I Care a Lot – Michael Tapper

USA/Storbritannien 2020. Regi, manus J(onathan) Blakeson Foto Doug Emmett Klipp Mark Eckersley Scenografi Michael Grasley Musik Marc Canham Med Rosamund Pike Marla Grayson Peter Dinklage Roman Lunjov Eiza González Fran Dianne Wiest Jennifer Peterson Längd 1.58 Premiär på Amazon Prime 2021-05-14.

Marla Grayson är en förslagen entreprenör i en totalprivatiserad och vårdbransch som i marknadsföringen framställer sig som god, omhändertagande och altruistisk men som i verkligheten är raka motsatsen. Med hjälp av en läkare får hon pensionärer förklarade som så sjuka, dementa eller på annat sätt oförmögna att ta hand om sig själva att hon själv kan träda in som deras förmyndare. Pensionärerna spärras in på ett vårdhem, och de anhöriga nekas tillträde så att de varken ska kunna bestrida förmyndarskapet, bevittna vanvården på hemmet eller se vad som händer med alla tillgångarna. För då skulle bedrägeriet avslöjas.

Medan pensionärerna medicineras till zombieliknande vårdpaket säljer Marla och hennes flickvän Fran säljer av deras hus och hem. Formellt motiveras plundringståget av att pengarna ska betala för vården, men det mesta går rakt ner i fickorna på de inblandade: läkaren, vårdhemschefen och framförallt Marla själv. Efter några år av vanvård dör pensionerna lagom till att tillgångarna tagit slut.

Omsättningen på det sextiotal pensionärer verksamheten behöver för att ge god avkastning är därför hög; nya byten krävs ständigt för att mätta Marlas glupska aptit på pengar. Stolt hon beskriver sig själv som ”lejoninna”, en som bestämt sig för att vara rovdjuret i marknadsdjungeln. Men så spelas Marla också av Rosamund Pike, som efter stjärnroller James Bond-filmen Die Another Day (2002) och GONE GIRL (2014) blivit något av en expert på psykopatkvinnor med huggtänder i reklamleendet. För den trögfattade har man med tjocka streck strukit under hennes mefistofeliska natur i upprepade bilder av när hon kontemplerar sitt nästa drag medan e-cigarettröken bolmar av svavelosande ondska ur näsa och mun.

Det går förstås överstyr med besked för Marla när hennes senaste offer, Jennifer Peterson, visar sig ha synnerligen goda förbindelser med traktens maffia. Ligans boss Roman Lunjov slår tillbaka med hjälp av sina torpeder. Fast eftersom dessa knappast tillhör begåvningsreserven kan hon – hjälpt av sin samvetslöshet, övermänskliga krafter i nödsituationer och en serie tillrättalagda händelser – hålla jämna steg och till och med vända på styrkeförhållandena. Andra halvan faller därför i trovärdighet och skämmer filmens annars originella premisser med en aktuell samhällskritisk undertext om den nyliberala förvandlingen av offentlig vård till privat vanvård i den heligförklarade vinstens namn.

I Care a Lot är en thrillerkomedi, tillspetsad och skruvad. Marla är inte så mycket en psykologiskt trovärdig person som en gestaltning av ett sjukt och omänskligt grymt system riggat för att orsaka mänskliga tragedier. För även om intrigen tar en drastisk vändning till mordisk thriller är utgångspunkterna knappast tagna ur luften. Det finns dessvärre gott om exempel på gode män som grovt utnyttjat sin makt för egen vinning, det har vi kunnat sett i några skandalavslöjanden under senare år även i Sverige. Därför har en statlig utredning nyligen föreslagit att en ny myndighet ska reglera och kontrollera godemanskapet.

För fem år sedan briserade en skandal i Skövde, där en äldre, kyrkligt aktiv kvinna i egenskap av god man lurat av en kvinnlig klient totalt 150 000 och dessutom försökt få henne att ta ett högräntelån på en ansenlig summa innan fallet hamnade inför domstol. I samma veva uppdagades det att gode män lurat sig till totalt 26 miljoner enbart under åren 2012–2015. I flera av de 25 domar som SVT-reportrar granskade efter fallet 2016 fick de dömda gode männen behålla en ansenlig del av beloppen de stulit.

I Malmö avslöjade reportrar på HD/Sydsvenskan 2019 en god man som hade hela 65 uppdrag, trots kommunens maxgräns på 30. Han hittade på både långsökta och direkt lögnaktiga historier om sin verksamhet för att svartmåla klienternas anhöriga och skönmåla sig själv. Därmed kunde han kvittera ut större arvoden för uppdrag som bedömdes som farliga. År 2019 hade han en årsinkomst på närmare 900 000 kronor, det mesta taget från klienternas konton, resten från skattemedel.

Mörkertalet för kriminaliteten bland gode män är sannolikt stort då kommunens överförmyndare, som i Skövde-fallet, oftast rekommenderar de som vill slå larm att avstå från polisanmälan. Orsaken sägs vara att det är svårt att rekrytera folk till verksamheten. Följaktligen ser överförmyndarna mellan fingrarna på anhörigas larmrapporter om missförhållanden.

Liksom Alex Gibneys aktuella dokumentärserie THE CRIME OF THE CENTURY (HBO Nordic) – om opioidskandalen kring den systematiska överförskrivningen av OxyContin och andra smärtstillande medel som krävt 500 000 amerikanska liv de senaste 25 åren – misstänker jag att många svenska tittare ser I Care a Lot som ett amerikanskt fenomen. I stället borde vi se dem som avskräckande exempel på vad som kan hända om också vi i Sverige fortsätter låta privatiseringsvågen fortgå oreglerad.

Redan för femton år sedan gjorde sig Attendo – störst i Norden med etablerad verksamhet på drygt 200 orter, 24 000 anställda och en omsättning på elva miljarder kronor – ökänt för vårdskandaler. Många fler har följt under åren som följt utan skarpare åtgärder mot koncernen. Alltmedan ägarna i lugn och ro forslar sina vinster, det vill säga våra skattemedel, till huvudkontoret i skatteparadiset Jersey.

Senast i år har radiodokumentären DET ILLOJALA VÅRDBITRÄDET visat hur Attendo medvetet ljugit och vilsefört anhöriga om sin äldrevård under coronapandemin. Dessutom har man, som både det aktuella vårdbiträdet men också hennes kollegor runt om i landet vittnat om, försökt att med hot om uppsägning och andra illegala påtryckningsmetoder tysta den kritiska personalen. Ändå är det ingen som väcker högst rimliga frågor om skadestånd, näringsförbud och expropriering mot Attendo.

Regeringen låtsas som om det regnar och borgerliga politiker och debattörer vill bara prata om att staten ska öka sina kontrollfunktioner, vilka förstås inte ska bekostas av företagen utan av skattemedel. Sensmoral: Således är det fritt fram för företagen att ta all vinst av sina verksamheter medan skattebetalare ska ta alla kostnaderna, inklusive det mänskliga priset för verksamheternas vanskötsel.

Det här är samma lösning man pekat på när det gäller skandalerna kring den privatiserade skolan, systematiskt vanskött med glädjebetyg och inbesparingar på allt från skolbibliotek till lärarassistenter för elever med särskilda behov. Företagens oberörbara rätt till ägande och vinstuttag trumfar samhällsintresset, trumfar de mänskliga behoven hos både anställda och ”kunder”, trumfar alla rimliga krav på verksamheterna.

Men I Care a Lot aktualiserar även frågan jag återkommit till under hela min tid som filmkritiker, den om den svenska spelfilmens låga ambitionsnivå, såväl tematiskt som konstnärligt, när det gäller samhällskritiska skildringar. För även om Jonathan Blakesons film har sina brister så är den ett av många exempel på hur amerikansk spelfilm fått en vassare politisk egg det senaste decenniet med skildringar av bland annat senaste finanskrisen (Ramin Bahranis 99 HOMES, 2014; Adam Mackays The Big Short, 2015), strukturell rasism (Jordan Peeles GET OUT, 2016; Spike Lees BLACKKKLANSMAN, 2018; Shaka Kings JUDAS AND THE BLACK MESSIAH, 2021), ekonomisk brottslighet (J.C. Chandors MARGIN CALL, 2011; Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, 2013; Steven Soderberghs THE LAUNDROMAT, 2019 ) och, som i I Care a Lot, det genomkorrumperade och systematiskt vanskötande amerikanska vårdsystemet – se även Steven Soderberghs SIDE EFFECTS (2013) och UNSANE (2018).

När ska svensk spelfilm ta upp liknande ämnen? Eller den ekonomiska elitens skattefusk, vilket enligt Skatteverket kostar samhället drygt 130 miljarder kronor varje år (= budgeten för hela den svenska grundskolan)? Eller de snabbt ökande klasskillnaderna som skapar parallellsamhällen med skilda världar mellan rikemansghetton som Djursholm och så kallat utsatta områden som Rinkeby? Eller normaliseringen av den antidemokratiska högerextremismen, där vi har ett nazirotat svenskt riksdagsparti som spelar under täcket med militanta nynazister, kvinnohatare och konspirationsteoretiker och som har fått med sig den traditionella högern på tåget? Inte ett spår av brännande frågor som dessa syns i svensk spelfilm av idag.

Här går film- och tv-industrin hand-i-hand med svenska politiken: håglös, intellektuellt lat och alltmer eftergiven för reaktionära krafter. USA:s president har just rivstartat en new deal-ekonomisk investering för att förnya infrastrukturen, satsa på sociala reformer och göra en grön omställning med en sådan kraft att han lämnat Sverige och EU långt efter sig i bakvattnet. På samma sätt har amerikansk film- och tv-industri under senare år ställt om till att producera berättelser som med kritiskt bett tar sig an kontroversiella ämnen och driver på samhällsdebatten. Den progressiva andan hade vi behövt också i svensk politik och film.