Ekonomiskt dominerades filmåret 2007 av ”threequels” och andra uppföljare. Störst av treorna var PIRATES OF THE CARIBBEAN: VID VÄRLDENS ÄNDE, men även THE BOURNE ULTIMATUM, SPIDER-MAN 3, SHREK DEN TREDJE, RUSH HOUR 3 och Ocean’s 13 tog sig in på biotopplistorna. Där fick de sällskap av bland andra Harry Potter och Fenixorden, DIE HARD 4.0, Saw IV, HOSTEL PART II och Elizabeth: The Golden Age.
Sylvester Stallone hade en mindre framgång med sin melankoliska Rocky Balboa, den sjätte filmen om boxaren, och färdigställde under året även en fjärde film om Vietnamkrigsveteranen John Rambo (premiär 2008) där denne går i närkamp med militärregimen i Burma. Trenden fortsatte under 2008 med uppföljare som Indiana Jones och Kristalldödskallens rike, MUMIEN – DRAKKEJSARENS GRAV , HELLBOY II, MADAGASKAR 2 och nya filmer om Hulken och Batman. Även en svensk biotoppetta under året var en uppföljare: Göta Kanal 2 – Kanalkampen (premiär juldagen 2006).
En svensk filmhistoria tar slut: Sandrews
År 2007 meddelade Sandrew Metronome AB att filmen Solstorm (premiär 2 november) var den sista produktionen på bolaget. Året dessförinnan hade den norska mediejätten Schibsted köpt ut Sandrews femtioprocentiga andel i den gemensamma koncernen och därmed blivit helägare. Nu sattes det definitivt punkt för en epok i svensk filmhistoria. Sjuttio år tidigare, år 1937, bildade Anders Sandrew (född Andersson) film- och teaterbolaget AB Sandrew-Biograferna för att inte bara bygga upp en nationell biografkedja utan också distribuera film i samarbete med bland andra en rad mindre, konstnärligt djärva svenska produktionsbolag, som Lorens Marmstedts Terrafilm.
Under filmkritikern Rune Waldekranz chefskap startade man på 1940-talet en egen produktionsavdelning, dit exempelvis Ingmar Bergman tog egensinniga manus som Gycklarnas afton (1953) när dörren till Svensk Filmindustri (SF) var stängd. Trettio år senare tackade Bergman genom att låta Sandrews distribuera hans storslagna final, Fanny Alexander (1982). Här gjorde Alf Sjöberg sin internationellt prisbelönta Fröken Julie (1951). MAI ZETTERLING blev något av en bolagsprofil med feministiska filmer som Älskande Par (1964), Nattlek (1965), Flickorna (1968) och Amorosa (1986). Vilgot Sjöman blandade samhällsdebatt med sexuell frigörelse och vann världsberömmelse för Jag är nyfiken – gul/blå (1967/68). Och det var på Sandrews Jean-Luc Godard fick pengar till Maskulinum-femininum (1966), Andrej Tarkovskij gjorde sin enda svenska film, Offret (1986), och Sven Nykvist regisserade Oxen (1991).
Visserligen producerade man även ekonomiskt säkra kort i den konstnärliga mittfåran, som Hillman-deckarna med början i Damen i svart (1958), Lars-Magnus Lindgrens erotiska kittling Änglar, finns dom? (1961) och Hamilton-filmen Täcknamn Coq Rouge (1989). Inte heller gick man fri från rena kalkoner: Wild West Story (1964), Sömnen (1984), Testet (1987) och några till. Men det fanns en större vilja att ta risker här än hos dominanterna SF och Europa Film, om än bolagets produktion blev sporadisk efter 1970. Unga talanger som Roy Andersson och Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (numera Ekman) kunde genomföra vågspel som den kritikersågade men senare upprättade Giliap (1975) respektive nakenchocken Hallo Baby (1976). Efter många års slit slutförde animatören Per Åhlin 1989 med Sandrews hjälp storsatsningen Resan till Melonia, fritt efter Shakespeares Stormen. Samma år kom Peter Cohens dokumentär om Tredje Rikets estetik, Undergångens arkitektur. Under 1990-talet sinade dock strömmen till enstaka titlar årligen, bland andra Skyddsängeln (1990), det kostsamma fiaskot ALFRED (1995) och Juloratoriet (1996).
Störst ekonomisk utdelning fick Sandrews med de trendsättande flersalongsbiograferna under 1970-talet. Ändå lyckades man aldrig på allvar utmana SF, som med köpet av Europa Film 1984 och kontrollen över landsortskedjan Svenska Bio fick dryga 70 procents marknadsandel. Sandrews marknadsandel låg genom åren stabilt kring 20 procent. År 1990 utmanade Sandrews på nytt SF utan nämnvärt resultat. Tillsammans med danska Metronome bildade man ett distributionsbolag för hela Skandinavien och sålde ut sina teatrar (bland annat Oscars). Efter utförsäljningen 2005 av biokedjan till Astoria Cinemas och Schibsteds maktövertagande lever minnet av Sandrews kvar endast till namnet i ett distributionsbolag med osäker framtid.
Monopoliseringen tilltar: affärerna Astoria Cinemas & Triangelfilm samt Sonet
Redan när Astoria Cinemas bildades på våren 2005 var bolaget underfinansierat. Av köpesumman på 56 miljoner kronor för Sandrew Metronomes svenska biokedja skulle isländska biokedjan Samfilm ha stått för 36 miljoner men drog sig ur affären och delägarskapet. Kvar bakom Astoria stod därför distributörerna Triangelfilm och Atlantic Film samt produktionsbolaget S/S Fladen med såväl lån för många miljoner som 89 nerslitna salonger i 22 biografer. Till en början såg det dock ljust ut. Marknadsandelen ökade från 15 till 18 procent och renoveringar inleddes. Men snart släpade Astoria efter med avgifterna till Filminstitutet (tio procent av biointäkterna till svensk filmproduktion). Skulden var följande år uppe i dryga åtta miljoner kronor, därutöver hade man åtskilliga andra fordringsägare med krav på totalt 82 miljoner.
Tillfälligt räddade man sig ur knipan genom att till sälja ut tretton biografer till SF, som lade ner tio och behöll tre: Borlänge, Lund och Uppsala. Astoria hade då kvar nio biografer i storstadsområdena Malmö, Göteborg och Stockholm. Men våren 2007 hamnade bolaget åter i akut likviditetskris. I maj begärde Astoria sig själv i konkurs och sålde ut resterande biografer. Den 10 juli upphörde verksamheten. Samtidigt gick också delägaren Triangelfilm med dotterbolag i konkurs. I en intervju för tidskriften Film & TV (2007:2) hävdade Astorias vd och Triangelfilm-grundaren Mattias Nohrborg att SF medverkat till konkursen genom att pressa de amerikanska filmbolagen att inte leverera sina storfilmer till Astoria. Flera av bolagen dementerade dock dessa påståenden.
I och med konkursen för Triangelfilm tog en annan svensk filmhistoria slut. Den började med att de avhoppade Folkets bio-medarbetarna Mattias Nohrborg och Björn Ringdahl år 1988 för egna pengar köpte in och distribuerade Federico Fellinis Ginger & Fred samtidigt som man tog över den gamla porrbiografen Spegeln i Malmö, senare även Röda Kvarn i Helsingborg och Sture i Stockholm. Efter succén 1990 med Zigenarnas tid expanderades verksamheten med distributionsbolaget Kedjan i samarbete med bolag som novemberfilm och Polfilm. Totalt köpte Triangelfilm åren 1988–2007 in 514 filmer, till exempel Dekalogen, Breaking the Waves, Pianisten, 24 HOUR PARTY PEOPLE och AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE.
SF:s dominans inom svensk filmindustri stärktes ytterligare när man i december köpte Sonet Film från MTG (Modern Times Group), ett medieföretag inom Kinnevikskoncernen. Det nya dotterbolagets filmkatalog och distribution övergick till SF. Sonet kvarstod dock som producent med uppdraget att göra två-tre svenska filmer per år. Som symbolisk final på detta maktkoncentrationens år inom svensk film stängdes Europa Films ateljéer i Sundbyberg den 31 december, 75 år efter öppnandet, för rivning under 2008.
Död och förnyelse i europeisk film
Sommaren 2007 dog Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni. De tillhörde en snart försvunnen generation som efter andra världskriget utvecklade ett filmberättande efter mönster från den litterära modernismen. Den klassiska filmens ofta logiska och kronologiska uppbyggnad ersattes här av en friare form som utgick från en personligt färgad, lyrisk verklighetsuppfattning skildrad genom drömmar, associationer och symboler.
Tendensen, som inom filmhistorieskrivningen benämns konstfilm, förstärktes av att inflytelserika franska filmkritiker på tidskriften Cahiers du cinéma förespråkade konstnärligt särpräglade filmer. Enligt deras så kallade auteurteori jämställdes regissören, inte manusförfattaren, med litterära författare (fr. auteur). Favoriter var de italienska neorealisterna – Roberto Rossellini, Vittorio De Sica med flera – men också japanska regissörer som Yasujiro Ozu och Akira Kurosawa samt Hollywoodregissörer som Alfred Hitchcock, Orson Welles och Billy Wilder.
Antonioni började sin karriär under neorealismen men slog inte igenom förrän med sin sjätte film, Äventyret (L’Avventura, 1960). Liksom efterföljande titlar – Natten (La Notte, 1961), Feber (L’Eclisse, 1962), Den röda öknen (Il deserto rosse, 1964) och hans enda kommersiella succé, den MGM-producerade BLOW-UP (1966) – gestaltar Äventyret med tidstypisk civilisationspessimism västvärldens framväxande välfärdssamhälle som en värld av alienation och kontaktlöshet. Likt Bergmans Fårö, speglar Antonionis moderna stadslandskap i stål och betong huvudpersonernas själsliv. Och de ambivalenta finalbilderna markerar inget slut på berättelsen utan öppnar snarare för nya tolkningar.
Samtidigt med en filmgenerations död presenterade sig en annan – från Rumänien – med hög profil på just den arena som dominerats av konstfilmen: filmfestivalerna. I Cannes tilldelades Cristian Mungiu Guldpalmen för 4 månader, 3 veckor och 2 dagar, och i serien Un certain regard vann den tragiskt förolyckade regissören Cristian Nemescus California Dreamin’ (Esfarit). Två år tidigare vann Cristi Puiu den senare tävlingsserien med Herr Lazarescus död. De rumänska regissörerna använde sig dock inte av det associationsrika, symbolladdade bildspråk som kännetecknade Bergman eller Antonioni, utan höll sig inom en stram realism med politiskt engagemang av den typ som Ken Loach och Mike Leigh gjort sig kända för.
Ämnesval som illegal abort, uppgörelser med Ceausescus tid och kvardröjande maktstrukturer från kommunisttiden gjorde att Puiu och Mungiu tillsammans med kollegor som Radu Muntean (The Paper Will Be Blue), Catalin Mitulescu (Så firade vi jordens undergång) och Corneliu Porumboiu (12:08 öster om Bukarest) hamnade på kollisionskurs med det statliga filmstödet från CNC (Centrul National Cinematografiei). Men efter alla festival- och exportframgångar har sådana konflikter bilagts. Nu turnerar filmerna på rumänska kulturinstitut runt om i världen. Hemma i Rumänien har Trasilvania International Film Festival startats. Den lär behövas i ett land med endast 65 biosalonger på nästan 22 miljoner invånare.
Spelet om Arn
Det påstods vara det dyraste svenska filmprojektet någonsin, en samproduktion mellan SF och Sveriges Television (SVT) med stöd av Svenska Filminstitutet och delfinansiering från Danmarks Radio (DR), finska Yleisradio (YLE), TV2 Norge samt en rad produktionsbolag i Storbritannien, Tyskland, Danmark, Finland och Sverige. Två filmer på dryga två timmar vardera – Arn – tempelriddaren (premiär 25 december, 2007), Arn – riket vid vägens slut (premiär den 22 augusti, 2008) – och en TV-serie på totalt sex timmar (premiär julen 2009) för totalt 210 miljoner kronor var ett vågspel. Huvudpersonen spelades av Joakim Nätterqvist, en även för den svenska biopubliken okänd aktör. Danske regissören Peter Flinths blygsamma filmografi, med bland annat Wallanderkalkonen Mastermind (2005) i färskt minne, gav inget intryck av en berättarteknisk begåvning. Stora delar av handlingen i del ett hade också slående likheter till Ridley Scotts Kingdom of Heaven (2005), något som inte minst kunde försvåra den internationella lanseringen.
Efter avslutad inspelning januari-juli i Sverige, Marocko och Skottland meddelade SVT i augusti att man drog sig ur med motiveringen att materialet inte räckte för den överenskomna TV-serien och dessutom inte höll tillräckligt hög kvalitet. Verkställande producenten för Arn-projektet, Johan Mardell, kontrade med att oenigheten mest handlade om pengar. En månad senare aviserade TV4, som producerat tv-serien Arns rike (2004) med Jan Guillou som programledare, att man gått in som ny samarbetspartner.
Förhandsdiskussionerna i medierna färgades förstås av farhågorna inför ett historiefilmfiasko jämförbart med Richard Hoberts Tre Solar (2004) eller SVT-serien Snapphanar (2006), och kritiken blev överlag sval. Vid premiären publicerade flera stora dagstidningar recensioner på temat bildskönt men livlöst. Och visst märktes det att del ett var ett närmast systematiskt försök att beta av alla dramatiska episoder i de två första böckerna men utan fördjupning vare sig i karaktärsteckningen eller i samhällsskildringen. För den som inte läst romanerna eller hade någon historisk förförståelse var det nog svårt eller rent av omöjligt att förstå konflikten mellan ätterna Sverker och Erik. Den centrala kärlekshistorien mellan Arn och Cecilia Algotsdotter är på samma sätt mer av en schematisk illustration än en verklig dramatisering. Som en repris på debatten kring böckerna kom också faktagranskande historiker med invändningar mot allt från stridsteknik och vapen till klosterförvisningen av Cecilia och påståendet om att det överhuvudtaget skulle ha funnits svenska tempelriddare.
Efter en massiv reklamkampanj och skral konkurrens från de amerikanska storbolagen (THE DARJEELING LIMITED, BEE MOVIE, Förtrollad) var emellertid det svenska publikintresset stort, särskilt i ”Arnland” kring Skara, där filmen fick sin urpremiär den 17 december. Regionens 15 kommuner inom projektet Tillväxt Skaraborg, som 1999 patentskyddat logotypen ”I Arns fotspår”, hade redan under den problematiska produktionen varit med att skjuta till pengar när filmen var ekonomiskt hotad av SVT-avhoppet. Därför förväntade man sig nu en avkastning i form av en förnyad turistvåg efter några guldår vid romanernas publicering kring millennieskiftet. Satsningar på utställningscentra som ”Hall of Arn”, upplevelseguidningar och temarestauranger byggde på att filmen blev en kassasuccé. Och vid årets slut såg faktiskt drömmarna ut att infrias. På två dagar, 25–26 december, fick Arn –tempelriddaren en rekordpublik på 160 310 besökare på 204 biodukar runt om i landet, cirka 20 000 fler än fjolårets Göta Kanal – kanalkampen. Som jämförelse såg under samma två dagar endast 29 040 besökare främste konkurrenten Bee Movie.
© Michael Tapper, 2008. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2007. Malmö: Nationalencyklopedin 2008, s. 194–197.