Gone Girl

gone girl poster 2USA 2014. Regi: David Fincher. Skådespelare: Ben Affleck, Rosamund Pike, Carrie Coon, Kim Dickens. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.29.

”We’re so cute I want to punch us in the face,” säger veckotidningsskribenten Amy (Rosamund Pike), känd som Amazing Amy efter föräldrarnas barnböcker med henne i huvudrollen, till kollegan och pojkvännen Nick (Ben Affleck). Han flinar. Hon flinar. Två vinnare i New Yorks kulturliv som lever det där tokroliga ljuva livet med snabbisar vid Jane Austen-hyllan i bokhandeln och Manhattan-middagar med frosseri i självbelåtenhet.

Sedan smockar finanskrisen dem i plytet. De blir arbetslösa och flyttar till Nicks hemstad, hålan North Carthage, Missouri, där Amy försvinner på deras femte bröllopsdag. Vad som hänt blir föremål för spekulationer från polisen, Nicks anhöriga, mediedrevet och förstås från oss i publiken. Amys dagbok och Nicks berättelser ger två skilda versioner om ett äktenskap i fritt fall.

Gillian Flynns manus efter sin egen bästsäljare från 2012 är hennes mest finslipade skapelse i det man skulle kunna kalla medelklass noir. Berättelser om amerikanska drömmar som vänds till sin motsats och där vi snart förstår att berättarna varken är sympatiska eller pålitliga. Filmen Gone Girl lägger dessutom till en extra dimension genom rollbesättningen.

Rosamund Pikes karriär har länge varit märkt av att hon som 23-åring spelade skurkaktiga Bond-bruden Miranda Frost i den av fansen utskällda Die Another Day, och få skådespelare har drabbats av så många hatkampanjer som Ben Affleck (se till exempel Batman-debaclet häromåret). Pikes patenterade psykopatblick används med utsökt precision för punktera bilder av Amys äktenskapliga harmoni och Sköna Hem-lycka. Ingen missar nog heller de många parallellerna mellan Nicks och Afflecks gatlopp i massmedierna. Minns ”Bennifer”-åren med Jennifer Lopez.

Gone Girl 2Gillians iskalla dissekering av cancersvulsterna i superparets tomtebolycka passar David Finchers kylslagna filmstil perfekt. I stället för att ryckas med i berättelsens alla överraskande vändningar och dubbelskruvningar håller sig kameran lite på avstånd, ofta i eleganta bildkompositioner som svär mot handlingens malström ner i mörkret. Ibland får fotot en extra knorr av att klippningen dröjer någon sekund extra vid såväl huvudpersonerna som deras vedersakare för att fånga en krampaktig grimas eller rämnande mask.

Vid ridåfallet ekar Amys ord om att hon själv inte säker på vad som är sant eller inte. För trots att vi i någon mening får en lösning på gåtan vid filmens början, är vi vid det laget så marinerade i lögner, svek och överraskande avslöjanden att allt är i gungning. Om filmen har någon sensmoral så finns den i dialogen mellan de två poliserna som utreder Amys försvinnande, Jim Gilpin (Patrick Fugit) och Rhonda Boney (Kim Dickens). Gilpin är den som snabbt drar sina slutsatser utifrån livsmottot att enkla svar ofta är de bästa. Boney, däremot, invänder eftertänksamt det aldrig stämt med hennes erfarenheter.

gone girl 5Gone Girl blir på så sätt också en film om oss själva och vår egen verklighetsuppfattning, ofta fångad genom mediernas dramaturgi i ömsom önsketänkande, ömsom lynchmobbsmentalitet. Amerikanska kritiker har noterat de slående likheterna mellan Ellen Abbots (Missi Pyle) hatmånglande kriminalshow och verklighetens kabelkanal Court TV med ökända programledaren Nancy Grace. Själv tänkte jag på Fritz Langs amerikanska debutfilm Fury (1936), om ett justitiemord med ekon från samtidens totalitära stöveltramp.

© Michael Tapper, 2014.  Sydsvenska Dagbladet 2014-10-03.