Året började med en svår konflikt om förslaget till nytt filmavtal och därmed om svensk films framtid. Ändå blev 2012 ett ovanligt bra svenskt filmår med flera internationellt uppmärksammade filmer, skådespelare och en ny lysande regidebutant. Detta var också året då Christopher Nolan avslutande sin film noir-inspirerade Batman-trilogi med den både uppskrivna men samtidigt fascistanklagade THE DARK KNIGHT RISES. Solen slutligen gick ner för Twilight-serien, James Bond fyllde femtio år på vita duken (se separat artikel). Disney köpte Lucasfilm och därmed rättigheterna till bland annat Star Wars och Indiana Jones. Föredettingar som Mupparna och franska underbarnet Leos Carax (Holy Motors) återkom med den äran. Samt en finsk independentproduktion utmanade storbolagens kassavältare med sin originella filmfinansiering och marknadsföring.
Filmavtalet 2012
Mot slutet av 2011 aviserade bredbandsleverantörerna och branschorganisationen Film- och TV-producenterna att de hoppade av det nya avtalet. Bredbandsleverantörerna ansåg att avtalet innebar att de skulle tvingas agera internetpoliser och ingripa om någon kund laddat ner upphovsskyddat material, något de hävdade att de varken ville, kunde eller hade juridisk rätt att göra. Film- och TV-producenterna menade, liksom de regionala filmfonderna, att avtalet var sämre än det innevarande, med slutdatum den 31 december 2012. Debatten präglades av farhågorna om ett strandat avtal, något som hade hotat att strypa filmfinansieringen och därmed produktionen.
Den 24 januari 2012 signerades ett radikalt reviderat filmavtal som ska gälla till utgången av 2015. Den sista stötestenen var Biografägarnas motstånd mot stöd till filmer med premiär även i andra medier, till exempel direkt på dvd, på internet eller i mobiltelefon. Det nya avtalet blev likväl teknikneutralt när det gällde distribution och visning. Däremot måste filmerna hålla biografkvalitet. Staten ökade sitt fondbidrag till 200 miljoner kronor och branschens andel genom skatter och avgifter kommer ungefär att bli lika stor.
Målsättningen för det nya avtalet är mer detaljerad än tidigare. Texten påbjuder att produktionen ska vara både av hög kvalitet och attrahera publik. Branschen ska aktivt motarbeta piratkopiering, sträva efter att ha den högsta inhemska marknadsandelen av de nordiska länderna och verka för jämställdhet och mångfald. Vidare sägs att svensk barn- och ungdomsfilm samt dokumentärfilm ska sträva efter att bli ledande i Europa och att Sverige ska vara representerad på de tio internationellt viktigaste filmfestivalerna i världen, inklusive Cannes och Berlin.
Svenskar i världen
Pipelinen för svenska filmtalanger som vill ut i världen fortsatte flöda under 2012. Efter ett misslyckat försök med den direkt-till-dvd-släppta skräckfilmen Shelter (2010) lyckades regissörsduon Måns Mårlind & Björn Stein hamna på den amerikanska biotoppens förstaplats 2012 med vampyractionfilmen UNDERWORLD: AWAKENING, den tredje uppföljaren i serien, även om inga kritiker applåderade. Noomi Rapace fick sitt definitiva genombrott med Ridley Scotts omdiskuterade Prometheus, en science fiction-skräckfilm med lös anknytning till Alien-serien, exmaken Ola Rapace gjorde en helt stum men fysiskt hedervärd insats som yrkesmördaren Patrice i James Bond-jubileumsfilmen Skyfall och Michael Nykvist gestaltade den svenske galne vetenskapsmannen och superskurken Kurt Hendricks i MISSION: IMPOSSIBLE – GHOST PROTOCOL.
Mest anmärkningsvärd är kanske familjen Skarsgård. Pappa Stellan har sedan 25 år en internationell karriär av rang inom såväl europeisk konstfilm som Hollywoods kassavältare. För den breda världspubliken är han idag troligtvis mest känd som Boot-Strap Bill i PIRATES OF THE CARIBBEAN-serien, och i THE AVENGERS 2012 hade han en än mer framträdande roll som tecken på hans ökade stjärnstatus.
Störst affischnamn är emellertid sonen Alexander, som efter genombrottet 2008 i tv-serien Generation Kill blev global sexsymbol som den tusenårige vikingvampyren Eric Northman i True Blood. Under 2012 gick den HBO-producerade serien med obruten popularitet in på sin femte säsong samtidigt som hans filmkarriär fick sig en knäck med den kritiker- och publiksågade megaproduktionen BATTLESHIP. Det visar än en gång att stjärnstatus inte är någon garanti för succé. Även Alexanders lillebröder Gustaf och Bill prövar nu vingarna i världen. Gustaf slog igenom 2010 i Peter Weirs The Way Back och dyker under 2013 upp i en framträdande roll i tv-serien Vikings. Bill hade under 2012 biroller i brittisk-franska storproduktionen Anna Karenina och i den amerikanska tv-skräckserien Hemlock Grove.
Bland svenska filmstjärnor med växande världsrykte var emellertid 23-åriga Alicia Vikander den som hamnade på flest tidningsomslag under 2012. Förutom en större roll i ovannämnda Anna Karenina blev hon omskriven för sin kritikerrosade insats som danska drottningen Carolina Mathilde i det historiska dramat A Royal Affair (En kongelige affære), som trots att den är en dansk-svensk-tjeckisk samproduktion blev Danmarks bidrag till årets Oscarnominering för bästa utländska film. Den ökade andelen svenska skådespelare och filmarbetare med världen som arbetsplats speglar den allmänt ökande internationaliseringen av filmproduktionen. Sedan 1970-talet har nämligen intäkterna utanför USA fått en allt större betydelse, och därmed har även stora filmbolag med amerikanska huvudkontor inte bara jagat inspelningsplatser och ateljéer med billig arbetskraft utanför landets gränser utan även talanger. Ett tecken så gott som något på globaliseringen av såväl kapitalismen som konsumtionsmönstren.
Det svenska kriminalundret stävar vidare
Två filmserier efter litterära förlagor med garanterad återbäring för finansiärerna startade 2012. Båda spelades in under 2011, och i kölvattnet på det ständigt växande svenska kriminalundret hade de goda möjligheter att tjäna in stora pengar och även gå på export oavsett kritikermottagande. Den första var en något oväntad återkomst för Jan Guillous agent Carl Hamilton, fjorton år efter Hamilton (1998, baserad på romanerna Ingen mans land och Den enda segern).
Som den femte skådespelaren i rollen efter Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare iklädde sig Mikael Persbrandt den svenske James Bonds muskler och rätten att döda i tre filmer: HAMILTON – I NATIONENS INTRESSE, HAMILTON – MEN INTE OM DET GÄLLER DIN DOTTER (båda 2012) och Hamilton 3 – I hennes majestäts tjänst (2013). Den andra var en serie Liza Marklund-filmatiseringar med Malin Crépin i huvudrollen som journalisten Annika Bengtzon med början i biopremiären Nobels testamente, följd av direkt-till-dvd-releaserna Prime Time, Studio Sex, Den röda vargen, Livstid och En plats i solen.
Ingen av dem fick några större rubriker för filmernas tvivelaktiga kvaliteter, i stället uppmärksammades Hamilton-serien mest för Persbrandts rumlande på krogen med kokain och kända gangstrar. Nästan helt under mediernas radar släpptes dessutom en ny omgång av sex filmer direkt till dvd om Johan Falk, Göteborgs svar på Dirty Harry.
Den kriminalfilmserie som på egna meriter uppmärksammades hemma och i världen var i stället Snabba cash-trilogin efter Jens Lapidus romaner. Samtidigt med att Babak Najafis SNABBA CASH II (2012, baserad på Aldrig fucka upp) drog stor publik och fick höga betyg i svensk press möttes USA-premiären för Daniel Espinosas Snabba cash (2010) med lovord. Andrew O’Hehir på inflytelserika nättidningen Salon.com utnämnde den till och med till ”årets eller kanske till och med decenniets bästa kriminalfilm”. SNABBA CASH – LIVET DE LUXE i regi av Jens Jonsson får premiär hösten 2013.
Till de märkligaste svenska kriminalfilmerna som gjorts – och definitivt den mest egenartade filmen under 2012 – var Måns Månssons nytolkning av Olov Svedelids hårdkokte Stockholmssnut Roland Hassel i HASSEL – PRIVATSPANARNA. Här dyker visserligen Lars-Erik Berenett åter upp i sin paradroll, men nu på ålderns höst som privatspanare i jakten på Olof Palmes mördare. Monomant fixerad vid tanken på att lösa världens största mordutredning i par med Kennedymordet diskuterar han fallet med bland andra Täppas Fogelberg i Ring P1 och med konspirationsteoriernas nestor Sven Anér.
Till en del påminner den om Håkan Alexanderssons deckarpastisch Hammar (1992), där Tomas Norströms privatspanare Bror Hammar fritt efter Mickey Spillanes (som medverkar i filmen) hårdkokte Mike Hammer jagar Palmes baneman i en undre värld som blir till en hallucinatorisk mardröm. Men Månsson har surrealismen under bättre kontroll och åstadkommer därför något så ovanligt som en svensk paranoiathriller i lågbudgetformat men av klass och utan fåniga spekulationer som i Kjell Sundvalls thrillerhaveri SISTA KONTRAKTET (1998).
Palme the movie och andra dokumentärer
Under 2012 var det inte bara mordet på Olof Palme utan också Palme själv som hamnade i strålkastarljuset på bioduken, först i Kristina Lindström & Maud Nycanders dokumentär PALME och sedan i lätt förklädnad som Statsministern på bordell i Mikael Marcimains Call Girl. Dokumentären Palme var utformad både som en biografi och som en politisk historia om Sverige under Palmes livstid, med viss inspiration från de senaste årens Palme-böcker av bland andra Henrik Berggren och Kjell Östberg. Eftersom den utformats som en 3 x 58 minuter lång tv-serie för tv-premiär julen 2012 blev den 103-minuter långa bioversionen till stor del en schematisk historia den vuxna publiken lärt känna från tidigare tv-dokumentärer.
I ljuset av en politik där alla partier trängs i mittfåran och med ångestfylld trendkänslighet snarare gör dagspolitiskt opportuna utspel än diskuterar ideologi och samhällsvisioner blev filmen ändå ett angeläget debattinlägg. Flera gånger bryter filmmakarna olika uttalanden om Palme mot Palmes egna ord, vilket ofta blir förödande när till exempel Carl Bildts än en gång insinuerar att Palme var noga med att fördöma fascistdiktaturer men var mjuk mot Öststatskommunismen. I nästa klipp ser vi ett utdrag ur Palmes berömda tal från 1975 där han fördömer regimen i Tjeckoslovakien som ”diktaturens kreatur”. Call Girls infama och helt grundlösa porträtt av Palme som horkund och pedofil blev därför en trist fotnot till den förnyade uppmärksamheten för Palme och hans gärning. Förutom lysande recensioner drog Palme en biopublik på över 100 000 besökare och gick på export till ett fyrtiotal länder.
Liknande framgångar hade även andra svenska dokumentärer. I februari hade Fredrik Gerttens BIG BOYS GONE BANANAS!* premiär och fick omgående stor internationell uppmärksamhet för skildringen av hur fruktjätten Dole med hot, trakasserier och en desinformationskampanj försökte stoppa Gerttens kritiska granskning av företaget i den tidigare dokumentären BANANAS!* (2009). Och i augusti presenterade Malik Bendjelloul Searching for Sugarman, ett porträtt av den amerikanske skivartisten Sixto Rodriguez. Efter en kort och misslyckad karriär i hemlandet på 1970-talet levde han länge fattig och bortglömd tills några sydafrikanska beundrare sökte upp honom för att berätta att han hade en entusiastisk storpublik på andra sidan Atlanten. Även denna solskenshistoria blev en stor exportsuccé och möttes med varma applåder av såväl film- som musikkritiker.
Framgångarna i dokumentärgenren ska ses mot bakgrund av en växande gräsrotsrörelse med särskilda festivaler och visningsforum, i Sverige bland andra Tempo Dokumentärfilmfestival med officiellt uppdrag från Filminstitutet och riksföreningen Doc Lounge med avdelningar i större svenska städer. Till många intressanta titlar från andra länder som presenterades under året hörde britten Bart Leytons The Imposter, en kriminalfilmsliknande rekonstruktion om den franske bedragaren Frédéric Bourdin som på 1990-talet utgav sig för att vara den försvunne Texaspojken Nicholas Barclay. Här överträffar verkligheten dikten i en historia som om den berättats i fiktionsform troligen avfärdats som alltför fantastisk.
Finska rymdnazister utmanar traditionella produktionsformer
Medialt utmanades årets storproduktioner av två oväntade kritikerälsklingar på betydligt blygsammare budgetar: femfaldigt Oscarbelönade franska stumfilmen THE ARTIST och kanske än mer överraskande av den finska science fiction-komedin IRON SKY. Den senare är intressant som exempel på en helt ny produktionsform, en vidareutveckling av regissören Timo Vuorensolas amatörproduktion Star Wrecks: In the Pirkinning (2005), som efter hundratusentals nerladdningar fick dvd-distribution genom Universal. År 2008 gjorde Vourensola en trailer för Iron Sky som visades bland annat i Cannes, men på grund av otillräcklig finansiering byggde han via internet upp ett nätverk av filmentusiaster som var villiga att skänka småsummor mot andelar i filmens intäkter, så kallad crowdfunding, påverkan på utformningen av manuset, och även medverkan bakom och framför kameran, benämnt participatory cinema.
Inspelningen ägde främst rum i Tyskland och Australien, och filmen fick uppmärksammad premiär på 2012 års Berlinfestival. Allmänt blev kritikeromdömet för denna rymdkomedi om nazister som sedan krigsslutet 1945 förberett sin återkomst till jorden år 2018 i en militärbas på månens baksida inte särskilt positivt, men den stora basen av aktiva anhängare som även hjälpte till med marknadsföringen säkrade filmens framgång på framförallt den ekonomiskt viktiga dvd-marknaden. Flera andra liknande projekt var aktuella vid samma tid, bland andra Nicolás Alcalás Spanienbaserade The Cosmonaut.
Modellen är intressant som utmaning och sidsteppning av både den kommersiella och offentligt finansierade filmproduktionen. Genom att bygga på sponsorstöd och aktiv medverkan av en publik bestående av genremedvetna fans blir dessutom själva skapandeprocessen ofta viktigare än slutprodukten. I en tid av finansiell osäkerhet kan detta på sikt bli en konkurrent om framförallt de kommersiella storfilmernas anspråk på att lansera sig som kulturfenomen. I bästa fall kan det locka fram en filmindustri med kollektivt skapande, men det är också lätt att se hur viktiga sponsorer skulle kunna trycka på för att ändra slutprodukten till en förlängd reklamfilm.
Ögongodis på megabudget
I andra änden av budgetspektrat fanns årets storproduktioner, späckade med visuella effekter via datoranimation och filmade för att marknadsföra 3D som bio- och tv-format. Att högteknologiskt orienterade regissörer som Ridley Scott och Peter Jackson tog sig an 3D var föga förvånande. Ang Lee var däremot ett otippat affischnamn i sammanhanget.
Ridley Scotts science fiction-film PROMETHEUS blev den kanske mest omdiskuterade med sin sin religiösa och filosofiska undertext, vars udd tydligt riktades mot Erich von Dänikens kryptonazistiska idéer om vita européer som ättlingarna till ett utomjordiskt herrefolk. Prologen refereras dessutom till Leni Riefenstahls gudaskildring i öppningen till den nazityska dokumentären Olympia (1938). Tekniskt utnyttjades 3D främst för att ge volym och storslagenhet åt de fantasieggande rymdmiljöerna.
Peter Jacksons The Hobbit: En oväntad resa med uppföljare 2013 och 2014 blev en utdragen prolog till och i mycket en omtagning av hans tidigare Sagan om ringen-trilogin. Han använde sig inte bara av 3D för att förhöja bilderboksvandringen genom fantasylandskap och de datorspelsliknande bataljerna med orcher och vättar, utan vred också upp filmhastigheten till 48 bilder per sekund. Resultatet splittrade kritikerkåren. Några blev förtrollade av den förhöjda klarheten i fotot, men många klagade på sjösjukekänsla under de vindlande kameraåkningarna och att de datoranimerade figurerna och landskapen såg artificiella ut.
Ang Lees filmatisering av Yann Martels föregivet ofilmbara bästsäljare från 2001, BERÄTTELSEN OM PI, är den tekniskt sett mest slipade medan berättelsen är generande new age-flummig. Handlingen kretsar kring den unge andlige sökaren Pi Patel (Suraj Sharma) som för att blockera en traumatisk händelse spinner en fantastisk äventyrsberättelse. Utlämnad i ekumenisk mening åt alla gudars försyn (Gud, Allah, Vishnu, Spaghettimonstret med flera) och i naturmystiskt sällskap med en bengalisk tiger vid namn Richard Parker överlever ett år i en livbåt på Stilla Havet. Den nöjesfältsliknande åkturen genom ett landskap och förbi djur skapade i datoranimation är däremot hisnande.
Märkligt nog avstod 2012 års två stora serietidningsfilmatiseringar, Marvels THE AVENGERS och DC Comics The Dark Knight Rises, från att använda 3D-formatet. Åtminstone i det första fallet kan det bero på det omskrivet usla resultatet för den tidigare Avengers-filmen THOR i formatet. Framtiden får utvisa om de senaste årens 3D-trend håller i sig eller om andra aspekter av digitalfilmsformatet – till exempel ökad bildhastighet – är intressantare att utforska.
© Michael Tapper, 2013. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2012. Malmö: Nationalencyklopedin 2013, s. 190–194.