Striden om Mulan

Disneys spelfilmsversion av Mulan har varit omdebatterad ända sedan projektet presenterades för tio år sedan. Vid sin internationella premiär i september fick abonnenterna på Disney+ betala en extraavgift motsvarande en bluray- eller 4K-utgåva för att få tillgång till filmen. I Sverige är den däremot gratis, sannolikt för att avgiften bidrog ytterligare till det svala mottagandet av kritiker och publik i USA. Och i Kina, där filmen fick en vanlig biopremiär, mottogs den med kalla handen.

Som actionäventyrsberättelse spunnen kring en 1500 år gammal kinesisk legend om en kvinnlig krigare är Mulan annars som klippt och skuren för att mottas med öppna armar av kritiker och publik efter #metoo och #oscarssowhite. Samtidigt är den en amerikansk-kinesisk samproduktion med premiär mitt under Beijing-regimens hårdnande tag mot demokratirörelsen i Hong Kong och ett upptrappat handels- och kulturkrig med USA. Det medförde att medierna synade produktionen extra noga i sömmarna.

Legenden om Hua Mulan

Anledningen till att just legenden om Hua Mulan, som hennes fullständiga namn lyder, blivit ett kulturpolitiskt slagträ beror på att folksagan om henne inte bara är älskad i Kina utan också den mest kända utanför landet. Berättelsen populariserades 1976 i den engelskspråkiga världen genom kinesisk-amerikanska litteraturprofessorn Maxine Hong Kingstons feministiska bästsäljare The Woman Warrior, som anses ha inspirerat till Disneys tecknade filmversion från 1998. Det trots att Kingston inte nämns i eftertexternas förteckning över de 29 namn – 28 män, 1 kvinna – som bidragit till manuset.

I hemlandet nedtecknade man sagan på 700-talet, och den blev populär på 1500-talet i en dramatisering av allkonstnären Xu Wei. Handlingen utspelas i Nanbeichao-perioden åren 265–589, en kulturellt högtstående men kaotisk tid med konkurrerande krigsherrar från olika kinesiska regioner men också invaderande tibetanska, turkiska, mongoliska och tungusiska folk.

Variationerna på berättelsen är otaliga, men kärnan är densamma: Fadern i familjen Hua ska dra ut i krig men är gammal och sjuk. Sonen är för ung, så tonårsdottern Mulan (”magnolia”) tar sin fars plats i stället. Förklädd till man stiger hon i graderna under de tolv år hon utkämpar hundratals strider, och hon kröner sin militära karriär med att vinna det slutgiltiga slaget. Kejsaren hyllar henne och erbjuder en upphöjd ställning i riket, men hon vänder hem för att återuppta sitt tidigare liv hos familjen. Ibland har man lagt till en romantisk bihandling om att Mulan vid hemkomsten gifter sig med grannpojken eller med en vapenbroder som tidigare inte annat än anat att hon är en kvinna.

Skiftande tider och makter i Kina har också förändrat berättelsen. Under upproren mot ockupationsmakterna kring 1900 blev hon en nationalistisk symbol, populariserad på teaterscenen i en pekingopera. Dramat stod förebild till de tre filmversioner i mellankrigstiden som alla fick titeln Mulan con jong (”Mulan tar värvning”). Den sista från 1939 (finns på Youtube) blev en enorm kassasuccé i det av Japans invasion svårt sargade Kina.

Märkligt nog anammades Mulan-legenden aldrig av det kinesiska kommunistpartiets propaganda, trots de många bondeupproren i hennes samtid bland annat under ledning av folkhjälten Dou Jiande (573–612).  Hon levde i stället vidare efter andra världskriget i filmer och tv-serier producerade i Hong Kong och Taiwan. Först med den globala framgången för Disneys tecknade Mulan väcktes den kinesiska filmindustrins intresse.

Mulan och samtiden

En inhemsk spelfilmsversion aviserades ett par år efter världssuccén för Ang Lees Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000). Det dröjde dock till 2009 innan den påkostade Hua Mulan (Mulan: The Rise of a Warrior) såg dagens ljus. Ett slätstruket matinéäventyr av b-regissören Jingle Ma (Faa faa ying ging / Playboy Cops, 2008) som inte satte något avtryck utanför Kina.

Efter 2012 har emellertid den enväldige och på livstid installerade presidenten Xi Jinping betonat – i synnerhet för filmindustrin – vikten av ”att förmedla Kinas berättelse på ett bra sätt”. Det vill säga bedriva nationalistisk propaganda. Med den kinesiska medieindustrins växande inflytande på Hollywood har det resulterat i en rad Kina-vänliga filmer som ARRIVAL (2016), THE MARTIAN och THE GREAT WALL (2016, bilden ovan). Nya Mulan ansluter till deras sällskap.

Men även #oscarssowhite-debatten 2015 mot ett Hollywood styrt av vita välbärgade gamla gubbar har påverkat filmens utformning. USA:s förändrade demografi, förändrade samhällsvärderingar och den växande ekonomiska betydelsen av biografmarknaden utanför landet har tvingat Disney till förnyelse. Föråldrade stereotyper av kön och etnicitet har städats bort. Föga förvånande om vi ser tillbaka på 1998 års animerade Mulan.

I den hittade man på en enerverande minidrake, Mushu, som mansplainar i stort sett allt som händer för Mulan. Kriget är målat i svartvitt mellan gott och ont, där hunnerna framställs som mordgalna barbarer utan några som helst försonande drag. Scenariot är dessutom historiskt felaktigt eftersom hunnerna vid det tillfället härjade någon helt annanstans, nämligen i Europa – tusentals mil bort. Och trots att hon är krigare får Mulan aldrig personligen ta kål på någon; hon utlöser en dödlig lavin i stället. Det eftersom Disney-hjältinnor helst ska sjunga för skogens djur, städa hos dvärgar och passa upp elaka styvmödrar medan de suktar efter prinsen som en dag ska rädda dem.

Inte undra på att Disneys planer på en Mulan-spelfilm hamnade i blåsväder när man till en början enbart sökte värva manliga regissörer, bland andra Chuck Russell, Johnnie To och Ang Lee. Extra bränsle fick debatten av Donald Trumps fundamentalistkristne vicepresidentkandidat Mike Pence. I en intervju i juli 2016 förlöjligade han berättelsen med argumentet att Mulan var en alldeles för späd liten varelse för att klara sig på slagfältet, och för övrigt ansåg han att kvinnor helt borde utestängas från militärtjänst. Disney böjde sig dock för den starka opinionen och gav 2017 regijobbet till nyzeeländska Niki Caro. Mulan har en budget på drygt 200 miljoner dollar vilket gör den till den dyraste produktionen någonsin med en kvinnlig regissör.

Då blev filmprojektet i stället en brandfackla i debatten om ”whitewashing”, alltså att vita skådespelare gestaltar rollfigurer av annan etnicitet, ofta med starkt rasistiska drag. När det gäller kineser och andra östasiater är historien lång, från Boris Karloff som den sadistiske superskurken Fu Manchu med Myrna Loy som sin perversa dotter i The Mask of Fu Manchu (1932, bilden ovan) till Joseph Wisemans Dr No i Agent 007 med rätt att döda (Dr. No, 1962). I efterdyningarna till #oscarssowhite blev frågan åter aktuell med filmer som Doctor Strange (2016) och Ghost in the Shell (2017).

När kinesisk-amerikanska fotomodellen, sångerskan och skådespelaren Liu Yifei, artistnamn Crystal Liu, fick huvudrollen och en rad kinesiska stjärnor anlitades i birollerna tycktes stormen lägga sig. Ända till den 16 augusti 2019. Då kom reaktionerna på den första trailern, som i amerikansk och brittisk press kritiserades för att sälla sig till Kinas humorlösa och nationalistiskt krigshetsande historiespektakel under senare år. Det glädjelösa intrycket förstärktes av att Disney städat bort sitt kännemärke: musikalnumren.

#boycottmulan i USA – men också i Kina

Samma dag spreds nyheten om att stjärnan Liu på sociala mediesajten Weibo lagt ut en bild som antydde att hon stödde Beijings hårda tag mot Hong Kongs demokratiaktivister. Den negativa uppmärksamheten utlöste en ny kampanj: #boycottmulan. Den fick ytterligare bränsle vid den amerikanska premiären.

Disney medgav då att man inte bara spelat in flera scener i provinsen Xinjiang utan också officiellt tackat flera av de myndigheter som är inblandade i fängslandet av mer än en miljon muslimer i Gulag-liknande omskolningsläger (bild nedan). Amnesty reagerade men också kinesiska censuren, som förbjöd all publicitet för att förhindra en inhemsk debatt. Ett dråpslag mot den ekonomiskt viktiga biograflanseringen av filmen på världens största marknad.

Lius anpassliga hållning till regimens polisbrutalitet garanterade knappast hennes egen immunitet mot påhopp. Det blev hon varse efter en intervju den 27 mars i år. I den definierade sig hon sig som ”asiatisk”, vilket ledde till en hatstorm i kinesiska sociala medier. Dessförinnan hade den kinesiska nätmobben rasat mot bland andra regissören Chen Kaige, skådespelaren Gong Li och sångaren Nicholas Tse Ting-fung för att de kallade sig kineser trots att de hade medborgarskap i andra länder (USA respektive Singapore och Kanada). Nu vände man sig mot amerikanska medborgaren Liu med anklagelser om att hon var ”otacksam gentemot Moderlandet” och en ”gulhyad amerikan” som bara vill tjäna pengar på sitt kinesiska påbrå.

Klappjakten på Liu utlöstes efter att regimen månaden innan aviserat nya regler som innebar att den kinesiska underhållningsindustrin måste registrera nationaliteten på sina medarbetare. I debatten på nätet tolkades det som en svartlistning av alla som inte har ett kinesiskt pass. Vad regimen syftar till med registreringen är ännu en öppen fråga, men med tanke på den uppskruvade chauvinismen så kan det innebära att man nu också tänker lägga sig i rollbesättningen av kinesiska storfilmer.

Drömmen och en global kinesisk filmsuccé

Trots det senaste decenniets många hjältemodiga kineser och en av kommunistpartiet godkänd bild av Kina i Hollywoodfilm har huvudrollerna fortfarande spelats av drömfabrikens egna stjärnor. Den enda produktionen hittills med en kinesisk stjärna som letat sig in på topp 100-listan över världens mest inkomstbringande filmer genom tiderna är WOLF WARRIOR II från 2017 (bilden ovan). Den är en Rambo-inspirerad historia om hur kinesiska elitsoldater räddar fattiga afrikaner från amerikanska skurkar och fick därför sin publik nästan uteslutande i hemlandet.

Problemet är Kinas skärpta politiska styrning och censur under Xi Jinping via centralkommitténs avdelning för mediereglering (CCPPD). Den har orsakat många kännbara förluster för landets filmbolag när flera potentiella kassasuccéer har hindrats från att få premiär under förevändningar som ”tekniska problem” eller ”marknadsföringssvårigheter” då de ansetts som politiskt obekväma. För censuren är, som alltid i en totalitär stat, både godtycklig och oförutsägbar.

Det kan handla om sexuell frispråkighet, som i fallet med Tian Yu-shengs svarta komedi Wei da de yuan wang (”Den sista önskningen”, bilden ovan), om en ung man döende i MS som desperat söker sexuell kontakt innan ridån slutligen faller. Eller en alltför kritisk bild av vardagen i Kina, som i Derek Tsangs skolmobbningdrama Shao nian de ni (”Bättre tider”).

Störst uppmärksamhet väckte beslutet att i sista sekunden dra tillbaka Gua Huans påkostade BA BAI (”De åttahundra”), som skulle öppna Shanghais filmfestival i fjol. Filmens hjälteskildring av den legendariska Guomindang-styrkan som kämpade mot den övermäktiga japanska invasionsarmén i Shanghai 1937 störde nämligen kommunistpartiets 70-årsjubileum av segern i inbördeskriget mot just Guomindang. Först i augusti i år fick filmen premiär och drog då stor publik.

Resultatet av restriktionerna har blivit ideologiskt och nationalistiskt renläriga, konstnärligt fyrkantiga och osäljbara filmer. Osäljbara utomlands men också på hemmamarknaden – om det inte vore för att CCPPD också lägger sig i programsättningen på biorepertoaren. Så länge man inte lättar väsentligt på den politiska toppstyrningen och censuren kommer drömmen om en global kassasuccé för en helkinesisk filmproduktion att förbli just en dröm. Alldeles oavsett den ekonomiska framgången för 2020 års Mulan.

© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-12-05.