Storbritannien/Irland 2001. Regi: Paul Greengrass. Skådespelare: James Nesbitt, Kathy Kiera Clarke, Tim Pigott-Smith, Declan Duddy. Längd: 1:50.
Ihågkommen i dikter som Thomas Kinsellas ”Butcher’s Dozen” och i sånger som U2:s ”Sunday Bloody Sunday” har den blodiga söndagen, den 30 januari 1972, i Derry – av brittiska regeringen arrogant nog omdöpt till Londonderry – förblivit ett öppet sår i Nordirlands ockupationshistoria. De paramilitära polisstyrkornas massaker, med 14 döda (13 dog omedelbart, en dog senare på sjukhuset) och lika många sårade, på obeväpnade, demonstrerande medborgarrättsaktivister ledde till flera utredningar i parlamentet, och ännu en utredning startades faktiskt under filmens inspelning.
Trots polisens påståenden om beväpnade aktivister hittades aldrig några vapen på demonstrationsplatsen. En av de dödade, Gerry Donaghy (i filmens spelad av Declan Duddy), påstods ha haft spikbomber i fickorna, men det har senare avfärdats som planterade bevis eftersom polisen ”hittade” bomberna först vid en tredje genomgång av hans kläder. Ändå har ingen ställts till svars för massakern. I stället dekorerades de ansvariga befälen av drottningen kort tid efteråt.
Regissören-manusförfattaren Paul Greengrass har valt att inte enbart försöka rekonstruera den blodiga söndagen genom kläder, rekvisita och övertygande skådespelarprestationer. Hans bildspråk är en formfulländad pseudodokumentär i 1960/70-talsanda som starkt påminner om Peter Watkins (The War Game) banbrytande verk i genren: urblekt färgskala, kornig bild, skakig handkamera som ibland tycks agera med de genomgående lysande skådespelarna och en stundvis intensiv men exakt klippning med hastiga in- och uttoningar mellan de olika inblandade grupperna.
Det ger en närvarokänsla som är svår att värja sig mot, svår att hålla på avstånd. Kanske drabbar den särskilt oss som har minnesbilder av nyhetsrapporteringen från den tiden. Utan pekpinnar ger han känslan av att ha fångat ögonblicksbilder med ledtrådar till orsakerna bakom tragedin: Engelska soldater hetsar upp varandra med berättelser om mord på kollegor och gör föraktfulla utfall mot demonstranterna som terrorister och huliganer. Deras befäl får order uppifrån om att statuera exempel. Samtidigt försöker den protestantiske (!) parlamentsledamoten Ivan Cooper (James Nesbitt), trots onda aningar, hålla icke-våldsandan uppe i sin religionsöverskridande medborgarrättsorganisation. Men i demonstrationsleden finns alltför många hetsiga katolska ungdomar med minnen av godtyckliga arresteringar och övergrepp.
Våldsspiralen är påbörjad. Positionerna i konflikten blir alltmer extrema. Själva krigsutbrottet är bara en tidsfråga. I Bloody Sunday handlar det om en brutal engelsk ockupationspolitik ställd mot irländarnas alltmer desperata försök att bevara sina – egentligen självklara – mänskliga rättigheter. Men den skulle med lätthet också kunna översättas till Vietnam på 1960-talet eller Västbanken år 2003. Och det är ett styrkebevis att Greengrass’ film oundvikligen provocerar fram sådana associationer.
© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-10-24.