Pedro Pascal. Längd: 2.31. Premiär på HBO Nordic: 2021-03-26.

Justice League-filmerna har alltsedan starten med superträbocksoperan MAN OF STEEL (2013) gjort allt i sin makt för att framstå som Marvels korkade kusin. 2017 års WONDER WOMAN fick visserligen ett bättre mottagande för sin kvinnliga huvudperson och ljusare ton än de grabbiga apokalypsscenarier som hemsökte 2010-talets superhjältefilm. Sett med nyktra ögon gav dock kritikerna filmen ett absurt glädjebetyg för en antikverad herrtidningsfantasi med dammig flickboksmoralism.

När CAPTAIN MARVEL hade premiär året därpå framstod Wonder Woman som än fånigare. Uppföljaren Wonder Women 1984 sänker ribban ytterligare med ett manus så häpnadsväckande enfaldigt att ord som ”kliché” och ”banalt” inte räcker till.

Inledningens klumpigt iscensatta rånförsök kopierat från en direkt-till-videorean-rulle modell 1984 slår an tonen. Därefter växlar storyn ner till ett slow motion-tempo medan vi under dryga timmen sniglar oss fram genom en Disneylandsversion av 1980-talet med allt från breakdance till aerobics, löjligt herrmode, punkare och NASA:s rymdskyttlar.  Man vänder sig uppenbarligen till de trögfattades förening eftersom Wonder Woman själv, Diana Prince (Gal Gadot), rycker in med pedagogisk nit för att förklara det vi kan se med sina egna ögon.

Under tiden smider filmens skurk, Maxwell Lord (Pedro Pascal), planer på gudomlig allmakt (förstås) med hjälp av en urtida artefakt smyckad av en inskrift ”på gudarnas språk”. Och det är inte bara här man åker snålskjuts på Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark, 1981), det ser vi prov på senare i några välbekanta stunttrick under en biljakt i Egypten.

Skurkens hjälpreda är den ultraosäkra forskaren Barbara (Kristen Wiig), som drömmer om att vara sexig och stark som Diana. Men när hon väl får sin önskan uppfylld förvandlas hon i stället till en slampigt klädd superbitch, negativet till Dianas fysiska och moraliska övermänniska. Ett svartvitt kvinnligt motsatspar man kunde vänta sig i någon fostrande folkskoletext för hundra år sedan men knappast i en Hollywoodfilm av idag.

Nej, Wonder Woman 1984 är hopplös både som popfeministiskt symboldrama och som actionunderhållning. Handlingen ryms på ett knappnålshuvud men är utfylld bortom bristningsgränsen av oväsentliga sidospår, och slutet är segare än epilogen i SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST (Lord of the Rings: The Return of the Kings, 2003).

© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-03-26.