Frankrike/Belgien 2011. Regi: Michel Hazanavicius. Skådespelare: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.42.
”Vi behövde ingen dialog, vi hade ansikten!” utbrister den avdankade stumfilmsstjärnan Norma Desmond i Billy Wilders Sunset Blvd (1950). Det uttrycksfulla ansiktet i The Artist tillhör titelfiguren George Valentin, en dubbelgångare till Douglas Fairbanks med stänk av Rudolph Valentino och Max Linder. Han spelas med bravur av Jean Dujardin, som tidigare lyckats med konststycket att som playboyagenten OSS 117 i två filmer för Michael Hazanavicius på en och samma gång imitera Sean Connerys James Bond och Peter Sellers kommissarie Clouseau.
Valentin är Hollywoods affischnamn nummer ett i slutet av 1920-talet, då han gör ädla skurkar och hjärtekrossare som Fantômas och Zorro med samma förföriska blinkningar, akrobatiska volter och avväpnande skratt. Publiken kommer för att se honom: stjärnan, inte rollfigurerna. Fast ställd inför den nya ljudfilmen fastnar skrattet snart i halsen, och som så många andra samtida kollegor hamnar han över en natt i föredettingträsket på Beverly Hills botten.
Tematiskt snuddar man vid Hollywoodklassiker som blickar bakåt i sin historia, framförallt Singin’ in the Rain (1952) men också En stjärna föds (A Star Is Born, 1937/54). De allt frostigare frukostmötena mellan Valentin och hans fru Doris (Penelope Ann Miller) lånar åtskilligt från Citizen Kane (1941). En mardrömssekvens till ljudeffekter ser ut som en skräckfilm gjord av någon av ljudfilmens ståndaktiga stumfilmskomiker, Charlie Chaplin eller Jacques Tati. Ändå är filmen varken parodi eller plagiat utan snarast en kärleksfull pastisch.
The Artist missar stumfilmens användning av färgtekniker (tintning, toning, tvåfärgstechnicolor med mera), och visuellt skrapar man bara på ytan i denna guldålder av innovativa stilgrepp med bland annat rörlig kamera, expressiv klippning och symbolmättade bildkompositioner. Fast sett i backspegeln är 1920-talet en så konstnärligt explosiv och djärv tid i filmhistorien att även denna blygsamma uppvisning framstår som ett bländande fyrverkeri i jämförelse med det utarmade bildspråk som präglar mycket av dagens spelfilm.
Det är en av anledningarna till filmens triumffärd över världen. En annan är den energi och genuina berättarglädje som strålar ut från bioduken och rycker med sig åskådarna. Vi påminns om filmens förmåga till genuint engagemang genom att både föra oss bort till nya horisonter och hem till våra egna drömmar och passioner.
I en intervju jag gjorde med Jan Troell fällde han kommentaren: ”Man ska inte ge folk vad de vill ha, man ska ge dem mer.” Detta ”mer” är just vad vi får här. För även om The Artist inte är någon bildstormande revolution så visar den på vilka möjligheter som ligger slumrande i filmkonsten genom att paradoxalt nog gå tillbaka i historien.
Liksom hos den narcissistiske huvudpersonen kan man i några stunder få känslan av att The Artist dras med posörens instuderade självmedvetenhet; filmen är smart och den vet om det. Men jag tar hellre det än den temperamentslösa stilanalfabetism som inte minst lagt en dödande hand över vår egen inhemska filmindustri.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-03-09.