The Bourne Ultimatum

USA, 2007. Regi: Paul Greengrass. Skådespelare: Matt Damon, Julia Stiles, David Strathairn, Joan Allen. Längd: 1:51.

Liksom Greengrass tidigare verk är denna tredje och sista Bourne-filmen efter en romantrilogi av Robert Ludlum gjord i en stil som i USA kallas ”run-and-gun”. Med den berättar man en enkel historia på konventionellt sätt men bombarderar sinnena med skakig, ibland ofokuserad handkamera, uppdriven klippningshastighet och oavbruten action.

De visuella fyrverkerierna maskerar ofta den minimala karaktärspsykologin, logiska luckor i handlingen och absurda stuntinslag. Men till skillnad från många filmer i denna trendiga stil, bland annat skräckfilmen 28 VECKOR SENARE (2007) med dess bristfälligt skrivna familjedrama, passar det perfekt för Ludlums paranoiaberättelse.

Huvudpersonen Bourne saknar identitet och minne. Programmerad till mördarmaskin har han offrat sin själ till den grad att han berövats sitt jag. Nu, som i resten av serien, är han dessutom en avhoppad fältagent för CIA, ett ständigt jagat villebråd, ensam mot universum.

Även om filmen inte konsekvent tar huvudpersonens synvinkel – det finns bara ett fåtal (misslyckade) exempel på det i filmhistorien – speglar det hetsiga, fragmenterade berättandet ändå Bournes kaotiska värld av lögner, svek och våld på samma sätt som de obalanserade bildkompositionerna och den dramatiska ljussättningen gör det för rollgestalterna i klassisk film noir.

Ibland, liksom i THE BOURNE SUPREMACY (2004), kantrar filmen över i poänglösa bildspasmer och förlorar då både i spänning och rumslig orientering. Likaså borde den sjövilda kameran då och då spikats fast i golvet för att bryta monotonin och harmoniera med berättelsens inslag av sorg och eftertanke.

Men oftast håller Greengrass åskådaren i ett säkert thrillergrepp. Scenen på Waterloo Station i London — där Bourne träffar en journalist som är honom på spåren och därigenom lockat dit CIA:s lönnmördare — är en skrämmande bild av det övervakningssamhälle som växt fram i skuggan av ”kriget mot terrorn”.

Under ytan i trilogin har också en skräckfilm på tema Frankenstein dolt sig. Den visar sig nu tydligt när Bourne likt monstret i romanen söker upp sin skapare för att ställa denne till svars. Han tar sig kanske väl lätt in i säkerhetsklassade byggnader. Å andra sidan kan man se honom som en mardrömslik hämnare för alla de människor som i nationens tjänst offrats som spelbrickor av maktens skrivbordskrigare.

Matt Damon är med sin begränsade skådespelartalang lika skräddarsydd för Bourne som någonsin Arnold Schwarzenegger var för Terminator och Boris Karloff var för Frankensteins monster. Med ett uttryck av att bära världens elände på sina axlar går han fram som en slåttermaskin genom fler och bättre iscensatta actioninslag på tio minuter än vad Bruce Willis gör i alla Die Hard-filmerna tillsammans. Och Greengrass lotsar honom genom alla hinder med en marionettmästares hand.

© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-09-12.