Pirates of the Caribbean: Vid världens ände

USA 2007. Pirates of the Caribbean: At World’s End. Regi: Gore Verbinski. Skådespelare: Johnny Depp, Keira Knightley, Geoffrey Rush, Orlando Bloom. Längd: 2:48.

Efter kulsprutesalvan av actioncrescendon i Död mans kista (Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest, 2006) tar berättelsen fart igen i Vid världens ände, där gamla legender blandas med nypåhittade skrönor.  Barbossa, Will Turner och Elizabeth Swann reser till Singapore för att söka hjälp hos  piratkaptenen Sao Feng (Chow Yun-Fat). De vill samla all världens sjörövare mot brittiska flottan och handelsbolag som systematiskt börjat utrota laglösa på de sju haven för att själva kunna härska oinskränkt.

Först måste de emellertid hämta tillbaka Jack Sparrow från ett slags sjöfararhelvete – en ändlös saltöken bortom alla kartor. Undsättningsexpeditionens sagobetonade tur-och-returresa till ett dödsrike hämtat ur förkristna föreställningar är ett fantasifullt avbrott mitt i filmseriens stridslarm. På samma sätt hade jag önskat att man ägnat någon liten stund åt att skildra de karibiska sjörövarsamhällen som under en tid inte bara utmanade de europeiska kungamakternas överhöghet utan också deras samhällsideologi.

Nu låter man i alla fall piraterna från de sju haven hålla ett slags antiglobaliseringsmöte mot det brittiska handelsimperiet. Och ja, en levande rocklegend dyker upp under mötet i rollen som Sparrows far. Sedan ägnas sista timmen åt ännu en utdragen stridssekvens med imponerande, digitala effekter till en högljudd musiktapet av Hans Zimmer.

Verbinski är en tekniskt slipad men konstnärligt strömlinjeformad regissör, som anpassat sig väl till producenten Bruckheimers bombastiska actionrecept. Söker man nervretande bild- och ljudfyrverkerier med vildsinta kameraåkningar och frenetisk klippning är detta utmärkt. Däremot saknas den omsorgsfullt uppbyggda spänningen.

De klassiska piratfilmerna förlitade sig på eleganta svärdsdueller, där själva stridskonstens balett och strategi samspelade musikaliskt med kamerakoreografi och klippning. Här offras all elegans och finess för ett pärlband av snabba, ofta kaotiskt presenterade sensationer att man hela tiden blir överrumplad men sällan engagerad.

Något liknande gäller även det erotiskt bleka triangeldramat Will-Jack-Elizabeth. Delvis beror det på att den romantiska tråden tappas bort efter del ett, delvis kan det skyllas på bristande kemi mellan det bildsköna men blodfattiga paret Bloom-Knightley. När man här plötsligt firar bröllop under brinnande strid blir det därför mer överraskande än upplyftande.

Nej, behållningen av serien ligger nog främst i de burleska piratporträtten: Depps påtände rastafaripunkare, Chow Yun-Fats brutale och melankoliske rövarkung, Bill Nighy som det ytterst mänskliga sjörövarmonstret på Flygande Holländaren och så förstås Geoffrey Rushs underbara piratprimadonna, Barbossa – som har den märkliga förmågan att vara både frånstötande och sympatisk på en och samma gång.

© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-05-23.