USA 2020. Regi: Shaka King. Med: Daniel Kaluuya, Lakeith Stanfield, Jesse Plemons, Dominique Fishback. Längd: 2.06.
”Revolutionen kommer inte att tv-sändas”, hävdade poeten och musikern Gil Scott-Heron i sin mest berömda låt. Men Warner Bros. har i alla fall tagit klasskampen till biograferna i en av de tematiskt mest radikala amerikanska storproduktionerna sedan Spike Lees Malcolm X (1992). Inte nog med det, komediregissören Shaka King visar sig också vara en skicklig thrillersnickrare.
Judas and the Black Messiah är en spelfilm byggd på dokumenterade vittnesmål och utredningar kring polisens mord på Svarta Panter-ledaren Fred Hampton i Chicago 1969 på order från FBI. Skildringen är ingen överdrift med tanke på allt som avslöjades under de tolv år av rättstvister som 1982 slutade med att de efterlevande tilldömdes ett skadestånd på 1,85 miljoner dollar.
”Black Messiah” var inte Hamptons påfund; i maoistisk anda kallade anhängarna honom ”Chairman Fred”. Begreppet myntades i stället av FBI-chefen J. Edgar Hoover som en skräckbild av en svart ledargestalt som kunde samla massorna till att välta USA:s hela politiska och ekonomiska elit av vita, välbärgade män. Något han gärna målade upp i apokalyptiska bilder av anarki, plundringar och massvåldtäkter – snarlikt retoriken hos dagens rasister.
Hampton personifierade Hoovers mardröm: en kraftfull svart politisk ledare ur en ungdomsgeneration som tagit sig rätten att göra uppror. Redan som 18-åring började Hampton 1966 bygga upp Svarta Pantrarnas verksamhet med rättshjälp, barnbespisningar och gratis sjukvård i Chicagos South Side. Han var en skicklig agitator som åren fram till sin död lyckades med något extraordinärt: att förena kriminella gäng och fattiga från stans alla etniska grupper, också vita, i en antikapitalistisk massrörelse han kallade ”Rainbow Coalition”.
Filmen är emellertid ingen frälsningssång. Hoover (Martin Sheen) ser visserligen ut som en skurkkarikatyr, men det beror på att han var en så bisarr figur i amerikansk historia att endast karikatyren gör honom rättvisa. Rasistisk och paranoid använde han under sina 37 år på chefsstolen FBI som sitt personliga maktredskap för att övervaka, trakassera, förtala, fängsla och ibland mörda människor han såg som ett hot mot staten. Om det berättar även två andra aktuella filmer: MLK/FBI, om förföljelsen av Martin Luther King, och The United States vs. Billie Holiday.
Judas and the Black Messiah börjar 1968 med att Hoovers agent Roy Mitchell (Jesse Plemons) skickar in biltjuven William O’Neal (Lakeith Stanfield) som mullvad i kretsen kring Hampton (Daniel Kaluuya). O’Neal lockas med att slippa ett flerårigt fängelsestraff mot att han ger FBI information och får en handfull dollar för besväret.
Till en början är han smickrad av FBI:s omsorger. Han är trots allt bara en osäker 17-åring. Men i takt med att hans sympatier växer för Hampton samtidigt som polisen trappar upp våldet blir angivarrollen allt svårare att bära. Han blir Hoovers Judas. I Stanfields tragiska gestaltning förråder han sig själv i förräderiet mot Hampton. Och mördar sin själ.
Men inte heller Hampton är något helgon. Kaluuya gör honom till en varm och rättfram person som har lätt att vinna anhängare. I talarstolen blir han däremot en entonig dogmatiker av det marxist-leninistiska slag som bara är alltför välbekant från nyvänsterns 1960/70-tal. Men också här måste vi hålla i minnet att han och hans panterkrets alla var kring de tjugo – unga, naiva, oprövade. Inte så slipade ideologiskt men desto djärvare när det gällde att våga tänka och göra något nytt.
Just därför lyckades de med det omöjliga. Efter Hamptons död återgick visserligen våldet och knarkhandeln och misären till det gamla vanliga. Men för en kort tid visade Hampton och hans pantrar vägen mot ett alternativ till hopplösheten. Och det gör filmen till en brandfackla för en ny generation aktivister som har modet att tänka att en annan värld faktisk är möjlig.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-03-19.
Se även:
THE BLACK PANTHERS: VANGUARD OF THE REVOLUTION, filmrecension. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.
FREE ANGELA & ALL POLITICAL PRISONERS, filmrecension. Sydsvenska Dagbladet.
THE BLACK POWER MIXTAPE 1967-1975, filmrecension. Sydsvenska Dagbladet.