Coastal Elites

Tv-film på HBO Nordic. USA 2020.Regi: Jay Roach. Med: Sarah Paulson, Bette Midler, Dan Levy, Issa Rae. Längd: 1.27. Premiär: 2020-09-13.

Coastal Elites är kanske den första coronafilmen. Filmteamet har på distans spelat in fem monologer med lika många skådespelare. Förebilden har man hämtat från mästaren i genren, brittiske dramatikern Alan Bennett och hans klassiska Talking Heads-serie på 1980- och 90-talen för BBC. Upplägget är detsamma, det vill säga att vi möter en person som öppenhjärtigt berättar om något som hänt dem inför kameran. Som om de skrev i en dagbok eller i ett brev till en nära vän. Det börjar i lättsam ton, men efterhand får berättelserna tydligare stråk av svärta.

Nu är regissören Jay Roach (AUSTIN POWERS-filmerna) och manusförfattaren Paul Rudnick (New Yorks Off-Broadwayscen) inte i samma konstnärliga viktklass som Bennett. Filmen handlar alltså inte om ämnen som mentalsjukdom, alkoholism eller övergrepp. Monologerna blir snarare till komiska ögonblicksbilder från den eskalerande polariseringen av det amerikanska samhället. Ändå lämnar samtliga en bitter eftersmak då deras gemensamma nämnare är Donald Trumps värld av hat och söndring.

Handlingen sparkar igång en söndag i januari 2020 i en polisarrest i New York City med den oemotståndliga Bette Midler som pensionerade läraren Miriam. Hon är en livlig och pratglad judisk änka som tänkt gå på teatern. På vägen tar hon en fika och försöker i det längsta motstå frestelsen att konfrontera en hånfullt skränande Trump-supporter på kaféet.

Händelserna som följer hade inte blivit hälften så roliga om de inte berättats med Midlers känsla för showmanship, hennes talang för salta formuleringar och ett obetalbart minspel. Den som sett någon konsertinspelning med henne från 1970- eller 80-talet vet vad jag menar. Liksom Mae West kan hon konsten att slänga ur sig nästan vad som helst med sådan bravur att man bara smälter. Och man behöver inte ha besökt någon av stadens teatrar för att förstå hennes frustrerade skämt om ”femtimmarspjäser där folk diskuterar socialism” eller där ”Jeanne d’Arc fajtas mot talibaner” när det är skarpt läge mot beväpnade fascister på USA:s gator.

Det är sannerligen inte lätt att ta stafettpinnen efter någon med en sådan karisma, och Dan Levys animerade monolog om livet som homosexuell skådespelare fången i ett Hollywood-rollfack får inte samma schvung. Trots det jag blir rätt sugen på att se filmen om supergayhjälten Fusion (inte att förväxla med två olika Marvel-skurkar med samma namn) han provar in till. Kopplingen till vicepresident Mike Pences homofoba spya om att den heterosexuella familjen är given av Gud förblir däremot oklar.

Bättre lyckas Issa Rae med sin halsbrytande skröna om hur tidigare skolkamraten Ivanka Trump försökt rekrytera henne till ett jobb som rådgivare i Vita huset. Vilket i Raes skulle betyda att ge Trumps vitmaktpolitik ”street cred” i kuststaternas elitskikt (titelns ”coastal elites”), som presidenten själv tillhör men säger sig kämpa mot. (Plats för skämt om Kanye West och att i dubbel bemärkelse bli ”fucked over” av presidenten.)

De sista två monologerna av Sarah Paulson som meditationsinstruktören Clarissa och Kaitlynn Devers som akutsköterskan Sharynn är välmenande men komiskt trubbiga uppmaningar till folk att gå och rösta.  Deras försonande leende har nog svårt att gå genom tv-rutan i larmet från extremhögerns vapenskrammel. Sharynn framför dock en värmande uppmaning från Miriam till oss alla om att göra motstånd till sista andetaget – och även efteråt.

© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-09-13.