Planet 51

International 1-SheetSpanien/USA/Storbritannien 2009. Regi: Jorge Blanco, Javier Abad, Marcos Martinez. Svenska röster: Måns Zelmerlöw, Robert Gustafsson, Christer Fuglesang, Frida Örn. Längd: 1.31.

Det är alltid kul med uppstickare, som spanienbaserade Ilion Animation. Frågan är bara varför man i sin debutfilm valt att göra ett så slätstruket hopkok på andra och bättre sf-filmer i stället för att våga sticka ut med något nytt och originellt.

Idén om en planet med gröna varelser som lever i ständig skräck för en rymdinvasion av hjärnätande ”humaniacs” i en 1950-talssmåstad av amerikanskt snitt kan visserligen fungera som nidbild av västvärlden under kalla kriget. Särskilt som den amerikanske astronauten Chuck med motsvarande vanföreställningar landar mitt i ett av planetens villaområden just då trädgårdsgrillarna går som varmast.

Snart står det emellertid klart att berättelsen inte är mycket mer än en långsökt förevändning för att tonårsnörden Lem ska få ihop det med grannflickan Neera och hjälpa Chuck att komma hem. Inte en sekund intresserar sig filmen för interplanetariska skillnader i kultur, filosofi eller biologi. Eller ens för komiska poänger så komedi den vill vara. Christer Fuglesang i alla ära – ett inspirerat val, men vad hjälper det mot det hopplösa manuset.

Handlingen blir en rad knasiga skrik-och-spring-scener varvade med långsökta förvecklingar och menlösa filmreferenser, bland annat till E.T. (silhuettbilden mot fullmånen), Alien (grannens hund) och Star Wars (småbarn duellerande med lasersvärd). Allt har vi sett förut – till leda men ändå bättre.

Och när man försöker något eget blir det bara hopplöst dumt. I en scen regnar det småsten. Varför? Sjukt knäppt liksom. Öh? Bristen i originalitet speglas i den plumpa teckningsstilen, som liksom handlingen och karaktärsteckningarna bara har gjorts med de grövsta pennstrecken och i grällast tänkbara färgskala.

Den satiriska bett som manusförfattaren Joe Stillman tidigare visat i Shrek ser man inte ett spår av här. Kanske kan det skyllas på de totalt 15 (!) producenterna. Om något ser nämligen filmen ut som resultatet av ett kommittémöte med fokus på förpackning och marknadsföring, inte kreativt nyskapande.

© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-01-15.