No Time to Die

Storbritannien/USA 2021. Regi: Cary Joji Fukunaga. Med: Daniel Craig, Ana de Armas, Lashana Lynch, Rami Malek, Ralph Fiennes, Léa Seydoux, Ben Whishaw, Jeffrey Wright, Naomie Harris, Christoph Waltz, David Dencik. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.43.

Efter nästan 60 år och 24 filmer har James Bond (Daniel Craig) pensionerat sig med både fysiska och psykiska arbetsskador. Då tvingar ännu en superskurk ­ med vanställt utseende, tillika psyke, exotisk brytning och kioskromanpoetiskt namn – Lyusifer Safin (Rami Malek) – honom att  återgå i tjänst. Eller om det är chocken från pensionsmyndighetens kuvert.

Tillbaka på jobbet konfronteras han med en ny 007, och hon är varken ett infantilt hondjur som Honey Rider i debuten Agent 007… med rätt att döda (Dr. No, 1962), eller en mördarlesbian frälst till heterosex av Bonds intimitetsmissil, som Pussy Galore i Goldfinger (1964). I stället synar afrikanbrittiska Nomi (Lashan Lynch) Bond som en dammig antikvitet: ”Världen har gått dig förbi, kommendör Bond. Om du kommer i vägen för mig, sätter jag en kula i ditt knä… det som ännu fungerar.”

Man kan riktigt höra hur filmseriens fans drar efter andan tillsammans Bond när deras värld hamnat ur led. I nästa film får vi kanske veta den nya 007:s efternamn också, uttalat med coolt sopransug i rösten. Och med det kan Bond-serien klippa de sista trådarna till Ian Flemings chauvinistiska pojkrumsfantasier.

Craig sjunger sin svanesång som Bond i en extra lång, extra vindlande handling som är till lika delar romantisk kärlekshistoria och likstaplande actionrulle med explosionsspäckad massförstörelse. Alla viktiga bifigurer som överlevt de tidigare fyra filmerna i sviten får sina femton minuter i strålkastarljuset. Bland nytillkomna i rollistan finns Ana de Armas partyglada kubanska CIA-agent Paloma och  David Dencik som den slipprige biovapenforskaren Valdo Obrutjev.

Obrutjev är en filmklassisk galen vetenskapsman som reat ut själen till superskurken med löfte om att få se sitt älskade forskningsprojekt tvinga världen på knä. Projektet kallas ”Herakles” och är ett DNA-skräddarsytt biovapen med nanoteknologi som ger livslång smitta efter minsta beröring. Låter bekant.

Nyckelpersonen i storyn är emellertid kvinnan som fick Bond att lämna MI6 för kärleken i föregående filmen SPECTRE (2015), Madeleine Swann (Léa Seydoux). Det förstår vi av att prologen ovanligt nog inte värmer upp med en holmgång mellan Bond och någon annan yrkesmördare. I stället bevittnar vi Madeleines barndomstrauma, som efter Daniel Kleinmans konstfulla förtexter stiger ut ur skuggorna för att lägga hennes liv i ruiner på nytt.

Vi som är Bond-marinerade förstår vad som är på gång när det lyckliga paret James och Madeleine susar fram i sin Aston Martin på vackra italienska serpentinvägar till Louis Armstrong-låten ”We have all the time in the world”. Förra gången vi hörde låten på vita duken var nämligen i I hennes majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty’s Secret Service, 1969),  då Bond såg sin fru Tracy skjutas ihjäl av Blofeldt . I ”No time to die” är det Madeleine skurkarna är efter, och Bond anar att förklaringen finns i hemligheten hon ruvar på.

Logiken i det globetrottande händelseförloppet som följer är lika grumlig som superskurkens motiv och plan för sitt skräckvälde. Det är ett tydligt steg tillbaka från den politiska udden i de två tidigare Bond-filmerna, som handlar om hur det nyliberala privatiseringsvansinnet av offentligägda institutioner och myndigheter till och med letar sig in i underrättelsetjänsterna med kriminella koncerner som Spectre.

Sannolikt hade den ursprungliga regissören, Danny Boyle, knåpat ihop en tajtare, politiskt vassare och mer originell historia. Under Cary Joji Fukunaga (Beasts of No Nation, 2015) har No Time to Die blivit en frustrerande ojämn film med en stark kärlekshistoria och en svag, omständligt meandrande spionintrig. Finalen lär emellertid bli det mest omdiskuterade i filmseriens historia, särskilt som eftertexterna i vanlig ordning lovar att  ”James Bond will be back”.

© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-09-30.

Se även:

SPECTRE (2015)

JAMES BOND – MED RÄTT ATT SHOPPA (2014)

JAMES BOND: ’THE WORLD IS NOT ENOUGH’ (2012, radioprogram i SR/P1 Special)

SKYFALL (2012)

JAMES BOND – 50 ÅR AV SNOBBERI MED VÅLD PÅ VITA DUKEN (2012)

BOND REVISED: LICENCE TO THRILL. A CULTURAL HISTORY OF THE JAMES BOND FILMS (2009)

007 – FRÅN KOLONIAL MANSGRIS TILL KRITISERAT SEXOBJEKT (2002)