Den svenska filmbranschen kunde inte upprepa 2009 års exceptionella siffror, markandsandelen hamnade åter på sedvanliga cirka 20 procent. Dominanten USA låg på cirka 70 procent och på tredjeplats kom Storbritannien med fem procent. Millenniumtrilogin fortsatte sina framgångar utomlands, och särskilt Män som hatar kvinnor mottogs väl av storstadskritikerna i Storbritannien och USA. Tidigare om åren har svensk press slagit på trumman för amerikanska köp av filmrättigheter som aldrig ledde till inspelning. Minns ni Änglagård med Madonna i Helena Bergströms roll eller Jägarna, som skulle bli Wild Horses på Miramax? År 2010 blev sagan emellertid verklighet, först med USA-versionen av Låt den rätte komma in, Let Me In, och sedan med David Finchers storproduktion av Millenniumtrilogin med Daniel Craig och Rooney Mara som Mikael Blomkvist respektive Lisbeth Salander. I oktober köpte 20th Century Fox dotterbolag New Regency filmrättigheterna till kriminalförfattarna Anders Roslunds och Börge Hellströms internationella bästsäljare Tre sekunder.
Sjuttiotalet och oskulden
Den förlorade svenska oskulden är en söndertröskad myt om ormens intrång ett idylliskt förflutet som ständigt flyttas till olika tidpunkter. På 1980-talet var 1950-talet höljt i nostalgiskt skimmer, bland annat i Mitt liv som hund. I Hannes Holms HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ, Amir Chamdins Cornelis och Pernilla Augusts Svinalängorna, efter Susanna Alakoskis roman, har turen kommit till 1970-talet. I Svinalängorna anländer den arbetskraftsinvandrande finska familjen till ett materiellt välstånd som först får Sverige att verka som det förlovade landet. Snart hinner dock alienation, främlingsfientlighet, alkoholism och familjevåld ikapp nybyggarna, och idyllen rämnar. Cornelis Wreeswijk var konstnären som under 1960- och 1970-talen levde konstnärslegenden om den ständige outsidern, och eftersom han gjorde det i Sverige skrev flera kritiker på det förutsägbara temat om honom som en rebell som inte passade in i det folkhemska landet Lagom. Högst egendomligt eftersom han hade så många besläktade trubadursjälar i samtiden, bland andra Olle Adolphson, Fred Åkerström, Bengt Sändh och Finn Zetterholm.
Holm matchar sin nostalgitripp till en tid av sexuell frigörelse, havererade äktenskap, nakenbad, fylla, knark och ung blyg kärlek med viljan att göra en film som också ser ut att vara gjord 1975, året då den skildrade Sandhamnsligan arresterades under stor pressbevakning. Det blir lite väl överslätande i porträttet av knarkfabrikören Fleming Broman, alias Gösta (Peter Dalle), och hans Bröderna Marx-liknande liga på Kungliga Seglarsällskapets restaurang i Sandhamn. Kanske är det för att vi betraktar händelserna genom unge huvudpersonen Martin (Bill Skarsgård). Carl XVI Gustafs gästspel på en av knarkkungens fester är däremot en vältajmad fullträff i ljuset av de pikanta avslöjanden som gjordes någon månad efter premiären i biografin, Den motvillige monarken.
Applåd med en hand
Bill Skarsgård, son till Stellan och bror till Alexander och Gustaf, fick efter en ledande roll i KENNY BEGINS (2009) sitt definitiva genombrott det här året både i filmen ovan och i långfilmsdebutanten Andreas Öhmans ungdomskomedi I rymden finns inga känslor. Kritikerna berömde Skarsgårds rollinsatser, men den senare filmens skildring av Aspergers syndrom är en banal och ibland direkt olustig lyteskomik över en diagnos filmmakarna uppenbarligen inte har en någon insikt i. Det sistnämnda bekräftades också på en debatt som anordnades i samband med en filmvisning i Stockholm; Aspergers-diagnosen var helt enkelt ett dramatiskt fribrev för att göra Skarsgårds huvudperson till en charmig knäppgök.
Oskuld förlorad fick en mer konkret mening i Tova Magnussons underfundiga romantisk-politiska komedi Fyra år till, i vilken kärlek uppstår mellan en Björn Kjellmans folkpartist och Eric Ericssons socialdemokrat. De sms:ar ömhetsbetygelser i plenum och idkar ”sodomi över blockgränserna”, som en replik lyder. Ackompanjerade av flödande lådvin och Ratatas åttiotalshits går politikernas romans på en rad grynnor, men i ett ljummet och likväl logiskt slut i svensk konsensustradition segrar kärleken i den politiska mittfåran.
Den som sökte något verkligt originellt fick vänta tills juldagen. Då byggde de mångfaldigt prisbelönta kortfilmarna Ola Simonsson & Johannes Stjärne Nilsson vidare på sin hyllade Music for an Apartment and Six Drummer i thrillermusikalkomedilångfilmen Sound of Noise. Kortfilmens trumslagare har nu höjt ribban och planerar att i en rad musikaliska happenings använda olika människor och arkitekturer i Malmö som instrument. I paranoians tidevarv blir de givetvis terroriststämplade av stadens poliskår, och den musikhatande kommissarie Amadeus Warnebring rycker ut för att med våld äska tystnad. Resultatet är en blandning av Roy Anderssons Dead Pan-satir och Looney Tunes-slapstick. Inför Warnebrings slutliga lycka till de ohörda tonerna från en Haydn-symfoni undrar man om han på zenbuddistiskt vis tänker applådera efteråt – med en hand.
Amerikanska nördar och dokumentärer
Att den amerikanska marknadsandelen av bioåret blev så pass stor berodde på den pyramidala framgången för 2009 års decemberpremiär, AVATAR. 2010 var annars ett både här och i hemlandet kritikerutskällt amerikanskt filmår toppat av påkostade kalkoner som KNIGHT AND DAY, KILLERS och THE WOLFMAN. Inte mycket bättre var de många och undermåliga uppföljarna: Sex in the City 2, Wall Street: Money Never Sleeps, Twilight: Eclipse, IRON MAN 2, PREDATORS, HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1. Eller nyinspelningarna: KARATE KID, A-TEAM TERROR PÅ ELM STREET, EDGE OF DARKNESS. Eller skräp i 3D-förpackning: Jackass 3D, Saw 3D, PIRANHA 3D. Eller bokstavligen gammal skåpmat, som när åttiotalets gamla saggiga mördarmaskiner återförenades i de matchande slappa actionäventyren THE EXPENDABLES och Red. Animationen följde dessvärre i samma spår, från rena kalkoner – PLANET 51, DRAKTRÄNAREN, Det regnar köttbullar, LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE – till hyfsat tecknade men idéfattiga och sentimentala titlar, som SHREK NU OCH FÖR ALLTID, Dumma mig, MEGAMIND och PRINSESSAN OCH GRODAN.
Bland de udda uppstickarna hörde två nördhjältesagor, actionkomedin Scott Pilgrim vs The World, efter Bryan Lee O’Malleys tecknade serieroman, och dokudramat The Social Network, om universitetsstudenten bakom den pyramidalt framgångsrika sajten Facebook. Den senare var resultatet av den både oväntade och lyckade kombinationen av replikvasse komediförfattaren Aaron Sorkin (Vita huset) och actionregissören David Fincher (Fight Club). Undantaget Pixars gedigna och ekonomiskt kassaskåpssäkra TOY STORY 3, var den postapokalyptiska skräcksagan 9, med sin, jo faktiskt, nördige hjälte i huvudrollen, ett av få glädjeämnen. Filmen började som ett studentprojekt på UCLA av animationsstudenten Shane Acker och byggdes ut till en långfilm med hjälp av bland andra Tim Burton.
Konstnärligt stod dock dokumentären starkast. I Eric Schlossers (Fast Food Nation, 2001, filmatiserad 2006) och Morgan Spurlocks (Super Size Me, 2004) fotspår gick Robert Kenners FOOD INC. direkt på källan: livsmedelsoligopolet och deras kontroll över böndernas villkor genom slavkontrakt om bland annat användning av genmanipulerade grödor. I branschens periferi finns också delfinslakten i japanska Taiji, dokumenterad i all sin blodighet i naturfilmaren Louie Phishoyos Oscarbelönade THE COVE. Inte nog med att man, som i fjolårets SHARKWATER, decimerar ett viktigt havsrovdjur, köttet är dessutom så kvicksilverförgiftat att det utgör en hälsofara för den egna befolkningen. Genomslagskraften berodde inte bara på ämnet valfångst utan också på att vår guide till fasorna är Ric O’Barry (f. 1941), känd delfintränare bakom tv-serier som Flipper (1964-67) och därefter militant aktivist för delfinernas rättigheter.
En dokumentarist med livslång karriär bakom sig innan ett av hans verk, LA DANSE, slutligen nådde svenska biografer var Frederick Wiseman. I USA har han sedan debuten 1967 med den kontroversiella Titicut Follies – frisläppt först 1991 efter många års debatt och rättstvister – gjort sig känd som en skarpögd iakttagare av maktstrukturer på myndigheter och institutioner, som i High School (1968, uppföljare 1994) och Socialhjälp (1975). I Sverigeaktuella La Danse, om vardagen på Parisoperans balett, följer vi olika repetitioner under deras skiftande former: demokratiska, diktatoriska och förvirrade. Hierarkin förgrenar sig i operahusets kostym- och maskavdelningar. Längst ner finner kameran köksorna och städarna som ingen annan tycks se. Överst sitter den konstnärliga ledaren Brigitte Lefèvres på sitt kontor och balanserar mellan tradition och förnyelse medan hon uppvaktar mecenater och smeker balletdivornas egon. Ett mikrokosmos av det övriga samhället.
Roman Polanski tillbaka i rampljuset
Den 12 juli bestämde sig slutligen den schweiziska domstolen att släppa Roman Polanski. Han hade då suttit häktad och sedan i husarrest mot borgen i sin stuga i Gstaad sedan september 2009. Många hade väntat sig att han skulle utlämnas till USA för att fullfölja den sedan 1977 oavslutade rättsprocessen om ett sexuellt övergrepp mot en då 13-årig flicka, ett åtal som delat filmvärlden i två läger. Debatten flammade nu åter upp, både om frisläppandet och om en dokumentärfilm om fallet, Marina Zenovichs Roman Polanski: Wanted and Desired (SVT-visad i oktober), som några menade fritog honom lite väl lättvindligt från skulden för brottet.
Under husarresten släpptes hans senaste film, den politiska thrillern Ghost Writer, till nya kritikerframgångar och festivalpriser. Som i den brittiske journalisten Robert Harris romanförlaga, gör filmen den slipprige och maktfullkomlige ex-politikern Adam Lang (Pierce Brosnan) till ett genomskinligt porträtt av Tony Blair och dennes inblandning i propagandamaskinen innan Irakinvasionen. Därmed blev den ett politiskt laddat debattinlägg som fick reaktioner också från massmediernas politiska kommentatorer. Som en extra knorr lyckades filmen få sin premiär just som Blairs egna memoarer aviserades för publicering i september. Genom två filmer om Irakkriget – GREEN ZONE och FAIR GAME (se nedan) – underströks titeln Ghost Writers dubbelbetydelse; Blair hade ju genom sina brittiska fejkrapporter om massförstörelsevapen i praktiken blivit George W Bushs spökskrivare inför kriget.
Sherlock Holmes återuppstår
När Hollywood än en gång satsade stort på en serie filmer om Arthur Conan Doyles mest kända skapelse bestämde sig regissören Guy Ritchie för att, till många kritikers fasa, inte utrusta Robert Downey Jr:s detektivgeni med de klassiska ikonerna: kalebasspipa, deerstalkerhatt och invernessrock. I stället lutade man sig mot de ursprungliga texternas porträtt av en manodepressiv, fritidsknarkande bohem med gedigen utbildning inom kemi och talang för den kring sekelskiftet 1900 populära kampsporten bartitsu, ett kortlivat brittiskt hopkok av olika budosporter. Jude Laws porträtt av Dr. Watson är likaså fri från schablonbilden av den småkorkade och ständigt förbluffade assistenten vars främsta funktion är att dyrka hjälten.
Mot sig har man en hundraårig tradition av oräkneliga bokillustrationer och teateruppsättningar, dryga 70 internationellt kända Holmes i 200 större produktioner för film och tv och en uppsjö av plagiat, pastischer, parodier och nydiktade äventyr. Ett halvår efter den senaste biosuccén för Robert Downey Jr:s Holmes hade också den nya BBC-serien SHERLOCK, med Benedict Cumberbatch (f. 1976) i titelrollen, premiär till mycket kritikerberöm för sin trogenhet mot Conan Doyles förlaga trots att den förde handlingen in i nutid. På SVT visades den först i februari 2011. 123 år efter debuten i novellen ”En studie i rött” var Sherlock Holmes i högsta grad en detektiv för 2000-talet.
Grus i krigsmaskinen mot terrorn
Tre filmer blev brandfacklor i en debatt om ”kriget mot terrorn” som rasade på båda sidorna av Atlanten och som fick extra bränsle av WikiLeaks publicering i oktober av hemligstämplade amerikanska dokument om utvecklingen i Irak efter invasionen 2003. Danska dokumentären ARMADILLO vann årets kritikerpris i Cannes och slog ned som ”en jordbävning i en nations självförståelse”, enligt författaren Carsten Jensen. Den osmickrande skildringen av livet på en dansk militärbas i Afghanistan med rasism, översitteri och kaotiska konflikter med talibanerna som glamoriseras med medaljutdelning blev en publiksuccé i hemlandet. Kanske såg de basen som sinnebilden av det nyprovinsiella Danmark modell Dansk Folkeparti i världen, ett land som tvärtemot att göra upp med sitt koloniala förflutna har satt det på en piedestal.
Nästan på dagen sju år efter invasionen synade Paul Greengrass kontroversiella krigsthriller GREEN ZONE sanningen om Saddam Husseins påstådda hot mot omvärlden. Matt Damons arméofficer leder en styrka som söker genom Baghdad med omnejd men inte hittar ett spår av de påstådda 30 000 fabrikerna för framställning av kemiska vapen, de mobila laboratorierna för biologisk vapenproduktion eller kärnvapenprogrammen. Nyhetskanalen Fox drog igång en kampanj som kallade filmen antiamerikansk medan Michael Moore hävdade att filmen var den enda ärliga invasionsskildringen som hittills gjorts i Hollywood.
Doug Limans dokudrama FAIR GAME, som fick premiär ett halvår senare, kan ses som Green Zones syskonfilm men med handlingen förlagd till det politiska rävspelet bakom invasionen i Washington. Byggd på ex-CIA-agenten Valerie Plames och maken Joseph Wilsons böcker om hur de blev politiskt villebråd (”fair game”) efter att Wilson skrivit en artikel där han avslöjade att Iraks påstådda köp av enorma mängder uran från Niger var en av många fabrikationer av Vita Huset för att motivera invasionen. Via medarbetaren ”Scooter” Libby läckte Dick Cheney då Plames identitet som CIA-agent till pressen, ett brott jämställt med landsförräderi. Libby åtalades visserligen men benådades omedelbart av president Bush. ”Fair Game” dessutom en avslöjande film om det politiska spelet när det är som värst. I scen efter annan ser vi hur Vita Huset dribblar med formuleringar och fakta för att det obefintliga irakiska hotet ändå ska bli sant, och man kan inte undgå att tänka på absurdistiska krigskomedier som Moment 22.
© Michael Tapper, 2011. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2010. Malmö: Nationalencyklopedin 2011, s. 182–185.