BlacKkKlansman

USA 2018. Regi: Spike Lee. Skådespelare: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier, Topher Grace, Alec Baldwin. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.15.

Spike Lee är tillbaka i högform med sin bästa snutfilm sedan INSIDE MAN (2006), bästa komedi sedan debuten She’s Gotta Have It (1986) och bästa politiska tidsskildring sedan Malcolm X (1992). Byggd på pensionerade polisen Ron Stallworths självbiografiska bok Black Klansman (2014), berättar han här om händelser så fantastiska att ingen kriminalförfattare skulle komma på tanken att skriva om dem i romanform. Men de är alldeles sanna.

Tid: tidigt 1970-tal. Plats: Colorado Springs. Tjugoårige Ron Stillworth (John David Washington) är stans förste svarte polisrekryt i ett reformprogram för att få kåren att bättre spegla befolkningen. Han siktar på att arbeta som infiltratör, och får till slut jobbet då även polischefen inser att hans helskägg och afrofrisyr gör att han smälter in bland den politiskt aktiva ungdomen.

Efter att ha sett en annons för Ku Klux Klan tar Ron kontakt med hjälp av sin judiske kollega Flip Zimmerman (Adam Driver). Ron är den som på telefon snackar in sig i klanens innersta krets, ända till högste ledaren David Duke (Topher Grace). Flip är den som låtsas vara Ron när klanen håller medlemsmöten.

Operationen leder, inte oväntat, till en rad absurda scener som på en och samma gång är nerviga, motbjudande och nattsvart komiska. Som när den hetsigaste i klanen, Felix (Jasper Pääkönen), misstänker nykomlingen för att vara jude och börjar provocera honom genom att kalla sitt gevär ”judedödaren” och Förintelsen för ett påhitt. Tills Flip plötsligt får Felix att tappa garden med en replik som knappast går att överträffa i antisemitisk råhet.

Det tidiga 1970-talet är emellertid en ny era för KKK. Felix är av den gamla stammen; den som är öppen med sin rasism och sina mordiska avsikter. Klanledaren Duke vill däremot linda in klanens nazistiska ideologi i ett mildare nyspråk – jämför med SD:s partiprogramskrivning om ”nedärvd essens” – och byta uniformen mot affärskostym.

Som vi kunde se nyligen i tv-dokumentären SPION I EXTREMHÖGERN (2018) strävar man efter politisk legitimitet, att framstå som ett sansat alternativ trots sina groteska åsikter. Duke söker efter en ny typ av medlemmar, just en sådan som Ron/Flip – lugn, sympatisk, vältalig, normalbegåvad. Omvandlingsprocessen är början på det som numera kallas alt-right, men Lee understryker rörelsens och rasismens kontinuitet från slaveriet tills idag med hjälp av 1900-talets viktigaste och mest slagkraftiga konstart: filmen.

BlacKkKlansman öppnar med en scen ur världssuccén Borta med vinden (Gone with the Wind, 1939), världssuccén som mer än någon annan cementerade den romantiska bilden av slaveriets Södern som ett rasistiskt paradis där alla visste sin plats. När Black Power-ledaren Kwame Ture, tidigare känd som Stokely Carmichael, kommer till stan talar han om hur Tarzan-filmerna fick honom att förakta sin egen hudfärg. Och Ron flirtar med studentledaren Patrice Dumas (Laura Harrier) medan de diskuterar det politiska värdet av dåtidens blaxploitationfilmer: Shaft (1971), Superfly (1972), Coffy (1973) med flera.

Även stilistiskt gör Lee en filmhistorisk resa i kornigt celluloidfilmfoto, split-screen-bilder och ett sjuttiotalsångande soundtrack av jazzmusikern Terence Blanchard. Filmens konstnärliga klimax är en parallellklippning mellan ett klanmöte som jublar inför D.W. Griffiths sydstatsepos EN NATIONS FÖDELSE (THE BIRTH OF A NATION, 1915) – filmen som återupplivade Ku Klux Klan – och ett Black Power-möte där man lyssnar Jerome Turners (Harry Belafonte) fruktansvärda berättelse om en verklig lynchning vid samma tid. Sekvensen sammanfattar väl Griffiths ambivalenta eftermäle, dels som stilbildare med den kraftfulla klippningsteknik som Lee själv använder sig av, dels som rasistisk agitator.

I epilogens brutala dokumentärbilder från fjolårets alt-right-marsch i Charlottesville, Virginia, står verklighetens David Duke och heilar president Trump. Klanens paroller från 1970-talet har hamnat i den politiska mittfåran och flyttat in i Vita Huset: ”America First” (med genklang från 1940-talets pronazistiska amerikanska isolationister) och ”Make America Great Again”. Gristrynet sticker än en gång ut bakom extremhögerns dåligt påklistrade anständighetsmask. Ändå tycks många av deras väljare blunda för nazismen under ytan. Eller gör de det?

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-09-07. (OBS! Ovanstående är en något längre version av den publicerade texten.)

3 x Spike Lee & Black Power

Do the Right Thing (1989)
En nya vågen-lekfull skildring av pyrande etniska motsättningar i Brooklyn under några stekheta sommardagar. Lees kommersiella genombrott.

Malcolm X (1993)
Det mångfacetterade porträttet av den karismatiske och kontroversielle X är ett av filmhistoriens mest lysande exempel på ett lyckat konstnärligt samspel mellan en regissör och hans stjärna: Denzel Washington.

4 Little Girls (1997)
Hjärtskärande dokumentär om hur Ku Klux Klan i Birmingham, Alabama, genomförde ett bombattentat 1963 som mördade fyra svarta skolflickor. En händelse som gav ytterligare bränsle åt medborgarrättsrörelsen.