The French Connection I & II

USA 1971/1975french_connection
DVD 2002
Distribution (region 1 & 2) Fox Home Entertainment Bild Vidfilm 1.85:1 Ljud Dolby Digital Stereo Extramaterial I Skiva 1: Kommentarer (1) av regissören William Friedkin. Kommentarer (2) av Gene Hackman (endast vissa scener). Kommentarer (3) av Roy Scheider (endast vissa scener). Trailer. Skiva 2: Dokumentärerna Making the Connection: The Untold Stories och The Poughkeepsie Shuffle. Sju bortklippta scener med kommentarer av Friedkin. Produktionsbilder.Trailers. Extramaterial II Kommentarer (1) av regissören John Frankenheimer. Kommentarer (2) av Gene Hackman och producenten Robert Rosen. Produktionsbilder. Storyboard-bilder. Trailers.

Det här såg ut att bli en av vårens intressantaste dvd-utgivningar. Visserligen är åtminstone den första filmen en klassiker som stått sig väl sedan den gjordes för drygt trettio år sedan och den är utmärkt överförd med alla sina skavanker till dvd. För det är i de korniga och ibland extremt korniga bilderna tillsammans med den nerviga klippningen som man ser den begåvade dokumentärfilmaren Friedkin. Här vänder han den begränsade budgeten och avsaknaden av ljuskänslig film till ett stilgrepp som förhöjer känslan av gerillafilmning på New Yorks gator under tidiga morgontimmar.

Extramaterialet lämnar emellertid desto mer i övrigt att önska. I dokumentären The Poughkeepsie Shuffle, namngiven efter en av ”Popeye” Doyles (Gene Hackman) dråpligaste polistrakasserier, möter vi den skitviktige pop-journalisten Mark Kermode som uppenbarligen omedvetet gör en parodi på dvd-dokumentärgenren, där han själv var pionjär för fyra år sedan med en liknande film om Friedkins andra succéfilm, Exorcisten (The Exorcist, 1973). Även här skrider han med pretentiöst mässande röst fram på inspelningsplatserna för att i religiös hänförelse visa oss den platsen för de dramatiska händelserna, här: trappan där Doyle sköt den franske superskurken Frog 1:s, alias Alain Charnier (Fernando Rey), handgångne man Pierre Nicoli (Marcel Bozzuffi) i den dramatiska kameravinkel som sedan frystes till filmens affischbild.

Bättre blir det när Sonny Grosso får komma till tals. Han var nämligen en av de två poliserna (i filmen omdöpt till Russo och spelad av Roy Scheider), vars sensationella knarkbeslag i början av 1960-talet filmen baserar sig på. (Kollegan, Eddie Egan, dog i cancer innan dokumentärerna gjordes.) I New York var de kända som det ständigt arbetande good cop/bad cop-teamet ”Cloudy” & ”Popeye”. Tyvärr så upprepas anekdoterna om deras arbetssätt i båda dokumentärerna på extraskivan till film nummer 1. Dessutom återger Friedkin dem igen på sina märkligt överflödiga kommentarer till filmen tillsammans med en irriterande beskrivning av just det vi ser i bild. För blinda är det naturligtvis utmärkt, men vi andra kan lugnt stänga av utan att missa något.

Intressantare är Friedkins buffliga och rättframt osentimentala tvivel på den annars så upphöjde Gene Hackmans skådespelarförmåga, som dessutom kontrasterar bjärt mot Hackmans åtminstone ytligt försonliga attityd mot Friedkin. Och det var tydligen inte bara Friedkin som hyste tvivel. Även den verklige ”Popeye” själv, Eddie Egan, var tydligen hård mot stjärnan, och kanske hjälpte denna nervpressande situation att locka fram det explosiva utspelet vi ser på duken. Ändå tycker Sonny Grosso att Egan var än hårdare i verkligheten. Både Egan och Grosso förekommer för övrigt själva i filmen som huvudpersonernas överordnade poliskollegor.

Intressant är också Friedkins presentation av sju bortklippta scener. Särskilt anmärkningsvärd är en obehaglig s/m-scen mellan en prostituerad dominatrix och den annars så sadistiske men i sexuella sammanhang tydligen masochistiske Nicoli. Här förstärks också filmens oroande parallell mellan denne och Doyle, som i en scen vaknar i handbojor efter en natt med en kvinna han träffat tillfälligt. Dubbelgångarmotivet med sadomasochistiska undertoner kring en sfrench_connection_iijälsligt plågad polis skulle återkomma i Friedkins nästa och betydligt mer kontroversiella snutfilm: Lockbetet (Cruising, 1980).

Frankenheimers uppföljare står sig dessvärre inte lika bra. Uppslaget om Doyles påtvingade knarkberoende är utmärkt, Hackmans spel perfekt och det finns en del inspirerade scener under filmens gång. Men långa stunder berättar Frankenheimer handlingen omständligt, långsam och klumpigt. Minst en halvtimme kunde man lätt klippa bort, och det finns inget actionnummer som kommer i närheten av bil- och tunnelbanetågsjakten i ettan. Det mer konforma intrycket av uppföljaren förstärks också av platt ljussättning och konventionella bildinställningar (och det från en tidigare så bildexperimenterande regissör som Frankenheimer). På ljudbandet är det idel lovord mellan regissören, producenten och Hackman, och det börjar bli väl tjatigt i dvd-extramaterialsindustrins tydliga recept på trivselkväll med mästerverk – vilket likställs med allt som ges ut med extramaterial – framför hemmabion.

© Michael Tapper, 2002. Filmhäftet, vol. 30, no. 4 (#122), s. 57.