Himlen är oskyldigt blå

himlen_a_r_oskyldigt_blaSverige 2010. Regi: Hannes Holm. Skådespelare: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman, Amanda Ooms. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.51.

Polistillslaget mot Sandhamnsligan den 15 oktober 1975 var en sensation: Knarket räknades i många kilo och fabrikören visade sig vara jetsetaren Fleming Broman, som drev Kungliga Svenska Segelsällskapets hotell och restaurang. Samt amfetaminfabrik.

Här frotterade sig kungahuset, kändisar, affärsvärlden, kriminella och politiker med varandra under sommarmånaderna. Dessa informella kontakter kom väl till pass när den fängelsedömde Broman ville ut i krogsvängen igen, och snart syntes han festa tillsammans med bland andra sin åklagare.

Det förefaller också vara Bromans redigerade minnen ur memoarboken från 1982 som, tillsammans med regissören Hannes Holms egen tonårstid, legat till grund för filmen. Här återförs vi till 1975 via frisyrer, kläder, musik och scenografi men också i filmens kornighet, färgskala, dramaturgi och berättargrepp när gymnasisten Martin (Bill Skarsgård) flyr sin alkoholiserade hustrumisshandlare till far (Björn Kjellman) och förskrämda dörrmatta till mor (Amanda Ooms).

Lika tidstypisk som Bills brunmurriga höghusinteriör är den soliga sommaren hos den charmerande skitstöveln i Sandhamn, kallad Gösta (Peter Dalle), en kusinen från landet till Scarface. Där får Martin sin initiationsrit till vuxenlivet genom ungdomsförälskelse, fylla och skumma affärer. I måndagens intervju för Sydsvenskan manar Holm, likt Bromans memoarer, fram bilden av en oskuldsfullare tid. En myt lika ihålig nu som den var då om såväl Broman som hans 1970-tal.

Men taget som skröna och komedi är filmen underhållning av sällan skådad svensk klass i sin pastisch på dåtida klichéer som ungdomarnas ystra nakenbad eller tonårsgrabbens samlag med en äldre kärlekssvulten kvinna. Under en kräftskiva som klippt ur Roy Anderssons En kärlekshistoria från 1970 tycker man sig nästan höra Lena Andersson vibratodrillande ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”.

Dalles tonsäkra talang för komisk tajming i par med en rörande barnslig uppsyn är emellertid filmens komiska centrum. När Gösta tittat till sin bordell inne i Stockholm möter han i trappan en klagande granne som han med uppriktig mimik övertygar om att flickorna egentligen är körmedlemmar i Pingstkyrkan. Lika obetalbar är verksamheten i Sandhamn, där knarket och pengarna hade varit i säkrare händer hos Bröderna Marx.

© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-10-15.