”Av kvinnorna har vi ju allt att vänta,” prisade Dagens Nyheters Mauritz Edström 1964 Mai Zetterlings långfilmsdebut Älskande par, en av flera filmer som nyligen restaurerats digitalt och ingår i aktuella dvd-boxen Mai Zetterling: Samlade verk. Enligt honom hade hon överträffat sina manliga kollegor i den nya regissörsgeneration som introducerade sig under 1960-talet. Men vilka ”kvinnor” i pluralis talade han om? År 1964 var Zetterling Sveriges enda kvinnliga regissör.
Hennes föregångare var få och syns knappt i de historiska översikter om svensk film som hittills skrivits av enbart män. Pionjären Anna Hoffman-Uddgren och hennes sex korta filmer 1911–12 efter litterära förlagor brukar omnämnas som hastigast. Men få känner till Karin Swanströms fyra långfilmer under 1920-talet, bland annat Flicka i frack (1926). Eller Pauline Brunius sex regiarbeten från samma decennium samt ljudfilmen Falska Greta (1934).
Mellan Brunius och Zetterling gjordes bara fyra filmer av lika många kvinnliga regissörer. De fick alltså endast en chans, sedan var de borta ur leken till skillnad från manliga samtida som Ingmar Bergman. Snart skulle också Zetterling hamna i kylan. Efter kritiker- och publikfiaskot 1968 med Flickorna fick hon nog och lämnade Sverige för Storbritannien. Först med sin sista långfilm, Amorosa (1986), återvände hon helt kort.
I en intervjufilm från 1984 beskriver hon hur filmkritiker och andra journalister beskrev hennes regiteknik som ”manlig”, vilket låter som om hon fick ett konstnärligt erkännande jämställt med sina manliga kollegor. Men går man till samtida kritiker som Bo Johan Hultman i Chaplin och signaturen Lill (Ellen Lilliendahl) i Svenska Dagbladet, ger deras recensioner av Älskande par snarare intrycket av att nybakade långfilmaren Zetterling har filmfotografen Sven Nykvist och klipparen Paul Davies att tacka för filmens många eleganta berättargrepp. För att inte tala om hur kritiker gärna framhåller hennes konstnärliga skuld till Luis Buñuel, Alf Sjöberg och Bergman – den sistnämnde antagligen för att hon använder många skådespelare ur ”hans” ensemble.
När jag ser om filmerna idag är de emellertid slående för en vitalitet och experimentlusta som får många av dagens filmer och tv-serier se ängsligt fyrkantiga och rentav ålderdomliga ut. Visst kan man se stildrag lånade från tidigare regissörer, till exempel hur Zetterling, inspirerad av Sjöberg, använder speglar och matchande bildövergångar mellan nutid och återblickar för att i långfilmsdebuten fördjupa porträtten av de kvinnliga huvudpersonerna och kommentera deras självbilder. Liknande filmhistoriska lärospån finns det också gott om hos Bergman.
Men det är inte svårt att också hitta zetterlingska särdrag. Panoreringen 360 grader under en begravning i Älskande par som till prästens mässande om de förpliktelser som vilar på unga Angela (Lo Dagerman) blir ett klaustrofobiskt koncentrat av allt vad patriarkala maktstrukturer innebär. De febrigt utfrätta bilderna i Nattlek (1966) som inte bara ser ut att lösa upp själva filmremsan utan även löser upp gränserna mellan minnen, drömmar och verkligheten för den neurotiska manliga huvudpersonen Jan (Keve Hjelm). Och framförallt hur Zetterling flätar samman den personliga och politiska frigörelsen genom en rad fyndiga montage i feministiska Flickorna.
Slående är också Zetterlings begåvning för personregi; hon hade i likhet med sina föregångare en egen skådespelarkarriär bakom sig. Jag har aldrig sett Gunnel Lindblom i en bättre roll än som den förbittrade Adèle i Älskande par, fången i ett påtvingat äktenskap med en tråkig arrendator på herrgården Eka, äcklad av det moraliska hyckleriet hos det förment fina folket som festar på godset. I en minnesvärd scen rymmer hon i desperation från operationssalen där hennes i livmodern döda barn ska tas ut, hålls fast som ett vilt djur och flyr i desperation till minnet av ett kärleksmöte med sitt livs älskade. En hemsk men samtidigt vacker bild av friheten förlorad.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-01-18.
Mai Zetterling: Samlade verk
Dvd-box från Studio S. Långfilmer: Älskande par (1964), Nattlek (1966), Dr. Glas (1967), Flickorna (1968), Vi har många namn (1975, tv), Månen är en grön ost (1977, tv), Tonårsflickor på driven (Scrubbers, 1982), Amorosa (1986). Kortfilmer: Leka krig (The War Game, 1962), Stockholm (1979, tv), Love from the Market Place, The Black Cat in the Black Mouse Socks och Julia (alla 1982). Extramaterial: Christina Olofsons dokumentär I rollerna tre (1996), testfilmer, intervjuer, trailrar, bildgallerier samt tryckt häfte med essä om Mai Zetterling och korta introduktioner till långfilmerna av Mariah Larsson (författare till doktorsavhandlingen Skenet som bedrog: Mai Zetterling och det svenska sextiotalet, 2006).