Armadillo

armadilloDanmark 2010. Regi: Janus Metz. Medverkande: Soldater i Hold 7 på basen Armadillo i Helmandprovinsen i Afghanistan. Längd: 1.40.

”En jordbävning i en nations självförståelse”, kallade författaren Carsten Jensen årets vinnare av kritikerpriset i Cannes och en av de mest omdebatterade filmerna i Danmarks historia. Den har anklagats för att vara en vrångbild av rekonstruktioner och arrangerade scener. Regissören skulle bland annat ha betalt strippan som uppträder på soldaternas avskedsfest innan flygtransporten till Afghanistan och stuvat om i kronologin mellan olika händelser.

Sådana grepp är inget ovanligt i dokumentärens historia och skulle inte heller ha väckt något uppseende om det inte var för filmens osmickrande bild av den danska truppinsatsen. Soldaterna har liten eller ingen kontakt med den civilbefolkning som de säger sig vara där för att trygga och hjälpa.

De gånger officerarna försöker samtala med någon utanför basen via tolk blir det i tafatta myndighetsproklamationer på byråkratiska om vikten av att skvallra på talibaner. När en man invänder att det knappast låter sig göras eftersom han då får halsen avskuren viftar man bort det hela med ett leende.

Det är som om trupperna aldrig riktigt tar in verkligheten i det man upplever, och ingen visar det minsta intresse av landet eller människorna man vistas bland. Tvärtom byggs det snart upp en rasistisk jargong som kulminerar i att man efter en konfrontation med några talibaner och beskedet om att några kollegor på en annan bas dödats i tjänst bränner en docka i afghanska kläder under ceremoniella former.

Soldaternas absurda turistande i den afghanska vardagen går igen i deras förväntningar på krigsinsatsen. De tittar på porrfilm och duellerar i krigsspel på datorerna medan de längtar efter riktigt vapenskrammel. Då de slutligen dödat några talibaner tar översittaren i gänget åt sig äran och får en hedersutmärkelse utmärkelse under lovord om mannamod.

Bilderna från konfrontationen visar något betydligt mindre ärorikt. Skottväxlingarna är förvirrade och kaotiska, soldater blir sårade och chockskadade, man skjuter mot varandra, och som en soldat säger i en förstulen replik ligger tankarna på Vietnamkriget nära. Minus de politiska och moraliska motreaktionerna, skulle man kanske tillägga.

Att döma av den danska publikrusningen kan Janus Metz film nog ändra på det låga tonläget i debatten om Afghanistaninsatsen. Kanske också i Sverige.

© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-08-27.