Snabba cash II

Sverige 2012. Regi: Babak Najafi. Skådespelare: Joel Kinnaman, Matias Varela, Dragomir Mrsic, Fares Fares. Åldersgräns. 15 år. Längd: 1.39.

Redan Snabba cash var en fri tolkning av romanen, och del två styr ännu längre från Jens Lapidus trilogi. Men kärnan är kvar i skildringen av Stockholms undre värld med sina jargonger och maktstrukturer, svek och skiftande lojaliteter i en delvis organiserad men ofta kaotisk och desorganiserad brottslighet. Här är de smarta blåsningarna och tungt beväpnade stötarna kung, det goda livet hägrar alltid bakom nästa, kanske sista stora kupp.

snabba_cash_2_12Liksom tidigare är den gällande livsvisdomen att alla ser till cashen i första hand och tänker på sig själva. Det finns ingen heder, ingen solidaritet, ingen kärlek eller vänskap. Bara du och din girighet. Och det gäller hela samhället, fattig som rik, gangster som riskkapitalist. Välkommen till sköna nyliberala Sverige.

Till skillnad från Aldrig fucka upp, del två i romantrilogin, är smågangstern Mahmoud (Fares Fares) inte huvudpersonen utan bara en av brickorna i spelet om den serbiske gangsterbossen Radovans (Dejan Cukic) tio otvättade miljoner – betalningen för en knarkleverans. De andra är, som i förra filmen, före detta ekonomistudenten Johan ”JW” Westlund (Joel Kinnaman), Radovans ex-torped Mrado (Dragomir Mrsic) och knarklangaren Jorge (Matias Varela).

Parallellklippningen mellan de olika rollfigurerna och deras privata tragedier skapar på ett enkelt och elegant sätt en ögonblicksbild av ett samhälle där svart gangsterekonomi möter vitputsad kapitalism, men där klassgränserna förblir cementerade. För att inte tala om olikheten inför lagen.

Daniel Espinosas och Babak Najafis filmer har en dramaturgi som bättre än böckerna väver samman samhällskritiken med personskildringarna och actioninslagen. Det kan till stor del förklaras med att Lapidus skriver – som så många författare idag – på ett sätt som ropar efter att bli film.

Najafi har absorberat mycket av Espinosas stil från ettan, inte bara den genomgående parallellklippningen utan också den förvrängda färgskalan, mixen av fram- och återblickar samt inslagen av subjektivt ljud. På så sätt försätts vi i huvudpersonernas värld av ångest-, drog- och adrenalinrus som är bränslet i kriminaliteten.

Ibland faller han dock in i svensk films svaghet för det övertydliga, som när den bedrägliga överklasskompisen Nippe (Joel Spira) ska sätta JW på plats i samhällshierarkin. I en film ska det helst visas och i dialog göra lite mer sofistikerat än en plump avhyvling på herrtoan. En väl inlindad och försåtlig social förnedring i det offentliga, helst i sällskap med de tidigare gemensamma festprissarna på Stureplan hade varit betydligt effektivare, plågsammare och mer passande som upptakt till JW:s desperata flykt in i nya brott.

Men i stort är Snabba cash-filmerna ett efterlängtat svar på kritiken om svensk spelfilms svårighet att se sin egen samtid. Och då menar jag se, som i visuell gestaltning, inte som filmad radioteater.

© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-08-17.