The Trial of the Chicago 7

USA/Storbritannien/Indien 2020. Regi, manus: Aaron Sorkin. Med: Sacha Baron-Cohen, Yahya Abdul-Mateen II, Eddie Redmayne, Mark Rylance. 2.09. Premiär på Netflix: 2020-10-16.

Det rättsliga efterspelet 1969–1970 till polisvåldet under antikrigsdemonstrationerna vid det Demokratiska partiets kongress i Chicago 1968 har gått till historien som ett justitiemord. Nytillträdde presidenten Richard Nixon ansåg sig ha vunnit valet på löften om lag och ordning och ville statuera exempel mot de ungdomliga proteströrelser han avskydde. För att stämpla dem som kriminella beordrade han sin utsända federala åklagare Richard Schultz att sätta dit de sju demonstrationsledarna samt en av talarna, Svarta Pantrarnas ordförande Bobby Seale.

Schultz använde sig av en nyinstiftad och kontroversiell gummiparagraf som gjorde korsandet av delstatsgränser med uppsåt att starta upplopp till ett federalt brott – med mångårig straffpåföljd. Vid domslutet var medierna och den överväldigande majoriteten av Chicagos juristkår eniga om att domaren Julius Hoffman varit partisk i målet. Domen upphävdes året efteråt i en appellationsdomstol.

Misstaget Nixon och hans handgångna män gjorde var att de trodde sig kunna regissera denna politiska teater. Det skulle visa sig fatalt när två av de åtalade var mästare i genren: Abbie Hoffman och Jerry Rubin, grundarna av aktivistgruppen Youth International Party, omtalade som yippies. (En del komiska godbitar från rättegångsprotokollen finns att läsa på nätet.)

Att Aaron Sorkin, mästaren i politisk tv-teater, skulle sätta tänderna i den både skrämmande och humoristiska skenrättegången var bara en tidsfråga. Manuset skrev han redan 2007 för Steven Spielberg, men en författarstrejk i Hollywood satte stopp för produktionen. Elva år senare återupplivades projektet, fast med Sorkin som regissör. Tajmingen för premiären kunde inte varit bättre nu när en amerikansk extremhögerpresident åter trumpetar ett lag-och-ordning-budskap mot demoniserade politiska gräsrotsrörelser.

Det hade dock behövts en tv-serie för att göra rättvisa åt detta både skrämmande och svårslaget humoristiska stycke amerikansk rättshistoria. Borta är till exempel protestsångaren Phil Ochs klassiska vittnesmål om hur Hoffman, Rubin och han försökte nominera grisen Pigasus till presidentkandidat vid kongressen. Och i filmen förefaller det som om Bobby Seale – efter sina helt lagenliga protester mot att han saknade advokat – kedjades fast och försågs med munkavle under endast någon timme av rättegången.  I själva verket genomled han förnedringen i flera dagar tills advokaterna för de övriga sju övriga åtalade lyckades avbryta den lagvidriga misshandeln.

Bristerna ligger emellertid inte i detaljerna utan i den alltför närsynta och summariska tjurrusningen genom händelseförloppet. Processen varade trots allt i drygt sex månader, fick nationell medieuppmärksamhet och omgärdades av häftiga rättspolitiska debatter. Här får vi, trots återkommande dateringar, intrycket av en snabbt avklarad historia som aldrig höjde sig över Chicagos lokala horisont.

Så var det alltså inte. Rättegången sågs som en strid om rättsstaten USA, där kritikerna med viss rätt hävdade att Nixon kriminaliserade sina politiska motståndare på samma sätt som de USA-stödda diktatorerna i omvärlden. De åtalade skulle stå till svars för sina förmodade uppsåt, inte sina handlingar, vilket i praktiken innebar att de gjorde sig skyldiga till tankebrott modell George Orwells 1984 (Nineteen Eighty-Four, 1949).

Det som gör The Trial of the Chicago 7 både underhållande och tankeväckande är manusförfattaren Sorkins dialogekvilibrism med en svårslagen kombination av humor och moralfilosofiskt djupsinne. Här finns flera minnesvärda replikdueller, inte bara från rättssalen utan också mellan de åtalade. Särskilt Eddie Redmayne och Sacha Baron Cohen lyser i rollerna som SDS-ledaren Tom Hayden respektive yippieaktivisten Abbie Hoffman, båda till tänderna bildade och retoriskt begåvade med gemensamma värderingar men diametralt olika politiska strategier.

Ändå undrar jag om inte Frank Langella i den otacksamma rollen som domare Hoffman är filmens verkliga stjärna. Hans komiska tajming med dumreaktionära och ofta rättsvidriga kommentarer är obetalbar. För att inte tala om minspelet när han efter en lång utläggning om hur han inte är släkt med Abbie Hoffman möts av Abbies ironiska klagorop från de åtalades bänk: ”Fader, fader, varför har du övergivit mig?”

Bibelcitatet får ett eko i slutscenen, då Hayden läser upp namnen på alla de amerikanska ungdomar som stupat i Vietnam under rättegången. Det blir till en motanklagelse riktad till en föräldrageneration som skickade sina söner att dö i ett orättfärdigt krig.

© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-10-09.