The Bourne Supremacy

bourne_supremacy_ver6

USA/Tyskland 2004. Regi: Paul Greengrass. Skådespelare: Matt Damon, Franka Potente, Brian Cox, Joan Allen. Längd: 1:49.

Som kontrast till James Bond-filmernas Playboy-glamour av champagne, exotiska skönheter och lyxleksaker har den begynnande spionthrillerserien om Jason Bourne mer en prägel av folköl, ryggsäckturism och en dödlig användning av hushållsföremål mitt i vardagen. The Bourne Supremacy är nummer två och följer på 2002 års The Bourne Identity. Författaren till romanförlagorna, Robert Ludlum, skrev dessutom en tredje bok i serien, The Bourne Ultimatum.

Matt Damon har en aningen vek fysionomi för att spela hänsynslös yrkesmördare. Samtidigt är han beundransvärt nedtonad till en aldrig publikfriande sammanbiten handlingsmänniska, som snarare än att, likt Bond, narcissistiskt kokettera med sina färdigheter bara kopplar på en känslokall autopilot när det gäller att oskadliggöra motståndare för att själv överleva.

Paul Greengrass (Bloody Sunday) förfaller tyvärr ibland till att använda en allt vanligare fladdrighetsteknik. Det ser helt enkelt ut som om både kameramannen och sedan filmklipparen arbetar under okontrollerbara spasmer när de filmar vissa actioninslag. Publiken förlorar all kontakt med händelsernas tidsmässiga och rumsliga förhållanden och spänning förbyts i förvirring. En halsbrytande biljakt i Moskva och ett obehagligt påträngande slagsmål i ett radhus i München vittnar dock om att Greengrass kan bättre.

Iscensatt med traditionell stuntteknik och nervig kamerateknik demonstrerar regissören i biljaktsscenen utan datoranimation sina lärospån från tidigare mästare som Peter Yates (Bullitt) och William Friedkin (The French Connection). Lika beundransvärd är hans obevekliga fokusering på våldets konsekvenser i skildringen av slagsmålet mellan två tränade men knappast attraktiva mördarmaskiner. Här slipper vi fjantiga oneliners från självbelåtna övermänniskor. I stället presenteras våldsinslagen rättframt, både oglamoröst tarvligt medan de pågår och efteråt med de känslomässiga konsekvenser som följer.

En intressant aspekt i kölvattnet på kalla kriget är också den krassa skildringen av CIA och dess underrättelsevärld som en samling psykopatiska organisationer ledda av skrivbordsspioner som bokstavligen leker med människors liv som brickor i ett klurigt spel – och gärna tjänar en extra hacka själva på kuppen. Denna amoraliska handel med information, tjänster och människor blir till en narrbild av Reagan/Bush I & II:s nyliberala utopi om en värld där allt – bokstavligen – har en prislapp.

© Michael Tapper, 2004. Sydsvenska Dagbladet 2004-09-17.