Skyfall

Storbritannien/USA 2012. Regi: Sam Mendes. Skådespelare: Daniel Craig, Javier Bardem, Judy Dench, Ralph Fiennes, Naomie Harris. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.23.skyfall_ver2

Sean Connery var Swinging London, Roger Moore Thatchererans nychauvinism och Pierce Brosnan Cool Britannia efter murens fall. Vid femtio fyllda på vita duken är Daniel Craigs James Bond däremot vilsen i en värld där gränserna mellan gott och ont, vän och fiende, har blivit en svårnavigerbar gråzon. En värld där globaliserade storkoncerner som Quantum har sina tentakler överallt, även i underättelsetjänster som MI6 och i den politiska maktens korridorer.

Skyfall fortsätter på temat om den inre fienden med skurken Raoul Silva (Javier Bardem), som utifrån ett personligt motiv riktar kikarsiktet mot Storbritannien och särskilt M (Judi Dench). En fiende som Bond kan förstå, kanske rent av byta plats med sett till hans traumatiska upplevelser och ”död” i filmens lysande öppningssekvens.

I en ofta schablonartad och rutinmässigt iscensatt genre överraskar Skyfall med sin mångbottnade berättelse som tar kål på såväl rollfiguren som legenden Bond bara för att återuppväcka de båda igen i förnyad form. Medan rollgalleriet byter uppställning, leker dialogpartier och scener med referenser ur seriens historia. Svagheterna är den utslätade titellåten och det något lättvindiga slutet i business as usual.

Men vägen dit är kantad av kärva uppgörelser med ett Storbritannien där Thatcher dödförklarade begreppet samhälle och Bond följaktligen är en utbytbar handelsvara vilken som helst. I ett försök att reda ut vad den moderna brittiska underrättelsetjänsten egentligen ska försvara refererar M därför till nationalskalden Tennyson, och i en annan scen begrundar Bond en målning av William Turner inför återinträdet i hemlig tjänst.

Skyfall anknyter på så sätt till poeten Humphrey Jennings berömda propagandafilm Words for Battle från 1941. Det är den fria tankens och konstarternas Storbritannien som ska värnas – traditionen av humanism och upplysning. Kolonialismen och klassamhället tänker man förstås bort i sammanhanget. Fast kanske ska vi se slutstridens ödeläggelse av Bonds aristokratiska familjhem – skräckslottet Skyfall – som en symbolisk nedmontering av det gamla samhällssystemet.

I rollistan är det idel gedigna prestationer ner till minsta bifigur. Det inkluderar Ola Rapaces tystlåtne proffsmördare, Albert Finney i en roll som antagligen skrevs för Sean Connery och Naomie Harris som effektiv och sympatisk partner på MI6.

Vid sidan av manuset, författat av Bond-veteranerna Neal Purvis & Robert Wade med hjälp av John Logan (Gladiator), är Skyfall en uppvisning i klassiskt filmberättande när det är som bäst. Regissören Sam Mendes visar med hjälp av Roger Deakins eleganta bildkompositioner och Stuart Bairds exakta klippning att han kan hantera nagelbitande action lika bra som drama. En särskild njutning är Daniel Kleinmans förtexter, som sammanfattar filmens teman, motiv och tonfall med utsökt finess.

© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-10-26.